Minnen och magnetisk magi; med anledning av en släppt kassett och en märkvärdig återförening

B för Banda, PÅ för På, S för Stoppa.

Jag var nog ungefär sex år, kanske något yngre, när min kusin fick en bandspelare i födelsedagspresent, eller om det var i julklapp. Den var i ljusrosa plast med lila knappar, utom inspelningsknappen som var orange. Den hade handtag och på sidan en mikrofonhållare med en mikrofon i samma ljusrosa färg. Jag ville så klart ha en jag med. 

Att jag redan hade en liten bandspelare som fungerade utmärkt hade inte med saken att göra. Den var silverfärgad, inte rosa med lila knappar och handmikrofon. Jag tror jag tjatade rätt så ihärdigt om den där plastbandspelaren. Den fanns med i någon leksakskatalog och jag antar att jag noga informerade mamma och pappa om detta. 

Tjatet fick efter en stund effekt. Jag fick en ljusrosa bandspelare. Pappa monterade isär min silverfärgade Philips D6305, spraymålade omsorgsfullt delarna och monterade ihop dem igen. Ett tag senare fick jag en likadan plastbandspelare som min kusin hade. Den gamla bandspelaren hängde med ändå och turades om att finnas i mitt och min lillasysters rum under uppväxtåren. Den nyare bandspelaren i plast fick en mer portabel roll vad jag minns. Jag och kusinen spelade till exempel in ett slags dramatiserat dokumentärt äventyrsinslag innehållande möte med orm på grusväg med mera, med våra röster som guider. Material som presenterades under mellanstadieklassens roliga timme. 

Kassettbandspelarna och kassetterna var fantastiska just på det viset. Vi var i tioårsåldern och kunde på egen hand producera dessa ljudberättelser, samla våra favoritlåtar genom att varje lördag sitta beredda med pekfingret på REC under Tracks-sändningen i P3, göra egna radioprogram att spela upp för oss själva eller familjen. Bandspelarna rullade under dessa år också i många, många timmar i syfte att hålla oss sällskap i väntan på nattsömnen eller underhålla oss i baksätet på semesterresorna. 

Jag blev äldre och bandspelarens roll kom alltmer att handla om produktionen av blandband. Och möjligheten att kunna kopiera någon kompis kassett eller cd-skiva eller spela in en hel konsert från radio. Den radiosända och inspelade konserten med David Hasselhoff från lågstadietiden kunde spelas över med Radiohead och The Verve. Vad gällde blandbanden var jag perfektionist. Kändes låt nummer tre på b-sidan inte helt hundra spelade jag in sidan på nytt. Väntade medan varje låt spelades upp och in, försökte skapa precis lagom långa pauser. Sedan dog sysslan så småningom ut. Det sista blandbandet kan ha kommit till runt 2002 eller 2003. 

Ett decennium senare har jag bett pappa plocka fram min spraymålade bandspelare och jag tog med den hem efter senaste besöket i hembyn. Anledningen till detta var att jag snart skulle göra ett slags kassettcomeback, denna gång med min egen musik. Under våren fick jag frågan av Joakim Granlund som driver det högproduktiva enmansbolaget Zeon Light Kassett om jag inte skulle vilja göra en kassett med field recordings. Det ville jag gärna! Jag har under ganska många år spelat in ljud på alla möjliga platser och i olika mer och mindre vardagliga sammanhang, så det fanns att ta av. Men jag såg nu tillfället att göra något mer av dessa ljuddokumentationer, något som rörde sig mot ett mer musikaliskt uttryck samtidigt som ljudens dokumentära kvaliteter fanns kvar. Det blev ett arton minuter långt verk där inspelningar från två geografiska områden, Arvidsjaur med omnejd och Marocko, smälte samman med instrumentala inslag (inspelade i en klädgarderob och med en hemgjord kontaktmikrofon). För att själv kunna uppleva mitt verk på kassett behövde jag hämta hem min gamla bandare. 

Känslan var så bekant, inte alls ett eller två decennium bort, när jag i helgen plockade ut den fina oranga plastkassetten ur fodralet (vars "gångjärn"gnisslade till precis som de ska), satte den i däcket, stängde luckan och tryckte på "PÅ". Ljuden lät gälla, vissa partier kände jag knappt igen när de hördes från den här lilla högtalaren. Men jag ville lyssna i bandspelaren, inte via datorn och genom de vanliga, bra högtalarna. För det är inte bara musiken, det är alla ljuden. Varje moment som det innebär att lyssna på kassett, moment i vilka minnena från alla de gånger jag någonsin har upplevt dessa ljud finns lagrade. Plastigheten, fodralgnisslet, kassettskallret, bandspelarsuset tillsammans med känslorna musiken väcker och så hackandet när bandet tar slut. Det var en fin och högtidlig stund.

