Säsong

Undrar om det är den tiden då det knäpper om busken bakom pappas hus... Vad busken heter vet jag inte, men humlorna gillar den och det knäpper om de ärtskidsliknande frökapslarna. Blommorna är gula.

Bakom björken

Jag brukar handla på kvällen. Det gjorde jag i kväll, en stund innan de stängde. När jag närmade mig mitt hus hörde jag en dialekt - just det, det var främst en dialekt. Från ett öppet fönster på översta våningen i grannhuset hördes norrländska. Det var den mesta norrländska jag har hört tror jag. Vad killen med telefonen i fönstret sa hörde jag inte, men tonfallet. Tyngre betoningar får man leta efter, jag lyssnade extra noga för att avgöra om han härmade eller faktiskt lät så. Jag tror han lät så. Som man hör en fågels melodi på långt håll hördes norrländskan från fönstret som skymdes bakom björken. Det var fint, och roligt.

Stön och straff

Ett ljudproblem i tennisvärlden >>

Ljudminne: Omständigheterna kring varmvattnet

I huset där jag växte upp fick vi vatten från vår egen brunn. Ibland blev den tom och den brutalt dånande pumpen under trappan ville aldrig tystna. Vanligtvis dånade den bara emellanåt, i samband med att man spolade i toaletten, duschade, diskade eller på annat sätt förbrukade vatten.

Det var en häftig upplevelse att ibland komma till ställen där det alltid fanns varmvatten, när som helst. Där man kunde spontanduscha. Hos oss fick man planera, titta på klockan när varmvattnet slogs på och sedan vänta en halvtimme, i bästa fall. I många fall blev väntan längre. Någon gång ledsnade jag, tog handduken och knallade upp för backen till mormor och morfar och deras dusch. Efter en dusch hemma måste man komma ihåg att ställa tillbaka spaken* under diskbänken från varmvatten till elementen. Jag tyckte aldrig om att sträcka in handen till spaken där bakom, i råttfälleskåpet. För att sedan veta att omställningen lyckats fick man lyssna, efter några sekunder började det knäppa, klucka och slamra i elementen.

De här ljuden var en självklar del i vardagen; dånandet under trappan, det fräsande värmeaggregatet under diskbänken och elementens klonkande som verifierade att systemet var i ordning. Jag kunde ljuden, vad de betydde och när det lät fel. Sedan jag flyttade hemifrån har jag inte haft någon användning av de där kunskaperna, vad jag kan minnas. Lägenheter tycks oftast sakna de där inre organen som var så närvarande hemma i huset, och varmvattnet tar nästan aldrig slut.

*Som vi kallade shunten, utan att någonsin ifrågasätta det märkliga ordet. Det var shunten bara, shunten hit och shunten dit.

De kunde väl inte veta att det skulle knäppa om det

Det knäpper om grannhuset. När jag kom gåendes och hörde knäppljuden föll den första spontana misstanken på gatulamporna. Men eftersom det här var långt före tändningstid fanns det ju ingen anledning för dem att knäppa. Ljuden kom i stället från fasaden på huset som jag höll på att passera. Solen hade just tittat fram och då börjar de tydligen röra på sig, de röda plåtplattorna som man valt att klä hela huset med. Jag kan föreställa mig att de var blanka och röda på riktigt en gång, men det har jag inte sett med egna ögon. De är solblekta med fingerklotter i dammet. Och knappast hade man väl tänkt, när ritningen låg på bordet och man speglade sig nöjt i den röda plåtprovbiten, att det skulle knäppa om huset så fort det träffades av solen.

Ljud på kartan: Ett högljutt övergångsställe vid Forum Nacka

Om det finns någon mer än jag som uppskattar roliga rytmer i gatukorsningar (från trafiksignalerna alltså) kommer här ett tips till denne. På väg till stadshuset i Nacka korsade jag ett övergångsställe som tickade högre och klarare än alla övergångsställen jag någonsin har korsat. Det var inte bara högt och klart, utan fantasifulla rytmkombinationer som genast gav detta övergångsställe - det från Forum Nacka till stadshussidan av vägen - en hög placering på gatukorsningsljudlistan. Kanske inte nummer ett, men snudd på.

Här är det.

OLJUD STHLM

OLJUD STHLM börjar ta form. Hemsida på gång, håll utkik och planera ett besök på Musikmuseet i augusti!

I staden finns ljud och oljud, önskade och oönskade.
Ljud som hör till, som ska vara där, och oljud att stå ut med.
Men måste oljuden alltid låta illa?
Kan oljud bli till ljud att uppskatta?
I den här utställningen blir de musik.

Andreas Tilliander och Sophie Rimheden är några av de artister som
fått i uppdrag att omvandla Stockholms oljud till musik. I fem korta
filmer får vi följa med under arbetet, från insamling av ljud till
färdiga musikstycken.

Oljud Stockholm är ett projekt av Håkan Lidbo (musikproducent) och
Elin Franzén (etnolog) som visas på Musikmuseet 11-16 augusti.

Foto: Johan Kindbom

Hur låter Arvidsjaur?

Fick ett mail där det stod att det blev jag som fick stipendiet, Arvidsjaur kommuns kulturstipendium. Jösses alltså! Det betyder att jag någon gång under året kommer att vistas en månad på orten och ägna mig åt ljud på olika sätt. Utforskande av ljud tillsammans med andra och på egen hand är tanken. Oj så spännande! Har aldrig varit längre norrut än Östersund tror jag, och knappt där heller.