2010 i mina öron

Topplistornas och tillbakablickarnas tid är här. Varsågod, några ljud jag minns från det gångna året:

VINTERN:

Katten som följt med till landet över jul och nyår kommer plötsligt i puberteten och låter oavbrutet. Knorrar och klagar medan hon vill para sig med alla möbler i huset.

VÅREN:

Börjar lyssna på radio när jag går ute, inte bara på bussen. Det är lite svårt till en början, ovan att inte höra allt omkring mig.

Oljud Sthlm Live på Kulturhuset under Stockholms Kulturnatt. Stockholmare samlar stadsljud som blir till en lång och häftig elektronikakonsert senare på kvällen.

SOMMAREN:

Bor en månad i Arvidsjaur där jag spelar in ljud och fascineras av dialekten. Spelade bland annat in ett pustande, fräsande gammalt ånglok - nöjd!

SENSOMMAREN:

Tillbaka i Stockholm, kvällspromenerar i stan och hör utomhuskonserterna på håll, fint! Över huvud taget förtjust i Stockholm.

Väcks vid femtiden varje morgon sedan jag tog upp DN-prenumerationen.

Får grannar som lyssnar på Bob Dylan, om och om igen. Hörs genom ventilerna.

HÖSTEN:

Plötsligt bekväm med att ha skor som låter. Mycket otippat!

Upptäcker Stockholms vackraste ljudvy, Skinnarviksberget om kvällen.

Springer hit och dit i stan, på ljudjakt tillsammans med reportrar. Tar med dem till platsen under Skanstullsbron, där tågen dunkar förbi ovanför. Ett nytt favoritställe, både pga ljuden och betongen.

VINTERN:

Kontorsljud. Datorfläktar och heltäckningsmatta.

Passerar ett fantastiskt övergångsställe i Norrköping. 

Vill fortfarande inte somna till tystnad.

Artikeln

Nu är det bråda tider alltså. Definitiv deadline för artikeln till stockholmsantologin alldeles runt knuten. Har en, om än något abstrakt, bild i huvudet av texten så som jag skulle vilja att en text med temat stockholmsljud skulle se ut. Ambitionerna skyhöga. Senare under 2011 och för evigt därefter kommer artikeln finnas tryckt i en bok. Efter över ett år med texten i tankarna ser jag mycket fram emot att skicka iväg den. Framförallt kommer vänner och familj inte längre behöva höra ordet "artikeln" följt av stressat gnäll och tjat om prokrastinering.

Nothing Compares 2 U

Efter kraschen blev datorn inte riktigt sig själv. Eller, den hade gått tillbaka till sitt gamla jag och glömt allt som jag lärt den under de senaste åren. Till exempel kom uppstartsljudet tillbaka, som jag hade tagit bort redan när datorn var sprillans ny. Och nu, ett halvår senare, har jag fortfarande inte förmått mig att stänga av det. Att höra det här ljudet innebär att jag så gott som varje gång måste fortsätta sjunga efter ljudet; "It's been seven hours and fifteen days...". Det räcker med denna enda ton som datorn ger ifrån sig för att jag genast ska höra Sinead O'Connor-versionen i huvudet.

Jag kan inte låta bli att fundera över det eventuella budskap eller referens som ljudet är tänkt att förmedla. Har Steve och Sinead haft ihop det back in the days? Hur som helst så kunde det ha varit en sämre låt att tvångsmässigt associera till, år efter år. Jag gillar den.

För den som inte heller har orkat stänga av uppstartsljudet och inte redan hört det O'Connorska i det; varsågod, det blir aldrig sig självt igen >>

Snötäcket

Den där ljuddämpningen när det snöat ordentligt för första gången, den upplevelsen har jag missat i år. Och nu har snön legat ett tag så jag kan inte jämföra. Jag som gillar när ljudbilden plötsligt skiftar och stan blir bomullstyst.

Om snön ligger kvar i jul förväntar jag mig riktig vintertystnad på landet, sådan som är dämpad ända in i öronen. Jag minns hur det låter, på promenad längs slingriga skogsvägen och bilen som närmar sig bakom svängen hörs bara som ett dovt basbuller.

