Tystnaden som inte kom

Jag hoppades på snö till jul. Jag höll tummarna, på riktigt. Ibland tror jag mig se att det faktiskt fungerat, när jag hållit dom. Men det gjorde inte det nu, ingen snö. En fin frost täckte mark och träd, det var hyfsat vintrigt, men sen, flera plusgrader hela julen och veckan därpå. Näst sista dagen på året ser ur som den första i april! En av de saker jag gläds åt med snö är den plötsliga förändringen av ljudet, det blir tyst. En matta som isolerar alla ytor, stötdämpar varje ljudvåg. Som bomull i öronen fast utanför. Omgivningen både ser ut och låter på ett nytt sätt, det är uppfriskande. Men inte denna vinter, inte i min region i alla fall. När jag beklagade mig över snösaknaden för en vän sa hon att hon brukar tänka att man borde flytta norrut för att få sin vinter. Så har jag aldrig tänkt, varför har jag inte det? När jag köpte mina vinterstövlar var en viktig egenskap att de skulle gå att hoppa i snödrivor med. Det kanske inte händer så ofta nu i min tråkiga vuxenålder, men jag vill ha möjligheten. Så, när jag har stövlarna finns inte drivorna, bara lera och blöta trottoarer. Jag fortsätter längta efter snön, steg som knarrar utan eko.

Det äckliga året tvåtusensju

När vi hunnit ända fram till årets näst sista vecka dyker det upp, det vinnande ordet i kategorin "osmakligaste 2007": kötthärva. Smaka på det! Och det är Dagens Nyheter som ska ha den äran. Vi kommer att minnas detta år som kötthärvans år.
-
Upptäckte just att rubriken på dn.se har ändrats, kötthärvan har ersatts av "köttskandal". Så spännande! Vad händer på redaktionen, varför ta tillbaka något så smaskigt??

Oljud

Ibland hör jag mig själv
säga så dumma saker

Bussrösten

Häromdagen åkte jag buss i ett område jag aldrig varit i förut. Det var lite spännande, och busshållplatserna som ropades ut hade roliga namn. Det bästa var Tussmötevägen. Eftersom alla namnen var nya för mina öron blev jag mer uppmärksam på hur dom uttalades av den inspelade damen. Jag började fundera på hur det går till när alla hållplatsnamn spelas in, är det samma kvinnoröst som läst in allihop?? Och blir det många omtagningar innan det sitter? Vissa namn kan vara knepiga. Dom måste också ha tagit ställning till vilket humör rösten ska utstråla innan inspelningsprojektet sattes igång. Jag tror dom bestämde sig för "neutral". Men om det inte blev helt bestämt kanske humöret varierar i olika områden, jag måste åka mera buss!

Maten tystar munnen, apparatrasslet och en myndig granne

Jag kan inte sova, tänkte att en nedladdad ljudbok kunde hjälpa men jag har ingen aning om vad den handlar om. Tänker bara på annat medan författaren pratar på. Jag kan lika gott ägna min vakenhet åt att sammanfatta veckans höjdpunkter bland örongodis.

1. Att köpa fika på Kafé Valand innebär att få höra kassaapparaten. Jag trodde det enda sättet att få höra ett sånt ljud nuförtiden skulle vara genom en film, men liksom allting annat på Valand tillhör också apparaten originalinredningen. Jag bara log när snälla farbrorn tog betalt, priset gick mig helt förbi.
2. Matro. Även denna punkt gäller Kafé Valand. När jag efter en stunds fikande insåg att det faktiskt var tyst, bortsett från dämpade samtal, blev jag glad. Ingen musik att ofrivilligt matas med. Efter två besök på kaféet är jag verkligen kär!
3. Det ringde på dörren, lördag eftermiddag. Pappan ovanför ville informera om kvällens artonårsfest, att det kanske kunde låta lite men bara fram till tolv. Efter några lindriga timmar med basvibrationer och duns i taket tog det slut, prick tolv. Punktligare fest har jag aldrig varit med om. Grattis grannen!
   

För övrigt har dom senaste dagarna som förkyld gräsänka i stort sett präglats av stillhet. Det var länge sen jag lyssnade på musik och min vana att höra på radio har jag visst tappat bort. Jag ser fram emot den dag då förkylningen gett sig och A kommer hem.