"Det är som musik" finns att köpa på kassett (klart roligast och då ingår en fin, lång text av Johan Jacobsson) och i digital form från Zeon Light Kassett >> Jag har också en hel trave kassetter om du befinner dig i stockholmsområdet och känner att du måste få lyssna på stört.

Foto: Joakim Granlund/Zeon Light

Högtalarfunktionens förföriska frekvenser

Sedan min mobiltelefon var nästan ny har ljudet i "luren" (men inte högtalaren) varit paj. När någon ringer hörs min röst men jag hör ingen i andra änden. En vanlig sjukdom bland telefoner av den sorten, har jag förstått. Jag måste därför snabbast möjligt leta rätt på handsfreelurarna när det ringer, för med dem hör jag den jag pratar med. Ibland hinner jag inte hitta dem och svarar ändå men då måste jag slå på högtalarläget så att den som ringer hörs i högtalaren i stället för i luren.

När detta händer och jag befinner mig i samma lokal som katten Sonja blir det ett väldigt liv. Och det hände nyss. Jag tryckte på "svara" när det ringde, och sedan högtalarfunktionen. Sonja vilade i sin (som den snabbt kom att bli) fruktkorg i fönstret. Medan jag pratade i telefonen lämnade hon, utan att jag la märke till det, korgen och följde i stället varje steg jag tog mellan hallen och vardagsrummet. Samtidigt ropade hon ivrigt mot mig.

Varje gång det här inträffar har jag glömt att detsamma hände förra gången också. Att Sonja reagerar så starkt på telefonens högtalarröster. Hon vill vara nära telefonen, eller rättare sagt ljudet. Detta och munspel har samma effekt. Tar jag fram och börjar blåsa i munspelet har hon strax klättrat upp på mig och stångar mitt ansikte. Den som har en idé om vad dessa, båda hyfsat gälla, läten väcker inom katten är välkommen att höra av sig.

En som ger fan i tystnaden

Jag stod i busskuren utanför Coop vid Zinkensdamm en eftermiddag, förra hösten tror jag att det var. I samma kur stod en kvinna som jag la märke till direkt när jag kom dit. Kornblå täckjacka och ett ansikte som påminner om såna där vykort med gamlingar utan tänder som ler pillemariskt i svartvitt, men gissningsvis var hon bara medelålders. Jag hade inte stått länge i kuren förrän kvinnan tilltalade mig: "Skaru till Reimers?" Vi väntade på samma buss, 66:an som har Reimersholme som slutstation. "Njae, men nästan" sa jag nog, eller något liknande. "Det är fint där" fortsatte hon, "jag bor där med mamma." 

Efter det första mötet i busskuren har jag sett henne - i blå jacka, sommar som vinter - de flesta gånger jag rör mig i trakterna Reimersholme och Hornstull, och det är ofta eftersom det är mina hemkvarter. Jag tror att hon tillhör de mest välkända på den här kanten av Södermalm, kanske inte till namnet (det vet jag själv inget om), men som en person som finns här. Hon är på bussen, i kvartersmatbutiken, på promenad eller, som ofta, sitter hon på en kaféstol utanför tobaksaffären likt en välkomnande tullväktare ropandes till människor som kommer och går över bron intill. Hon verkar så hemma här. Pratar med dem hon möter, oavsett om det är personer hon kanske träffar dagligen eller för första gången. Och det kan hon göra för att hon är just hon. Vi andra kan inte, bara precis lagom mycket i så fall. Några korta meningar hund- eller kattpromenerare emellan är till exempel ok, men det finns en gräns som man ständigt måste förhålla sig till. Pratar man vidare för att det är trevligt och roligt - för egentligen är det ofta det, jag vill gärna prata - blir det samtidigt lite ängsligt och det är nog ömsesidigt. Är det en människa som inte har koll på de överenskomna sociala gränserna jag pratar med? kan man tänka. Och så avslutas det artiga, korta samtalet precis lagom snart.

Det där ger hon fan i. Hon frågar om det hon vill veta, säger det hon tänker på. Att det är fint väder, att någon har en jätteliten bebis, att kvartershandlaren kan få köpa den gamla mobiltelefonen om han vill. Och det funkar nog bra för det är hennes regler som gäller i hennes kvarter. De som inte kan de reglerna förlorar.

