På programmet: H-A-C-K på Färgfabriken

Fick just en förhandsglimt av vad som alldeles snart ska stå färdigt på Färgfabriken; en stor samling gamla apparater av olika slag som fått nytt liv med hjälp av trion Dittrich, Lidbo och Tilliander. Det har samlats, pillats och byggts och från och med torsdag 25 augusti får vi andra träffa teknikmonstret. Jag ser fram emot att återse apparater som jag förmodligen inte sett skymten av på många år, eller aldrig tidigare skådat, men allra mest nyfiken är jag på lätena de ger ifrån sig...

H-A-C-K >>
Färgfabriken >>

Nya vardagsljud #2: Kaffekarriären.

Vid tjugonio års ålder har jag till slut inlett min kaffedrickarkarriär. Har hinkat i mig te i många år, men lockats av kaffe. Dels doften som jag alltid gillat, och så tanken på att kanske en dag kunna betrakta mig lite som en finsmakare av kaffe. Efter noggrann research för bästa möjliga start på kaffekarriären i form av engagerade inlägg från vänner i en facebooktråd var tiden inne. En eftermiddag efter jobbet gick jag, i sällskap av pådrivande kaffedrickare, och skaffade mig en klassisk mokabryggare. Jag gillar det där med ångan.

De första dagarna ansvarade A, i egenskap av proffskaffedrickare, för själva bryggningen medan jag koncentrerade mig på att känna efter om det smakade gott. Men så blev jag lämnad ensam med bryggaren någon dag och fick se till att klara av alltihop på egen hand. När man brygger med den här typen av bryggare spelar ljuden en central roll. Man måste lyssna för att veta när det är färdigt. Och jag har märkt att det blir knepigare med andra ljud i närheten, en dånande vattenkokare eller annat. Då hör jag inte om det kokat klart och övergått till tystnad. Men det här kritiska momentet gör det bara roligare. Man kan inte vara passiv som med en vanlig kaffebryggare som ju klarar sig själv.

Kaffeinslaget känns som ett väldigt fint tillskott bland vardagsljuden. Jag inser varför så många dricker kaffe, det låter ju så gott.

Nya vardagsljud #1: Min katt, Mariah.

Sonja, min katt, har blivit nästan vuxen och för någon månad sedan började hon prata på ett nytt sätt. Pratsam har hon varit sedan jag fick henne, men det nya är långa meningar, haranger av småläten. Sonja är kanske den pipigaste katten jag har mött. Tänk Mariah Carey och de där övernaturligt höga tonerna. Sådana piprop blandade med fågelliknande - ibland som en rovfågel, ibland som en tupp - läten. Jag som redan hade utsett min katts läten till de sötaste jag hört är mycket nöjd med den här förändringen. Sällskapligare husdjur finns inte.

Fluga i lampan, smattrande katt.

Skammen/Comebacken

Folk som jag borde inte få ha bloggar. Twittrade skamset härom veckan att det gått två långa månader sedan senaste inlägget. Och skyndade jag mig därpå till bloggen för att gottgöra det hela? Knappast. Skämstweeten lättade samvetet för stunden och jag fortsatte att inte skriva. Som vanligt har uppehållet ingenting med idétorka att göra. Har haft en liten kö av inlägg i huvudet, småinlägg som skulle författas, snart. Har insett att jag måste börja med småinlägg. Inte långa tystnader brutna av essäinlägg.

Hur som helst. I kväll har jag hemmafredag. Det regnar trivsamt mot balkongräcket och det är höstmörkt bakom gardinerna. Perfekt bloggtid. De där länkarna till olika roliga projekt som tillsammans skulle utgöra något av en comeback för Kitchen Sink Sounds, de borde ligga som bokmärken i mappen 'Ljud'. Eller i 'Spex', med diverse roliga nätfynd. I 'Musik' då? Nä. Jag hittar dem inte. Jag tycks ha bokmärkt de där sidorna enbart i huvudet. Måste leta och tänka efter. Men, det viktigaste; tystnaden är bruten. Välkommen till höstterminen.

Nu ska du få höra

Till slut skaffade jag en sådan telefon som de flesta redan haft ett bra tag och plötsligt fanns möjligheter som var svåra att motstå, som att lätt som en plätt kunna spela in och ladda upp ljud var jag än befinner mig. Så det gör jag nu. På Kitchen Sink Sounds nya Soundcloud-sida dyker det upp minutlånga upptagningar. Det blir inte någon vidare ljudkvalitet men som glimtar av de ljudhändelser jag råkar på får det duga. Om det låter för illa, håll dig till bloggen. Här är det fortfarande mestadels text.

