Vill du bli min informant?

Den etnologiska kandidatuppsatsen som jag nu har börjat arbeta med handlar inte alldeles otippat om ljud. Ljud i människors vardag.

En kort lägesrapport: försöker formulera mig, vad det hela handlar om (även om det kanske blir något annat till slut, så kan och är det tillåtet att gå). Letar efter informanter, personer att intervjua. Kriterierna för val av informanter är 1. personer som har hörsel och 2. personer som vill bli intervjuade.

Hör av dig om du passar in!

"Att läsa högt är som att hänga ut sina kalsonger på ett klädstreck"

Krister Henriksson om att läsa in ljudböcker. Det pratas och skrivs inte mycket om ljudböcker tycker jag. Men de är bra, om det är rätt röst. Jag är rätt kinkig med röster, så jag antar att det finns en del ljudböcker jag skulle välja bort av den anledningen.

En röst jag gärna skulle vilja slippa är telefonbankkvinnans. Hon skriker nästan, lite barskt med "rökröstvarning". TILLGÄNGLIGT BELOPP PÅ KONTOT ÄR HUNDRATJUGOTRE KRONOR OCH SJUTTIOÅTTA ÖRE. Jag önskar att de bytte ut rökröstkvinnan med en mer sympatisk röst. Ta någon som är populär bland ljudböckerna, ta Krister till exempel. Måste saldot förresten läsas upp av en "neutral" röst, och anses rökkvinnans röst representativ på något sätt? Dags att uppdatera, banken!

Ett par ljudböcker som jag tyckte om att lyssna på:

1. Barbro Lindgrens Loranga, Masarin och Dartanjang i uppläsning av Toivo Pawlo.
2. Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri, uppläst av Hamadi Khemiri.
3. Priset på vatten i Finistère, skriven och uppläst av Bodil Malmsten.

Det finns nog många röster jag gillar, om jag tänker efter. Jag ska göra det...

Födelsedag!

Bloggen
fyller
1
år
!


Jag har inte kommit på något sätt att fira än, men klockan är bara halv ett. Dagen började bra med ljudet av ordentligt regn mot fönstren. Mysigt.

Ett påstående + tillägg

Hittade en anteckning i min mobiltelefon. Medan jag lyssnade på Björn Ranelids sommarprat en eftermiddag i somras skrev jag in den i telefonen, värt att minnas eller tänka lite på, måste jag ha tänkt. Såhär var det:

"Allting är den kortaste resan mellan ögat och hjärtat."

Så sa han, Björn. Om det är på det sättet vill jag tillägga örat. Mellan örat och hjärtat, också.

Kitchen Sink Sounds fyller 1 år!

Det slog mig just att det borde vara ungefär ett år sedan Kitchen Sink Sounds tog form. Kollade första inlägget och japp, ganska exakt ett år sedan! På torsdag den 16 oktober närmare bestämt. Vad ska hända då? Ska något hända alls? Tårta? Något slags jubileumsinlägg? Sovmorgon för bloggen hela dagen? Vem vet...

Ytan

De pratar om förpackningar och ljud på radio. I Vetandets värld, p1. Lyxig plast som inte låter plastig, prasslet som hör till på bio, förpackningar som man kan ringa till... Intressant!

Ett material som jag gillar, bland senare materialupptäckter, är plasten som Icas eco-påsar är gjorda av. Mjuk, tunn, ganska matt, fin transparens ihop med den oblekta bruna färgen. Och ljudet? Jag måste gå och kolla i sopskåpet... Prassligt! Men porösare, fluffigare än de vanliga glossy-påsarna.

Skorna

Idag började min ena sko att låta. Flopp...flopp... Har ingen aning om varför. Lyfte på foten och kollade om det var något som syntes på sulan, men ingenting, förutom att jag såg hur sliten sulan har blivit. Det kan vara jobbigt med skor som låter tycker jag. Jag har nästan inga skor som väsnas, inga klackar till exempel. Kinaskorna låter, men det är ett fint ljud, lätt klapprande hård plast. Annars är det jobbigt.

En gång på högstadiet hade en sten fastnat i sulan. Jag skulle gå från mitt skåp i en nästan tom korridor, det var bara jag och en person till där. Stenen klickade högt varje gång jag satte ner den foten och det var så jobbigt! Pinsamt. Jag minns inte varför jag inte bara kunde pilla bort den, istället löste jag ljudproblemet genom att fejka att jag hade ont i den foten och därför haltade. Som om det drog mindre uppmärksamhet... Och då var det en enda person jag gjorde detta för. Folk var så läskigt. Sedan haltade jag inte mer den dagen, foten läkte fort.

Jag tror ljudet kan vara en anledning, om än mer omedveten, till att jag inte går i klackskor. Skulle plågas så av att behöva ta mig från ena till andra änden av en tunnelbaneperrong en stillsam kväll. Sedan är det inte jag, det är väl framförallt det.

Nyligen gick jag en bit bakom en vars ena sko lät. Det var tyst på gatan och skon knarrade jättehögt. Då undrade jag om han i skon tänkte på det, och i så fall skulle det väl vara på grund av att jag gick där bakom? Idag var det min skos tur att låta, men jag hade tur och var ute i folktomma naturen.

Tisdagens bästa

Först vaknade jag av en hemsk väckningssignal. Inte min egen, jag tror på att vakna på ett mest möjligt behagligt sätt.

Utanför lägenheten plaskade två kråkor i en vattenpöl. Deras fötter mot asfalten var det finaste ljudet idag. Efter det kommer rulltrappan upp från tunnelbanan och gatukorsningen vid Ica ikväll. Rulltrappor och trafikljus har rytmen i blodet.

Vad som händer bland växterna på Ica

Jag handlar på ett gigantiskt Ica. De har allt (nästan, de hade inte en särskild sorts tekanna, eller någon annan tekanna, såg jag nyss.) och det är lätt att handla mycket mer än det som står på lappen. Jag gillar att gå omkring där, vet inte riktigt varför... Trevligast är det på kvällen, det är rätt lugnt då. Inte så mycket folk, inte så många kassor som piper. Eftersom de har nästan allt har de såklart en växtavdelning, och dit dras jag så gott som varje gång. Avdelningen är inte bara några hyllor mitt bland allt annat, utan ett eget rum med växter från golv till tak, porlande (riktigt, inte bara ljud av) vatten och ingen musik. Att jag dras dit handlar nog mer om stämningen än att jag vill ha växter (fast det också). Det är som en paus från resten av butiken.

Av någon anledning är det i det där rummet folk börjar prata med mig, okända människor. Det hände igen ikväll, en liten tant som berättade om ett fuskblomarrangemang som såg äkta ut på något sätt och som hon ville försöka härma. Några andra frågade om jag kunde översätta de engelska vattningsinstruktionerna för en växt, men det kunde jag inte, och så var det någon mer tant... Är det den behagliga stämningen som orsakar detta? Slappnar folk av, eller är det de mest pratsugna som hänger där inne? För vissa är nog det här en sorts möteslokal, en chans att småprata. Det känns inte lika stressigt som där ute bland hyllorna, alltså är det tillåtet att ta sig mer tid, och ta av andras tid, för det går liksom långsammare där. Men så finns det ju de som måste ha en blomma, i sista sekunden, på väg på besök. Då blir det mer stressigt förstås.

När jag gick ut från butiken såg jag en man på väg bort mot sin bil på parkeringen, med en orkidé i den ena handen och en flaska med något drickbart i den andra. Jag blir så nyfiken.