20 oktober 2010
Skor som hörs
Jag har nästan alltid haft bara tysta skor, inget klick-klack som ekar när jag går förbi. Dels hänger det ihop med vilka typer av skor jag har en tendens att skaffa, men också att jag är obekväm med att höras (ungefär samma obekvämlighet som kan få mig att låta det klia i halsen i stället för att hosta ombord på bussen). Tanken på att vandra från den ena till den andra änden av en hyfsat tyst tunnelbaneperrong i skor som klick-klackar har alltid varit motbjudande. Men nu har något hänt; jag är plötsligt rätt bekväm i ett par lite ljudliga skor som jag haft sedan i vintras. Det var ovant under våren när de var nya, men nu under höstsäsongen märker jag att jag till och med trivs med det där ljudet, något jag aldrig trodde om mig.
Etiketter:
Dagbok,
Insikt,
Särskilda personer och saker
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
De bästa skorna är de som är platta o bekväma men som låter lite. Vagabondskor brukar fixa både och. det finns inget som får mig att känna mig så vuxen och kvinnlig som klick-klackandet.. Kanske en kvarleva sen utklädningsklädstiden och mammas klacksandaletter i stl 38 när man själv hade stl 30?
kul att du också har reflekterat över skoljuden :) jag har nog knappt aldrig haft skog med klack. skorna jag har nu låter en del även om de är platta.
det är nog sant att bilden av vuxna sitter kvar sen barndomen, att det klickklackar om vuxna. därför känner man sig "som en vuxen" när man själv låter så.
Skicka en kommentar