Gotlandsgatan klockan ett

Just som det skulle vara fest, då blev jag sjuk, och fick lämna kalaset alldeles för tidigt. Jag och syster E vandrade längs Gotlandsgatan, en ny promenad för oss båda. Här var det stilla, fast det låg precis intill allt annat. För nån timme sen kom det snö, då blir det särskilt stilla efteråt. Fast det blev nog mest blött, den sortens snöfall. Och E hade nya röda klackskor som inte är gjorda för vinter. Vid korsningen blev jag fast, där stod trafiksignalerna och väntade med röda ljus. Det var ju tomt, ingen som tryckte för grönt, och därför fick vi höra dom spela sådär. Jag kan nog inte, eller vill kanske inte beskriva hur det lät, ställ dig i en sån korsning en natt, om du inte redan har hört det. Kvällen i stan fick ett vackert slut trots febern som kommit smygande.

Söndagssoundtrack

Tvåmans(fast tvåköns-)spikning i olika takt utomhus, datorsurr, ilsken sågmaskin, klocktick (vintertiden tickar precis likadant som sommartiden gjorde, vad jag kan höra). I övrigt tyst.

Soundtracket är helt klart präglat av att jag befinner mig ute på landet denna helg.

Kanske det finaste jag hört - ett ljudminne från bildäck

Mitt år på ön var slut, pappa hjälpte mig att flytta med Saaben. Vi satt i den och väntade på att få köra i land. Man fick inte starta motorn. Fönstret på min sida måste ha varit öppet, annars hade jag inte hört det. När färjan började öppnas kom ett ljud som var otroligt vackert. En enorm klang spred sig på bildäck, dånande i flera toner, och jag tänkte att de här klangerna finns det många som skulle vilja komponera. Det var så perfekt, tonerna som avlöste varandra och spelade tillsammans. I en sån situation tänkte jag förstås att jag skulle ha tagit upp detta fantastiska, men det var inte aktuellt att börja leta efter md:n som låg nånstans där bak i flyttlasset, jag hade antagligen bara missat alltihop, så jag fick bara lyssna medan det pågick. Jag har ofta tänkt på det där ljudet, att jag borde spela in det om jag åker igen, men kanske ska det vara en engångupplevelse, ett one-day-sound. I minnet kommer jag ihåg det, och inget har nog låtit bättre.

Lista: Rysningar

Vissa ljud får mig att rysa, inte för att de skär i öronen eller så, utan tvärtom på ett skönt sätt. En lista får det bli.

1. Ljudet av när nån i min närhet skriver på ett tangentbord. När jag själv skriver får det inte alls den effekten, vilket är synd. Det hade varit bra för arbetsdisciplinen under till exempel hemtentaperioder.
2. När nån annan talar i telefon. Funkar inte med vem som helst, men ganska ofta.
3. Bläddrande i böcker. Funkar inte heller när jag bläddrar, det måste vara nån annan. Logiken i det är nog att jag måste få enbart ljudet. Bläddrar jag själv fattar hjärnan att det är jag som gör ljudet och den sköna rysningseffekten uteblir.
   

Hm... trodde jag hade många såna ljud, kanske dyker det upp fler i minnet. Det är ett intressant fenomen, ljud som känns.

Nopprornas mintgröna fasa

Upptäckte att min nyaste tröja har blivit nopprig. En fläck på ett ställe bara, som om den gnuggats mot nåt strävt. Det gnager alltid lite när jag gör såna upptäckter, när nåt perfekt plötsligt blivit defekt, även om en ovetande blick säkert skulle missa det. I alla fall så började jag snart efter upptäckten att tänka på sätt att återställa tröjan och kom såklart att minnas nopperapparaten som vi använde hemma när jag var liten. Den måste ha skaffats under sent åttiotal och var en mintgrön liten sak, inte helt olik en hårtork i formen, fast mycket mindre. När den väl skaffats till huset fanns det ingen hejd på vad som kunde noppras. Förutom alla kläder och andra textilier, också håret på armarna till exempel. Jag tror en stor del av förtjusningen med att använda nopperapparaten låg i ljudet; det var sjukt tillfredställande att höra hur den slukade nopprorna, knipps bara! På ordentligt noppriga ytor rasslade det härligt. Jag antar att batteriet inte varade alltför länge, men det gjorde inte apparatens glansdagar heller vill jag minnas, tror det lilla mintgröna vidundret har legat orörd i en kökslåda länge nu. Men nästa gång jag åker dit, då ska jag ha fräscha batterier med mig och jag ska återuppleva det där smaskiga lätet.

