Ljudkalendern: Lucka 10 - Staten väljer sina favoriter

För några veckor sen gjorde jag några ljudfynd på Stadsmissionens butik i Liljeholmen. På bordet med julsaker hittade jag först ett litet fint tumpiano och sen en liten mörkgrön och ganska tung klocka som verkade vara tillverkad i järn. Jag såg på papperslappen med text som hängde från klockan att det var en japansk sak. Och förmodligen inte alls något slags julpynt.

När jag kom hem med mina fynd satte jag mig genast och började googla för att se vad det var för liten klocka jag hade köpt. Genom sökträffarna och även några svar från japankunniga facebookvänner fick jag veta att det var en klocka som ska spela i vinden om sommaren och skapa en svalkande stämning med sitt klara, höga plingljud. Den har ett starkt ljud, nästan skärande, och tonen ändras beroende på hur jag låter klockan pendla. Katten Sonja blev förstås förtjust. Ju gällare desto bättre tycker hon, och tassen var snabbt framme och lappade till klockan.

Den här vindklockan, kallad furin, finns i massor av utföranden, upptäckte jag vid googlingen. Uggleformade järnklockor verkar t.ex. ganska vanligt. Jag ville hitta någon intressant artikel om vindklockor som jag kunde länka till i en kalenderlucka och fann en wikipediaartikel, inte bara om klockorna men om hundra olika ljudfenomen i Japan som listats som särskild värdefulla att uppmärksamma.

Ljuden - 100 Soundscapes of Japan - har valts av Ministry of the Environment och ska funka som ett slags 'lokala symboler' och, hör på det här: '... promote the rediscovery of the sounds of everyday life'. Fint va? På listan finns alla möjliga ljud, många av naturkaraktär: grodsång, fågelområden, forsar, svanar, men även miljöer där folklivet tycks utgöra en viktig ingrediens i ljudbilden. Och mekaniska ljud: ett ånglok, en färja, ett väveri...

Det står att listan uppstod ur arbetet med att komma tillrätta med ljudföroreningar. Men resultatet - en sorts guide till betydelsefulla akustiska landmärken - framstår som något annat än instrumentell oljudsbekämpning. Listans existens överensstämmer på något vis med min egen föreställning om Japan, närmare bestämt föreställningen om att även ogreppbara aspekter av samhället, de sinnliga dimensionerna, har ett stort värde och ges utrymme tillsammans med det materiella. När jag och A under nästa år ska tillbringa ett tag i Japan ska jag se till att ha en printad version av 100 Soundscapes of Japan nära tillhands, som en ljudens resguidebok.

Här kan du läsa mer om hur listan har kommit till (antal nominerade ljud m.m.) och förstås hela långa listan >>

Överst mina fynd från Stadsmissionen, under några av de

många ljuden på 100 Soundscapes of Japan.

Ljudkalendern: Lucka 9 - Haveri

Senaste veckan har jag haft lite otur med transportmedlen. Hemresan från Skellefteå försenades tre timmar efter att någon i besättningen råkade utlösa räddningsrutchkanan på det flygplan som vi väntade på att få stiga ombord på. Nästa oturstillfälle blev igår när katten skulle bussas ut på landet över jul. En kort stund efter att bussen lämnat Östra station började det låta konstigt och skaka under oss. Det blev fort värre och värre och en eller ett par stycken passagerare gick fram för att uppmärksamma chauffören om oväsendet.

Slamret lät ganska oroväckande. Hur farligt är det att åka med en buss som låter så här illa? funderade jag. De flesta ombord klev av för att hoppa på nästa buss men vi som måste ta oss vidare längre än till Rimbo fick sitta kvar i väntan på någon lösning. Till slut orkade inte bussen en meter till och blev stående i mörkret intill motorvägskanten. Efter några bussbyten kom vi fram, bara en halvtimme sena. Tur i oturen, särskilt för katten som var missnöjd redan när hon uppgivet och klagande vandrade in i transportburen hemma i hallen.

Ofta är det ljudet som får en att ana oråd. Att något inte låter som det brukar. Ibland är det lukten - luktar det inte lite bränd elektronik här? - men oftast ljudet. Dels är det ju bra eftersom felet förhoppningsvis upptäcks i tid, dels är det imponerande hur väl vi känner till saker utifrån deras läten. Så länge de funkar är ljuden som osynliga, men så fort något havererar det minsta - ska det surra så här?? - hajar vi till.

I morgon har vi tvättid i tvättstugan. Det är en typisk plats för haverier, och inte sällan uppdagas de genom ett gällt varnande pipljud från en stackars överhettad maskin full med halvt tvättad tvätt.

