Universitetet 1 - transportsträckan

Sedan september har jag varit student på Stockholms universitet. Jag åker dit med röda linjen och kliver av tillsammans med en stor flock av andra studenter. Det spelar ingen roll vilken tid på dagen, det är alltid en stor flock, som ett lämmeltåg. Ofta åt båda hållen, vi som ska dit och dom som ska därifrån. Jag kan inte minnas att jag ingått i en sån här flock förut och känslan av att flyta med i denna ström som rör sig likt på rullande band längs den asfalterade gångvägen är bitvis obekväm. Kanske får jag associationer till skiftbyten vid fabriker från förr, som man ser på tv och i film ibland. Där är dom inte sig själva, utan en stor massa. Hur som helst har jag hållit på och flutit i den där strömmen ett tag nu och tänker inte längre på det som ett märkligt fenomen, så som jag gjorde i början. Jag har kanske blivit van, acklimatiserats till flocken. Det jag vill komma fram till är något jag upptäckte häromdagen när jag flöt där på morgonen. Plötsligt la jag märke till ljudet av alla som gick där på asfalten, som om mina öron hittat en ny frekvens, som dom hittills stängt ute. Ett ganska fantastiskt ljud, klopperklopper… Inga vassa ljud, utan dovt och lite kittlande att lyssna till. Genast uppskattade jag att gå där, i flocken. Det var ljuv musik. Själv har jag bara tysta skor, det hörs knappt när jag går, och tänker när jag hör skarpa klackar på en tyst perrong, att jag är för blyg för att låta så. Jag får smyglyssna på dom andras klackar när vi strömmar ut från tunnelbanan.