Tajmingen

Det har ju varit så här ett tag nu, ljud som imponerande ofta synkar med musiken jag lyssnar på. Jag hör det nästan dagligen, tror jag. Så också i kväll. Skulle leta fram en fil på den externa hårddisken. Det är en klumpig sak som susar högt. Hittade filen och kopplade från hårddisken. Till de sista sekunderna av Ryuichi Sakamoto varvar disken ner och det högfrekventa susandet sjunker för att avslutas med ett litet knäpp. Riktigt fint! En liknande effekt uppstår när bussarna passerar på vägen en bit från huset; tonen i bussdånet sjunker och det blir en subtil, fin stämma till musiken.

Saker som pågår i huset

Mer om det här med huset. Det är ganska lågmält som sagt, men inte helt tyst och det är jag glad för. Just nu spelar några grannar musik, kanske ovanför. Känns som helg. Det är fint med alla ljuden så där på håll; musiken, någon som går i trapphuset, stänger en dörr, dammsuger så det dånar och skrapar, bara så högt att jag blir medveten om att vi är flera som bor i huset. Jag glömmer det ibland, att det inte bara är min lägenhet som ryms i huset. Jag kan ju bara se inom mina egna lägenhetsväggar, men ljuden skvallrar om livet i huset. Saker som pågår hela tiden.

Om jag har någon sorts relation till mina grannar så är det främst genom ljuden. Vi säger hej när vi möts i porten men det är via ljuden den mesta kommunikationen sker, om än ofrivilligt. De dunsar rätt mycket, de där uppe eller nere. Vibrerar lite i mitt golv. Jag undrar vem jag är i deras öron. Lovar hur som helst att åtgärda Stockholms gnissligaste säng, så småningom.

Bloggarens grannar

Det är sällan jag hör några starkare ljud här i huset. Hör bussarnas dova brummande när de passerar, det är ett fint ljud. Grannen vägg i vägg som öppnar och stänger hallgarderoberna. Bob Dylan svagt genom ventilerna från lägenheten ovanför. Tillfällena som jag har störts är lätträknade.

Dels beror det nog på miljonprogramsbetongen, den isolerar väl. Men så slog det mig också; tänk om de vet att de bor granne med en ljudbloggare? En som kommenterar varje mer eller mindre spektakulära ljudhändelse. Min förra granne och hennes märkliga steg om nätterna omnämndes, dock ovetandes vill jag tro, i Expressens helgbilaga. Och nu har jag grannar som tassar omkring.

twitter.com/sinksound

Om man inte orkar läsa så särskilt långa inlägg finns det 140-teckensinlägg att följa på bloggens Twitter-sida. Där hamnar sådant som inte behöver ett helt "riktigt" inlägg, kortare kommentarer och även musikrelaterade grejer, dvs sådant som, enligt mina egna bestämmelser, inte får vara med i bloggen. Bloggen lever med andra ord lite av ett dubbelliv nuförtiden, här >>

Minns morfar

... och hur det lät när han jobbade i sin smidesverkstad, rösten, traktorn, när han dansade med mormor i köket till en svängig bit på radion.

Grattis på 85-årsdagen!

Grattis och förlåt!

Ännu en gång har jag missat att uppmärksamma ditt jubileum som inföll i oktober. Treårsdagen. Jag är en dålig bloggare, uppdaterar oregelbundet och glömmer att fira när det vore på sin plats. Men det betyder inte att jag inte bryr mig. Jag har upptäckt ovanligt många fina/häftiga/roliga ljud på senaste tiden, delvis tack vare dig. Det har kommit ljudberättelser från alla möjliga håll; från främmande och bekanta, under fikaraster, möten, fester och i brev. Några av alla bidrag har samlats under en egen etikett, Andras ljud. Som en försenad treårspresent har också formgivningen förändrats, om än ganska blygsamt. Man ska ju känna igen dig.

Jag lovar att redan nu börja planera ditt femårskalas.