Ljudkalendern: Lucka 8 - Tyst tisdag

Lägenheten är inte sig själv idag. Vi har nämligen lämnat katten Sonja på landet där hon ska bo över jul och nu är det som om jag hörde hennes olika läten överallt här hemma fast jag vet att hon är upptagen med något spännande på ferieorten långt från stan. Redan när jag stängde hissdörren och gick mot lägenheten hörde jag i mitt huvud hur hon jamade där inne i hallen. Nej, just det, hon är ju inte hemma! Jag klev in i hallen och i huvudet hördes dunsen när hon hoppar ner från sin viloplats för att komma och hälsa. Under de första minuterna tillbaka här hemma blir jag lurad av min hjärna om och om igen. Katten bor visst lika mycket i huvudet som i lägenheten.

En särskilt tyst tisdag som idag passar därför temat tystnad bra för kalendern. Det blir ett avsnitt av podcasten Vi-podden där prästen Rebecka Tudor och terapeuten och författaren Per Naroskin vrider och vänder på tystnaden. Vad händer om man är tyst väldigt, väldigt länge? Och hur kommer det sig att det är mer högstatus att tiga än att tala? 

Lyssna >>

Ljudkalendern: Lucka 7 - Grøtete Vokal

Lucka sju innehåller en youtube-favorit i kategorin musikhumor. Jag hänger inte med särskilt väl i den nyaste musiken men tillräckligt för att ha svårt att sluta fnissa åt den här gestaltningen av soundet som präglat senaste årens pop. Ju grötigare vokal desto hippare >>

Ljudkalendern: Lucka 6 - Kollektiva meddelanden

Sjätte luckan innehåller ett ljudfenomen som jag länge har tänkt skriva något om. Jag tror det var förra året jag råkade på ett blogginlägg som i förbifarten nämnde företeelsen som jag blev väldigt nyfiken på och började googla mig till mer info om. I Japan spelas en särskild melodi, Yuyake Koyake (Sunrise Sunset), i offentliga högtalare runtom i landet klockan fem på eftermiddagen. Melodin signalerar att det är dags att gå hem, främst för skolbarnens del om jag har förstått det rätt. Melodin komponerades för ungefär 80 år sedan av Nakamura Uko, läser jag. Och i hans födelsestad fanns busshållplatsen Yuyake Koyake.

Det finns en hel del videodokumentationer av det här på nätet, här är en där melodin hörs tydligt >>

När jag upptäckte fenomenet började jag fundera på vilka andra kollektiva ljudfenomen som finns. Ljud som inkluderar alla (hörande, i alla fall) på platsen och som bär på ett särskilt kollektivt budskap. Böneutrop var ett fenomen som dök upp i huvudet. Det var en häftig upplevelse under besöket i Marrakech för några år sen, att för första gången höra de många utropen ljuda och liksom spela tillsammans med sina individuella klanger och tempon från olika håll i staden. 

Vad finns det för kollektiva ljudmeddelanden i Sverige? Glassbilen, tänker jag genast. Och Hesa Fredrik (läs ett tidigare inlägg här >>). De här signalerna skiftar betydelse över tid, dels i relation till min egen ålder - glassbilens melodi väckte betydligt starkare reaktioner i mig som liten än nu för tiden - och dels beroende på samhället i olika tidsperioder. Hesa Fredriks klang har varit färgad av olika grader av allvar i olika tider. Vad betyder Yuyake Koyake för en vuxen japan tro? Det vill jag ta reda på under den kommande vistelsen i landet om ett tag!

Kommer du på fler kollektiva ljudfenomen? Skriv gärna en kommentar!

(Bild: https://www.youtube.com/watch?v=eBcWL4VRnv8)

Ljudkalendern: Lucka 5 - En kommersiell knackning genom fängelseväggen

Nu blir det ett radiotips! Under hösten har Musikmagasinet i P2 sänt en fantastisk serie om relationen mellan kropp och musik, producerad av Birgitta Tollan. Varje avsnitt har ett tema, t.ex. musikens betydelse vid sjukdom och smärta, tävling eller för kirurgens arbetskoncentration.

I seriens första avsnitt hörs bl.a. journalisten Martin Schibbye som berättar om hur det kändes att få tillgång till sin egen musiksamling hemifrån under tiden som fängslad i Etiopien. Och vilken gammal reklamjingelrytm han knackade mot väggen för att få kontakt med kollegan Johan i cellen intill.

Kropp och musik >>

Ljudkalendern: Lucka 4 - Sök bland arbetets läten

Jag blir emellanåt tipsad om alla möjliga ljudrelaterade projekt och företeelser, vilket är väldigt roligt. Flera av dessa tips stoppar jag in i denna ljudkalender. För ett tag sen kom ett tips om en häftig hemsida: Work With Sounds. Sidan och projektet är ett samarbete mellan sex europeiska museer (bl.a. Arbetets museum i Norrköping) och samlar ljudinspelningar från olika arbetsområden. Här t.ex. startljuden från en Macintosh, årgång 1989 >>

Ett heltidsarbete i sig att botanisera bland de många kategorierna, sätt igång! Work With Sounds >>

Själv har jag förresten länge haft en idé om att fånga ljuden på min pappas arbetsplats, ett tryckeri med härliga rytmiska maskinljud. Än har det inte blivit av, men dokumentationen står kvar på önskelistan.