Mokatjutet

Har just bryggt kaffe för att vakna till. Tröttheten efter den hyfsat sena festen igår har inte velat ge sig av trots en längre lur på eftermiddagen. Nu hoppas jag att kaffet ska rädda kvällen, ska äta på restaurang och umgås, helst pigg. Den här gången gick bryggprocessen smärtfritt och det gjorde den för att jag bara fyllde mokabryggaren med hälften så mycket vatten och kaffepulver. Annat är det när man kör full dosering. Sedan ett tag tillbaka, kanske i våras, är kaffetillredningen ett öronbedövande moment med risk för hörselkonsekvenser långt efter kaffet druckits upp. När bryggprocessen når det skede där kaffet börjar bubbla upp inuti kannan uppstår också ett för jävligt tjut. Första gången det inträffade kom jag att tänka på Pip-Larssons och deras tjutande kastruller (men vad var det egentligen tjutet signalerade? Att innehållet började koka? Att maten kokat klart? Hur kunde kastrullen veta det? Gick det att i förväg ställa in om det var potatis eller rödbetor som skulle tillagas?).

När bryggaren sätter igång att tjuta går det inte att vistas i köket. Man får stå ut med att höra det från vardagsrummet om kaffet ska kunna bli klart, och det tar en stund. Katten Sonja däremot tycks inte plågas av det gälla, högfrekventa oväsendet. Hon går gärna in i köket för att se vad som pågår. Jag minns att en av mina barndomskatter, Nalle, gärna lyssnade till, i människors smak, alltför höga läten. Förmodligen har det med katternas annorlunda upplevelse av frekvenser att göra, att vi människor talar i och helst lyssnar till lägre tonlägen medan katterna uppfattar detta som väl lågt och mullrande. En spekulation grundad i ett svagt minne från något radioinslag. Noggrannare upplysningar välkomnas.

Hur som helst, det är något med ventilen. Ventilen är som en mutter som går att justera, men vilket som är det optimala läget vet vi inte. A vred lite på muttern nyligen, men det känns farligt. Tänk om det uppstår ett onormalt jättetryck i bryggaren. Och tänk om tjutet också betyder att det är ett onormalt jättetryck. För en stund sedan satt jag och Sonja på balkongen och njöt av en förvånansvärd stillhet (det är lördag och sol, ändå så folktomt nedanför på gatan). Under tidningsläsningen hördes smäll från någonstans ganska nära och strax därpå hade stillheten ersatts av brandbil efter brandbil som tutade fram till lilla parken intill huset. En explosion i en lägenhet, fick jag veta efter en stund, men inga skadade. Problemet med kaffetjutet känns än mer angeläget. En ekologisk mokaexplosion på Knivsöder skulle bara spä på medias töntiga tjat om kravmärkta hipsterkvarter. Det vore olyckligt.

Rokia och måsarna

2008 kom jag på att jag aldrig läser nyhetstidningar från andra länder, fastän många finns tillgängliga bara en url bort. Jag läste min vanliga dagstidning som jag prenumererat på länge. Jag kom på att det vore kul att se till exempel vilken musik andra länders tidningar uppmärksammar genom recensioner och tips. Varför jag valde att besöka New York Times vet jag inte, jag knappade nog bara in något som spontant dök upp i huvudet. De hade nyligen recenserat en artist som hette Rokia Traoré. Recensionen måste ha varit entusiastisk för jag letade genast upp det nysläppta albumet, Tchamantché. Det blev en favorit och sedan upptäckten har jag återkommit till albumet då och då.

I våras såg jag Rokia Traorés namn i Södra teaterns konsertprogram inför sommaren och det blev direkt avgjort, klart jag skulle höra henne live! Den här veckan började därför på ett fantastiskt vis med stjärnan från Mali och hennes band inför en kvällssolig och fullsatt terass på Mosebacke. Förväntningarna var höga och det känns alltid riskabelt i sådana lägen, möjligheten att bli besviken och få den tidigare så positiva relationen till musiken fördärvad. Tänk om hon har ändrat musikalisk riktning så pass att det jag från början fastnade för inte finns kvar! 

Men nej, den här upplevelsen gav mig precis det jag hade hoppats på, och mer. Flera faktorer som präglade kvällen på terassen vore omöjliga att uppleva genom att lyssna på albumet hemma. Utstrålningen och värmen från scenen som smittade av sig på oss i publiken, en klarblå kvällshimmel (till stjärnans förvåning, det var ju kväll, det borde vara mörkt så dags!) och kanske det bästa av allt - måsarna som emellanåt cirkulerade över oss och deras skrin som blandades med musiken på ett sådant sätt som jag är så svag för. Ljud som tar sig in i musikbubblan och påminner mig om platsen jag befinner mig på. I det här fallet att vi, hundratals stockholmare och tillresta, stod där med sommarstaden bakom oss och att vi stod där just en sådan solig kväll när just en sådan otroligt fin musik spelades. 

