Ljuden kring bostaden - en uppföljning

Det är så tyst där jag bor. Det beror nog på betongen. Betong på alla håll och kanter. Hela det här bostadsområdet består av tjock betong, med fina träd emellan och det gillar jag. Betong och natur om vartannat.

Minns ni mopparna? De som jag skrev skulle kunna bli till en sorts ljudterror i min nya bostad. Det blev inget med dem. Lite åkande i slutet av sommaren men det verkar som om mopederna parkerades ungefär samtidigt som höstlöven började singla ner och slippra till det. Utifrån hör jag dov trafik, bussarna känner jag igen, de kommer ofta och stannar vid hållplatsen i närheten.

Inuti huset låter det nästan ingenting. Hissen som jag tycker borde höras gör det inte. Inga dörrar som smäller, inga grannar som ligger. Eller, alltihop händer nog men censureras av betongen. Ett trevligt litet ljud som jag faktiskt hör är garderobsdörrarna i min grannes hall. När hon stänger dem låter det på ett litet och fint klicksätt på andra sidan väggen, i mitt sovalkov.

Ganska ofta bullrar det till om mitt kylskåp, det riktigt ruskar på sig. Det är en termostatsak tror jag. Men så våldsamt. Det är det högsta ljudet som min lägenhet kan göra utan min hjälp.

En enda fest har jag hört i huset, inget att skriva insändare om.

Tack vare betongkonstruktionen hoppas jag att grannen under inte har behövt lida medan jag har flyttat alla tunga möbler runt i rummet eller haft kattbesökare som jagat varandra och olika små föremål och utan framgång försökt bromsa farten med klorna mot parketten.

Färgen och akustiken

Jag har ju flyttat rätt nyligen. Innan jag flyttade in målade jag och A om i vardagsrummet, ett ganska stort rum som tog två dagar för oss att ge en ny nyans som redan i burken såg lite mer lila ut än jag hade tänkt mig. Under två månader försökte jag acceptera nyansen men det gnagde liksom, på ett i högsta grad i-landigt sätt förstås, att väggarna vid vissa tidpunkter och dagsljus såg på tok för lila ut. I helgen har jag målat om, den här gången utan assistans och det fattar man ju. Det är tråkigt att måla så mycket så ofta (och lite i onödan också skulle man kunna säga). Nu är det vitt i rummet, blåsorna i händerna och träningsvärken i axlarna börjar försvinna. Det jag vill komma till är att jag på grund av den här nyansproblematiken avvaktat med att sätta upp nåt på väggarna och därför ser det inte bara tomt ut, man hör det också. Dags att dämpa, frågan är bara med vad. Jag har så små saker. Små små teckningar och saker...

Förra året

... vid den här tiden hade min dåvarande hemort alldeles bäddats in i snö. Sjukt mycket och plötsligt och det kom med på tv. Det blev kaos på många vis, men innebar också ett välkommet skifte av ljudbild. Jag kunde gott tänka mig en sån förändring ganska snart, det är ju snudd på december. Det plaskiga, duggiga och leriga är lite av gårdagens nyheter. Ungefär vid den här tiden för ett år sedan höll jag också på att intervjua för min uppsats om vardagsljud. Vi kom in på temat vinter och snö i en intervju. Någon avskydde ljudet av att gå på snö (och snö över huvud taget) medan en annan var riktigt förtjust i det; "Det är lite festligt att gå på nåt vitt, det är inte var dag man knarrar omkring i snö!". Jag håller med, det är nåt nytt med snö, år efter år.

Otippade tilltal

Jag var på väg hemifrån till matbutiken, hade promenerat en stund och var på väg att passera sporthallen. Möter några få längs vägen då och då. En liten kille i, gissar jag, typ 12-årsåldern med stor väska eller ryggsäck kommer gåendes åt motsatt håll. Jag tittar nog bara så pass kort åt hans håll att jag hinner uppfatta att det ser ut att vara just en pojke i den gissade åldern. Precis när han passerar mig säger han hej. Jag blir mycket förvånad och hejar tillbaka samtidigt som jag skrattar. Skrattet kom nog pga osäkerheten, kanske hade jag hört fel? Sa han verkligen hej? Men bäst att heja tillbaka.

Nästa vecka är jag på väg åt andra hållet. Två vuxna och en pojke i samma storlek som den första kommer gåendes. De passerar mig och pojken låter "Mjau!". Jag lyssnar om de två vuxna säger nåt till honom, reagerar på nåt vis. Ingenting, som om lätet inte hörts, eller helt enkelt var alldeles på sin plats i deras öron.

Jag berättade om de två tillfällena för en vän idag och får höra om en gång då hon passerats av en kille som helt i förbifarten väser "Gräset!" åt henne.

Alltihop är ganska mystiskt. Jag kommer att minnas att jag tidigare har skrivit om när ett träd sa hej. Det var otippat, men på nåt sätt tar de här märkliga mötena hem priset. Jag blir rätt nyfiken, vad tänkte de?

Igen

Jag måste berätta att det verkar som om jag har en flöjtgranne också nu, efter flytten! Hörde det en helg för ett tag sedan. Det lustiga (som i märkligt sammanträffande, inte direkt som i roligt) är att den här flöjtisten tycks ha nischat sig inom samma genre som den förra. Den smäktande Disney-genren, kan vi kalla den. Har bara hört grannen spela vid ett tillfälle hittills och melodin som nådde mig genom köksfläkten var långt i från så påträngande som det kunde vara i min gamla bostad.

Två år, drygt

Bloggen har fyllt två år och jag missade det. Jag som skulle ställa till med nånting för att fira. Vad hade jag inte kommit på, men nu gick det bara obemärkt förbi. Ja ja, grattis i alla fall. För den som hittar bloggen nu efter de två åren finns det rätt så mycket att läsa. För den som hängt med ett tag blir det fortsatt väntan på nya dröjande inlägg. Det är inte världens fart och fläkt här, jag vet det. Men ibland rasslar det till. Ofta mitt i natten eller när jag har nåt viktigt som måste göras.

Hur som helst. Hjärtligt välkomna, gamla och nya läsare!

Jag vill förresten påminna om min uppmaning att skriva om ljud & bostad (se inlägget den 24 september). Det ska bli en lista, ju!