Foto: http://www.workwithsounds.eu

Ljudkalendern: Lucka 3 - Ljud och ofrivillig väntan

Tredje luckan är en överraskning även för mig. Det blir en lägesbeskrivning. Idag har jag flugit från Stockholm till Skellefteå i ottan för att berätta om mina ljudprojekt och göra en soundwalk. Jag tror det har gått ganska bra och det kändes skönt att sätta sig på flygbussen mot returflyget på eftermiddagen. Slumrade nog till en kort stund på bussen. Väntat, efter ytterst lite sömn föregående natt.

Men när vi resenärer sitter vid gaten och väntar på att bli ombordsläppta dröjer det. Ett ospecificerat tekniskt fel ropas ut i högtalaren. En stund senare avslöjas att någon i besättningen på vårt plan har råkat putta ut räddningsrutchkanan och planet får inte användas.

Tre timmar har vi att fördriva på denna lilla flygplats. Vi får matkuponger och många ställer sig omedelbart i kö för att lösa in dem. Själv hoppas jag på fri wi-fi, och det finns. Så nu sitter jag i den nästan folktomma hallen med bagageband en bit bort från den sorliga avgångshallen. I den här stillsamma hallen råder en minst sagt avkopplande ambientstämning. Nerför en vägg av stenblock porlar vatten. Några andra resenärer som också valt bort sorlet pratar i andra änden av rummet, de är från Japan tror jag, men kan lite svenska. Nu pratar de på engelska, men jag hör inte vad som sägs. Själv har jag parkerat mig på en röd soffa i ett hörn med datorn som spelar en låt av Chihei Hatakeyama och Hakobune (den här >>). Den passar fint till det porlande vattnet och de enstaka rösterna. 

Har lyckats skräddarsy en ganska behaglig miljö att fördriva de ofrivilliga timmarna i. Nu gäller bara att jag inte hamnar intill samma pratkvarnar på flyget som i morse. Jag har sett (och framförallt hört!) att de ska med samma flyg som jag tillbaka. Den välbehövliga tupplur jag hade hoppats på under morgonresan uteblev och jag satt i stället med hopknycklade näsdukar i öronen och i en högst oergonomisk ställning med huvudet tätt mot fönstret för att försöka släcka ut de intensiva och oupphörliga rösterna med hjälp av flygplanets dån. Det gick så där.

Ljudkalendern: Lucka 2 - Luftens osynliga musik

Ibland kommer jag att tänka på hur mycket som pågår i luften, sånt som inte syns men är ständigt närvarande. Oftast tänker jag inte på det, men när jag gör det känns det lite läskigt. Alla trådlösa nätverk, mobiltelefoner som söker täckning hela tiden osv.

Det har varit olika osynliga saker i luften som fått särskilt mycket uppmärksamhet och varit särskilt läskiga i olika perioder. När jag var liten och vår familj skaffade mikrovågsugn lärde vi oss genast alla livsviktiga regler: det är livsfarligt att stå närmare mikron än en meter, stoppa inte in någon sorts metall i mikron, inte ägg och inte heller ingenting, då är det kört. Så småningom kom mobiltelefonerna och de fick man inte prata i utan att veva ner bilfönstret lite först.

Nu för tiden törs jag knappt tänka på hur mycket som rör sig i luften, blir det aldrig fullt? (I våra huvuden åtminstone...)  Men ibland kan det vara fascinerande och roligt också. Vetenskapsjournalisten Frank Swain modifierade sin hörapparat tillsammans med en ljudkonstnär och fick uppleva ljuden av trådlösa nätverk >>

Ganska vackert va?

Ljudkalandern: Lucka 1 - Ett instrument som inte fanns på musikskolan

Det blir en adventskalender i år i alla fall. Den har inte varit självklar för jag har inte glömt förra (och första) försöket för två år sedan. Åtagandet visade sig vara lite av en pärs; att varje dag gräva fram något att stoppa bakom kalenderluckan var inte så lätt. Ett par dagar blev luckan tom, och det är ju förstås inget vidare.

Men jag har hittat en hel del fina ljudsaker på sistone som nu ligger samlade i bokmärkesmappen Ljud och hur ska de delas om inte utportionerade i kalenderluckor? Jag ska försöka hålla kalendern på en lagom ambitionsnivå. Det var nog där det sprack sist. I år kan det bli en länk bakom luckan, eller kanske en länk och en text, eller enbart en text. Den som följer får se, och höra.

---

Bakom årets första lucka gömmer sig ett musikinstrument som jag aldrig hade sett eller hört förrän för någon månad sedan. Hur många okända instrument finns det att upptäcka? Massor förstås! En bokstav skiljer det här instrumentet från det jag valde att börja spela som 10-åring >>