Medan jag lyssnade till musiken med sången på ett språk som jag inte kan undrade jag dels vad texterna berättade och dels hur en publik där de flesta inte förstår den sjungna texten ska handskas med detta. Tänk om Rokia sjunger om krig men det låter så vackert, rent musikaliskt, att hon möts av en märkligt opassande leende publik. Det var svårt att avgöra. Jag kom fram till att artisternas egna uttryck kanske var något att gå på. Det här blev också något speciellt på så sätt att också sången upplevdes som en del i det instrumentala, ett av många ljud och fritt att fylla med betydelser för den som lyssnade. (Men jag tänker ändå leta efter någon av texterna och se om jag lyckas översätta den, jag är för nyfiken.)

Jag är glad att jag läste den där recensionen för fem år sedan. Den hade lätt kunnat slinka förbi mitt medvetande, för några fler besök på andra länders nyhetstidningars hemsidor blev det nog varken då eller senare, vad jag minns.

Under och ovanför strandfilten

Vi kom till stranden efter lunch och fick den enda tomma luckan på grusparkeringen. Promenaden längs skogsstigen var tyst trots att alla som kommit med bilarna fanns bara en liten bit bort, där skogen slutar och övergår i finkornig sand (sån som tar sig in i den tätaste tupperwarebunke och så småningom munnen). Det är alltid märkligt gott om plats på den här stranden fast det borde vara trångt. Jag vill helst ha varit där minst en dag per sommar och så har det nog blivit sen rätt långt tillbaka.

Barnfamiljerna var många idag men de är också tidiga med att packa ihop för att ta itu med middagen. När barnrösterna - glada rop, småbråk och trötthetsgnäll - försvann upptäckte jag vilka andra läten som präglade stranden och i synnerhet närmast min plats på filten. Med örat mot filten och sanden där under hördes stegen från en annan strandbesökare som jag såg passera i ögonvrån. Sand leder ljud, eller vibrationer, på ett fascinerande sätt. Det andra örat hörde fågelvingar, ett lätt flapprande, men tydligt. Och surrande insekter i höga gräset intill. Havet, som man kan tro borde höras kanske mest av allt, var bara ett svagt dån långt borta. Stranden ser ganska annorlunda ut om man låter bli att titta en stund.

Hamrandet

Mammas granne bygger ut sitt hus. Inte mammas granne själv men några hantverkare, och när jag och A och katten kom hit för några dagar sen hade de kommit fram till takläggningen. Efter första natten väcktes vi runt åtta, nio av att de spikade. Det blir inga sovmornar här på landet, tänkte jag då. De spikade hela dagen och fort, hela utbyggnaden hade snart ett planktak. Vi hörde hamrandet varje stund vi tillbringade ute i solen i trädgården och det var i stort sett hela tiden. Och ibland röster som ropade till varandra från taket och gräsmattan nedanför men vi kunde varken förstå eller gissa vad som sas där på andra sidan syrénhäcken. Då och då kom en annan granne över till mammas granne i egenskap av ett slags arbetsledare för projektet. Vi hörde hans röst, på svenska, och de andras, på polska, i någon typ av konversation. Gesterna kunde vi inte se från vårt håll men jag förmodar att de spelade en betydande roll i projektledningsarbetet.

Följande dagar hamrade de vidare från morgon till en bra bit inpå kvällen, utom på söndagen, men vi upptäckte att vi hade vant oss förbluffande snabbt. Hammarljuden som studsade mellan grannhusen bara var där. Någon gång blev ljuden mer påtagliga, till exempel när vi utsträckta på gräsmattan under stor koncentration försökte höra Maria Svelands sommarprat. Under programmet kom skuggan in över vår plats på gräset och vi fick flytta liggunderlag och diverse stolsdynor dit solen fortfarande fanns, dvs närmare grannens tomt. Bank bank bank! Mitt i den känsliga radioberättelsen. Men vi höjde volymen och glömde hamrandet igen. Det är förresten ett gott betyg för en sommarpratare att vinna uppmärksamheten mot ett tak som håller på att bli till.

Idag är det både mulet, stundtals våldsamt blåsigt och rätt så kallt. De hamrar vidare. Takpannorna ligger på plats. Jag ser inte vad de spikar på nu bakom häcken.

