Radiopersonligheter

Jag brukar som sagt lyssna mycket på radio. Varje dag, hemma och i lurar när jag är på väg någonstans. När det gäller radio blir ju just ljudet, inte otippat, en mycket viktig del av helhetsintrycket. Man kan säga att det är hela intrycket. Jag lyssnar nästan uteslutande på kanalen P1 och där är det mest prat, så rösterna tar stor plats. Några har jag reagerat särskilt på.

På en del eftermiddagar kan man höra Thomas Nordegren prata i programmet Nordegren i P1. Nordegren pratar så starkt, några snäpp starkare än övriga radiopratare, enligt min egen uppfattning. Eller kanske pratar han inte starkt utan för nära mikrofonen. Starkt blir det hur som helst och det är jobbigt att lyssna till. Det blir för intensivt och liksom påträngande. Det här är synd eftersom programmet kan innehålla intressanta saker som jag missar när jag blir tvungen att stänga av på grund av den här röstfaktorn. Om detta beror på att Nordegren talar för nära mikrofonen är det märkligt att ingen, till exempel en ljudtekniker, rättar till det. Han kunde få en markering i form av ett litet föremål som hänger en bit framför mikrofonen, som han på inga villkor får luta sig förbi. En simpel hjälp på traven.

Lagom till söndagsfrukosten (de måste ha tänkt på det vid programplaneringen) sänds det fina musikprogrammet Klingan, också i P1. I det spelar Lennart Wretlind sina favoritlåtar från här och där i världen. Det verkar vara ett lyxjobb tycker jag. Lennart har nog gått i en annan radioskola än Thomas Nordegren, för han tar i så lite det bara går när han pratar. Eller så är han sån bara, lågljudd. Han ligger några snäpp under medelrösterna på radio när det kommer till styrka och viskar nästan fram presentationerna av musiken som han har valt att spela. Kanske tänker han taktiskt att den som verkligen är angelägen om att lyssna kommer att vara villig att anstränga sig lite extra och vässa öronen utöver det normala. Mig stör det inte, det är behagligt och alldeles lagom till frukost.