Dagens kap

Förutom att komplettera med mat till kylskåpet har jag idag också investerat i en gammal klarinett. Eftersom en klarinett inte platsar särskilt väl i kategorin för den här bloggen får nyheten inte mer utrymme än såhär. Att köpa klarinett är inte heller vardagligt, låg kitchen sink-faktor med andra ord.

Vinden, knarkkillen och glassbilen

Bloggen är inne på sin andra dag i livet, har förmodligen inte blivit funnen av nån än, men är inte mindre värd ett nytt inlägg för det. Det blir en lista över de läten som hittills präglat onsdagen.

1. Många timmar innan jag skulle komma att lämna sängen på förmiddagen vaknade jag till och fick med mig ett kort stycke av den konversation som fördes på utsidan av sovrumsväggen. "...hålla koll på killen...knark...". Männen gick in genom porten och mer hörde jag inte. Ett hyreshusdrama?
2. Det blåste också mycket under natten och morgonen, det tänkte jag på under dom vakna stunderna, det var fint.
3. Och så åker glassbilen omkring i krokarna. Den signalen väcker inga särskilda tankar numera. Inte som när jag var liten och mer eller mindre tvångsmässigt måste springa ut på balkongen när jag hörde melodin. Förresten läste jag av en slump om dopplereffekten igår, hade glömt vad det var, eller kanske hade jag faktiskt aldrig ens lärt mig det. I så fall om någon berättat det för mig men då lyssnade jag väl inte. När man hör glassbilen kan man tänka på dopplereffekten, det kan ge signalen ett nytt lyssnarvärde för vuxna som inte längre blir entusiastiska av att en bil (full med glass) kan spela.

Universitetet 2 - lufttrumman

Ofta har vi föreläsningar i samma sal. Den skiljer sig nog ingenting från dom andra salarna för här har arkitekterna tänkt ”tråkigt, det kan dom ha, studenterna.” Men jag har upptäckt något fint där inne, det hade dom kanske inte trott. Sitter man lite längre bak i salen, som jag ofta gör, kommer det nästan magiska, spöklika sus- och vinljud från väggventilen när vinden tar tag. Det kan låta ordentligt, och så märkligt att man blir tvungen att lyssna på det istället. Det är inte värt att missa.

Universitetet 1 - transportsträckan

Sedan september har jag varit student på Stockholms universitet. Jag åker dit med röda linjen och kliver av tillsammans med en stor flock av andra studenter. Det spelar ingen roll vilken tid på dagen, det är alltid en stor flock, som ett lämmeltåg. Ofta åt båda hållen, vi som ska dit och dom som ska därifrån. Jag kan inte minnas att jag ingått i en sån här flock förut och känslan av att flyta med i denna ström som rör sig likt på rullande band längs den asfalterade gångvägen är bitvis obekväm. Kanske får jag associationer till skiftbyten vid fabriker från förr, som man ser på tv och i film ibland. Där är dom inte sig själva, utan en stor massa. Hur som helst har jag hållit på och flutit i den där strömmen ett tag nu och tänker inte längre på det som ett märkligt fenomen, så som jag gjorde i början. Jag har kanske blivit van, acklimatiserats till flocken. Det jag vill komma fram till är något jag upptäckte häromdagen när jag flöt där på morgonen. Plötsligt la jag märke till ljudet av alla som gick där på asfalten, som om mina öron hittat en ny frekvens, som dom hittills stängt ute. Ett ganska fantastiskt ljud, klopperklopper… Inga vassa ljud, utan dovt och lite kittlande att lyssna till. Genast uppskattade jag att gå där, i flocken. Det var ljuv musik. Själv har jag bara tysta skor, det hörs knappt när jag går, och tänker när jag hör skarpa klackar på en tyst perrong, att jag är för blyg för att låta så. Jag får smyglyssna på dom andras klackar när vi strömmar ut från tunnelbanan.