Ljudminne: Omständigheterna kring varmvattnet

I huset där jag växte upp fick vi vatten från vår egen brunn. Ibland blev den tom och den brutalt dånande pumpen under trappan ville aldrig tystna. Vanligtvis dånade den bara emellanåt, i samband med att man spolade i toaletten, duschade, diskade eller på annat sätt förbrukade vatten.

Det var en häftig upplevelse att ibland komma till ställen där det alltid fanns varmvatten, när som helst. Där man kunde spontanduscha. Hos oss fick man planera, titta på klockan när varmvattnet slogs på och sedan vänta en halvtimme, i bästa fall. I många fall blev väntan längre. Någon gång ledsnade jag, tog handduken och knallade upp för backen till mormor och morfar och deras dusch. Efter en dusch hemma måste man komma ihåg att ställa tillbaka spaken* under diskbänken från varmvatten till elementen. Jag tyckte aldrig om att sträcka in handen till spaken där bakom, i råttfälleskåpet. För att sedan veta att omställningen lyckats fick man lyssna, efter några sekunder började det knäppa, klucka och slamra i elementen.

De här ljuden var en självklar del i vardagen; dånandet under trappan, det fräsande värmeaggregatet under diskbänken och elementens klonkande som verifierade att systemet var i ordning. Jag kunde ljuden, vad de betydde och när det lät fel. Sedan jag flyttade hemifrån har jag inte haft någon användning av de där kunskaperna, vad jag kan minnas. Lägenheter tycks oftast sakna de där inre organen som var så närvarande hemma i huset, och varmvattnet tar nästan aldrig slut.

*Som vi kallade shunten, utan att någonsin ifrågasätta det märkliga ordet. Det var shunten bara, shunten hit och shunten dit.