Allt som hörs på tunnelbanan

Hela universitetets tunnelbaneperrong är fylld av lågstadiebarn med färgglada ryggsäckar. Jag vill visst undvika att dela vagn med dem för jag fortsätter gå mot andra änden av perrongen. Vi sitter glest utspridda i den tysta vagnen när en stor barngrupp med lärare väller in och sätter sig runt omkring mig. De pratar, ropar, äter russin och läraren säger gång på gång åt dem att göra som i matsalen - bara prata med den som sitter bredvid, inte ropa till andra. Det finns faktiskt andra i vagnen. Det går så där, det låter mycket men jag lyssnar nyfiket.

Läraren försöker, på ett rätt misslyckat sätt, förklara att russinägaren inte alls måste dela med sig av sina russin till alla och att det finns mycket som inte är rättvist här i världen. Om allt var rättvist skulle alla ha någonstans att bo och arbeta, inga barn skulle bli slagna m.m. Men det är väl bra? frågar några av barnen förvirrat. Jag fattar att de inte hänger med i lärarens dystopiska resonemang.

I alla fall, det låter en del där ombord. Vi kommer till T-centralen och där kliver en man med en gitarr in i vagnen. Tåget rullar vidare och han börjar spela och sjunga något spanskt. Barnen tystnar på stört, vänder sig åt mannens håll, tittar intresserat, diggar och klappar takten mot sätena. Jag fascineras av hur fort ljuden byttes ut och tänker att nu måste väl läraren vara nöjd. Vid Gamla stan tackar mannen för sig och barnen jublar; En gång till, en gång till!! Pojken mittemot mig som tidigare försökte förstå det här med russinen och rättvisan vill ge musikanten pengar men det får han inte för läraren. Han ser andra som skänker pengar: men titta vad snälla dom är som ger pengar... Respekt!

Kanske suckade jag lite inombords när de klev ombord, men jag kliver ut på perrongen med ett leende.