Kitchen Sink Sounds på Soundcloud >>

Från ett fönster i Sumpan

Ganska ofta får jag höra om ljudfynd som vänner, släktingar och bekanta råkat på. I kväll landade den här lilla iakttagelsen i Dropbox-mappen som jag delar med min vän Hillevi. Från sitt fönster fångade hon ett gnissligt ekipage, och lite vind...

Tack för att jag får låna klippet till bloggen!

Note to self:

Måste bli mer uppmärksam på ljudet av katt-tunga mot nylagad mat, nybredda mackor, ostar utom synhåll.

Kitchen Sink-Sonja.

Och när det blir för varmt

Ljudet från Solar Thermal-orkestern (förra inlägget) kan i sin tur omvandlas till kyla, kolla >>

Musik för soliga dagar

Hittade just det här klippet, en liten soldriven ensemble. Möjligtvis att jag skulle sakna de mulnare dagarna efter en stund.

Allt som jag skulle berätta

Nu har det dåliga samvetet över bloggen ackumulerats under alltför lång tid. Det är inte så att jag inte har haft något att skriva om. Varje dag tänker jag på något som jag vill skriva om här, men så har det varit så mycket annat jag har tänkt på samtidigt.

Till att börja med. Uppsatsen med ljuddagböckerna som jag berättade om sist. Plötsligt dök ett spännande jobb upp, som etnolog. Det är sällsynt och jag kunde inte motstå att söka. Fick jobbet och uppsatsen (och uppsatsförfattaren) får vila tills vidare, men jag ser fram emot att fortsätta så småningom. Det kändes en aning snopet att lägga alla vardagsljudberättelser åt sidan när jag var som mest uppe i att fundera ut vad det hela skulle komma att bli.

Under förvandlingen från vinter till vår har jag mött många ljud som jag har tänkt berätta om här. Få se om jag minns nu.

Jag hittade en sten i skogen som jag började sitta på, som paus i promenaderna, som var pauser i uppsatsarbetet. I samband med att solen började värma hittade jag stenen, i en backe intill grusvägen. Nästan ingen passerade så jag fick sitta och lapa sol i fred. Där lyssnade jag till susande höga tallar och prasslande löv när det blåste till. Tallsuset var rofyllt, prasslet lite oroande. Kikade efter nyvakna ormar kring stenen.

En påsk med fräs på landet.

En annan solig dag under uppsatstiden tog jag med mig den berömda filosofen de Certeau till sjöstranden en bit från min bostad. Satte mig på en strandhäll med boken och hoppades på en begynnande solbränna. Isen täckte fortfarande sjön. Jag var ensam på stranden, men bara en kort stund. Ett stort sällskap, kanske ett tiotal personer, traskade in på området med fyllda coopkassar i händerna. Det var ett grabbgäng i gissningvis 30-40-årsåldern som hade siktat in sig på samma plats som jag för sin vårgrillning. Kanske att jag suckade lite, lite över att inte få vara ensam men jag lyssnade nyfiket. De pratade ett språk som jag inte lyckades placera. Ropade till varandra, skrattade, satte på musik i den medhavda apparaten. Något glatt Eurovision-popliknande, vill jag minnas. Då och då gick någon och satte sig på en av gungorna. Jag tror den gnisslade. Det var en fin vårstämning där på stranden. Är inte så säker på vad de Certeau hade att säga, men boken finns ju alltid kvar.

Förstamajsorl i Kungsträdgården.

På min nya arbetsplats lade jag genast märke till ett spännande ljud. Under första förmiddagsfikat i måndags hördes ett mäktigt mullrande och det vibrerade i stolar, bord, golv. 'Är det tunnelbanan man hör och känner?' frågade jag. Min kollega som arbetat där länge tycktes smått förvånad över min observation och menade att han inte tänkte på ljudet och vibrationen. Det var vardag där i matsalen, det mullrar och skakar många många gånger varje dag. Tågen går ju ofta. Jag har blivit väldigt förtjust i det där. Gillar att känna att tågen passerar alldeles under huset. Men kanske kommer inte heller jag att lägga märke till det när arbetsplatsen blivit min vanliga vardag.

Jag kan fortsätta, har ju hållit inne med ljudbetraktelserna ett tag, men det får bli i ett annat inlägg, en annan dag. Det ska inte hinna gå en månad, skulle jag vilja våga lova.