Blädder möter buller

Det här är spännande, ett bibliotek i anslutning till tunnelbanan. En plats som liksom symboliserar tystnad (även om det inte alltid är så i verkligheten) och en annan som kan bullra ganska rejält. Tänk om böckerna skakas närmare och närmare hyllkanterna och till slut faller ner i slutet av varje vecka. Ja ja, det får de hålla lite extra koll på. Jag skulle uppskatta att ha bibliotek i närheten som alternativa väntsalar när jag är ute och åker.

T-bibblan >>

En titel åt det mystiska ljudet från grannen

Vid fortsatt läsning av bullertexter på Nacka kommuns hemsida fann jag en passande benämning på det fenomen jag har upplevt sedan jag flyttade in i min bostad - "momentana ljud nattetid". I och för sig rör det sig om momentana ljud när som helst, men det var en tjusig beskrivning.

För en närmare förklaring av hur fenomenet tar sig uttryck, läs inlägget från den 29 januari.

Utflykt i det tysta

Jag läser om buller på Nacka kommuns hemsida:

"Tysta områden

Ett så kallat ”tyst område” är ett naturområde som är i stort sett fritt från samhällsbuller. Särskilda ansträngningar bör ske för att bibehålla sådana områden, då det anses vara en viktig faktor i samband med vistelse i naturen att man inte utsätts för samhällsbuller som helt eller delvis kan förstöra upplevelsens positiva karaktär.

Med hjälp av bullerkartläggningen kommer de så kallade tysta områdena i kommunen att definieras. Dessa kommer sedan att redovisas i kommunens översiktsplan."

"... upplevelsens positiva karaktär", det var lite roligt skrivet. Kanske man skulle åka dit någon gång. Jag brukar bara vistas i Nackas bullriga områden.

Byggbuller, fortsättning

Sedan igår har de hållit på att spränga. Det är rätt spännande, det har jag nog alltid tyckt. Först varningssignalen som bygger upp förväntningarna inför den kommande smällen under några sekunder och sedan ett buller som kan kännas både under fötterna och i luften. Den där väntan ger ungefär samma känsla som när jag vet att väckarklockan kommer att börja ringa vilken sekund som helst. Fast när det gäller väckarklockan är det inte samma positiva spänning utan en mer obehaglig, att tystnaden kommer att brytas av det där gälla ljudet på ett så plötsligt vis. I den situationen blir de där förväntansfulla sekunderna inte desamma som när de spränger. Sprängningar kan kanske placeras i samma spänningskategori som islossningarna (se tidigare inlägg, 5 februari). Nyss skakade det ordentligt, det kan behövas ibland.

Byggbuller

Läste häromdagen i lokaltidningen att de ska bygga fler hus i mitt bostadsområde och nyss såg jag det med egna ögon när jag klev av bussen; grävskopor, jord huller om buller och träd som jag tyckte saknades. Jag blickade genast bort mot mitt hus för att uppskatta avståndet, det är inte särskilt långt. I lokaltidningen stod det att de nya husen ska vara färdiga till hösten. Det betyder resten av vintern, en vår och en sommar av byggarbetsplatsljud för min del. Det behöver inte bli dåligt, det beror på hur intensiva ljuden blir och hur byggarbetarnas dagliga schema ser ut. Blir det lite lagom slammer med en avlägsen karaktär kan det bli fint, något att spela in. Men man vet inte. Jag har varit hemifrån en vecka, så jag har inte hunnit höra.

Radiopersonligheter

Jag brukar som sagt lyssna mycket på radio. Varje dag, hemma och i lurar när jag är på väg någonstans. När det gäller radio blir ju just ljudet, inte otippat, en mycket viktig del av helhetsintrycket. Man kan säga att det är hela intrycket. Jag lyssnar nästan uteslutande på kanalen P1 och där är det mest prat, så rösterna tar stor plats. Några har jag reagerat särskilt på.

På en del eftermiddagar kan man höra Thomas Nordegren prata i programmet Nordegren i P1. Nordegren pratar så starkt, några snäpp starkare än övriga radiopratare, enligt min egen uppfattning. Eller kanske pratar han inte starkt utan för nära mikrofonen. Starkt blir det hur som helst och det är jobbigt att lyssna till. Det blir för intensivt och liksom påträngande. Det här är synd eftersom programmet kan innehålla intressanta saker som jag missar när jag blir tvungen att stänga av på grund av den här röstfaktorn. Om detta beror på att Nordegren talar för nära mikrofonen är det märkligt att ingen, till exempel en ljudtekniker, rättar till det. Han kunde få en markering i form av ett litet föremål som hänger en bit framför mikrofonen, som han på inga villkor får luta sig förbi. En simpel hjälp på traven.

Lagom till söndagsfrukosten (de måste ha tänkt på det vid programplaneringen) sänds det fina musikprogrammet Klingan, också i P1. I det spelar Lennart Wretlind sina favoritlåtar från här och där i världen. Det verkar vara ett lyxjobb tycker jag. Lennart har nog gått i en annan radioskola än Thomas Nordegren, för han tar i så lite det bara går när han pratar. Eller så är han sån bara, lågljudd. Han ligger några snäpp under medelrösterna på radio när det kommer till styrka och viskar nästan fram presentationerna av musiken som han har valt att spela. Kanske tänker han taktiskt att den som verkligen är angelägen om att lyssna kommer att vara villig att anstränga sig lite extra och vässa öronen utöver det normala. Mig stör det inte, det är behagligt och alldeles lagom till frukost.

Ljudspaning

Fredagens Spanarna i P1 innehöll en del spaningar relaterade till ljud. Tyvärr kunde jag inte lyssna färdigt på programmet eftersom jag var på väg och radiotäckningen försvann när jag gick in till t-banan. Men som tur är har de ett arkiv där detta program och andra spaningar man missat går att finna.

Särskilt fina applåder

I kväll såg jag en scen i en tv-serie där en folkhop applåderade med handskar/vantar på (eftersom de applåderade utomhus och det var vinter). Det var riktigt fint, finare än vanliga barhänta applåder. De blir ju rätt vassa. De här var dämpade och "klopprade" trevligt. Det är synd att det sällan ges tillfälle att applådera i minusgrader.

Mera Maru

... och bakom honom de fina bakgrundsljuden.

I magen på sjön

Den föregående helgen var jag på landet och det blev bara kallare och kallare medan jag var där. Minns att minus tio nämndes någon gång under lördagen eller söndagen. Det blev två promenader, båda i närheten av sjön. Då och då, ganska ofta faktiskt, kom det mullrande ljud från den. Dämpade som om de var långt borta, men de var nära, under isen. Det kurrade och bullrade i sjöns mage. Trots att ljuden var så dämpade hade de stor effekt, det blev mer spännande att promenera med dem intill. Stämningsfullt och lite dramatiskt vill jag påstå. Jag behöver läsa på om vad exakt det är som låter; är det själva isen? Spänningar som gör att den spricker? Eller gigantiska luftbubblor? Det är svårt att säga. Jag vet inte vad det är som händer när det kurrar och mullrar i min mage heller.