En uppsats som till slut blev klar och en delvis oviss framtid

I början av mars 2011 skrev jag ett inlägg där jag gjorde en efterlys-ning. Jag hade på ett ungefär kommit fram till vad masteruppsatsen som jag skulle skriva under våren skulle handla om och det var dags att hitta några personer som var sugna på att delta i min undersökning. Liksom i min kandidatuppsats Hur låter vardagen? (2009) stod de vardagliga upplevelserna av ljud i centrum också i denna uppsats, men nu med större tyngdvikt på metoderna för att komma åt dessa upplevelser. Ett antal entusiastiska personer hörde av sig efter efterlysningen. Den första idén om att jag skulle gå på promenad med var och en och under promenaden lyssna till och prata om ljuden kom att ändras och i stället gav jag mina fem informanter en uppgift att utföra på egen hand. Under ungefär en veckas tid skulle de spela in valfria vardagsljud och sedan spela upp och berätta om dem för mig i intervjuer.

Det blev ett otroligt spännande och roligt material, de inspelade vardagsljuden och berättelserna om dem. Mina ambitioner om att göra det mesta möjliga av detta blev skyhöga, men mitt under arbetet med att omvandla materialet till uppsats dök ett jobbtillfälle upp som etnolog, något jag aldrig tidigare sett eller vågat hoppas skulle dyka upp. Jag fick jobb som etnolog på Stockholms stadsmuseums dokumentationsenhet och uppsatsen lades på is. Jag trodde att jag snart skulle återkomma till den, tjänsten skulle bara vara ett halvår, men nya museiprojekt dök upp, väldigt spännande sådana, och två år hade plötsligt passerat sedan uppsatsarbetet inleddes. Till slut nådde min anställning den berömda las-gränsen och det fortsatta uppsatsarbetet blev aktuellt på riktigt. Det kändes roligt att uppsatsen och det roliga insamlade materialet väntade när jobbet upphörde och när jag satte igång igen upptäckte jag att jag tyckte arbetet var ännu roligare än sist; att få dyka ner i den teoretiska litteraturen och fundera på vad jag mer specifikt skulle välja att inrikta mig på i uppsatsen. Jag njöt så pass av den nygamla tillvaron att denna fas, att botanisera i teorin och fundera, kom att dra ut ganska mycket på tiden. Sedan blev det bråttom och perioden mellan påsk och vårterminens slut blev en intensiv skrivtid. Världen utanför min stadsdel såg jag inte mycket av. De längsta utflykterna bestod i resorna till Dieselverkstaden i Nacka där uppsatshandledningen ägde rum över en kopp te med ett par veckors mellanrum. 

Sedan drygt en vecka tillbaka är nu uppsatsen inlämnad och opponerad och böckerna om space, place, sinnen och ljud inte längre utspridda i lägenheten, utan prydligt hopsamlade på skrivbordet. Det är en speciell sak att plötsligt bli klar. Att inte längre fundera på möjliga sätt att skriva under sömnlösa nätter, att inte leva i informanternas ljudvardag längre. Andra projekt väntar under sommaren och första veckan efter slutseminariet har jag brottats med känslan att inte riktigt veta hur ledig jag borde känna mig. Jag ska släppa egna inspelade ljud på kassettbolaget Zeon Light Kassett under sommaren, ett mycket roligt och lite pirrigt projekt eftersom jag tidigare inte gjort så mycket med mina ljud, mest spelat in och sparat dem i mappar på datorn, i bland delat på Soundcloud. Jag ska skriva om ljuddokumentationens möjligheter till den nybildade museiplattformen Sprängskiss och om sakers betydelser i hemmet för den kommande etnologiska antologin på Stadsmuseet. När våren närmade sig sommaren landade dessutom ett mail i inkorgen med frågan om jag ville göra en bok under sommaren (>>). En bok om vadå? Jag vet inte än! Därmed rivstartar sommarlovet med nya grubblerier, strax efter att de kring uppsatsen klingat av. Vad som händer när sommaren övergår till höst är ännu oklart. Kanske kommer ett besked på posten redan nästa vecka. Jag välkomnar varmt tips om nya spännande upptåg! 

Den alldeles färska uppsatsen Inspelade platser, berättade liv - En etnografisk studie om ljuddagbokens möjligheter som metod och berättelse finns att läsa här! >>

Tusen tack till er fem som fångade en vecka av era liv i form av ljudinspelningar och delade upplevelserna och tankarna med mig och med dem som vill ta del av min uppsats.

Diskbänksljuden gästar Volt!

Foto: Andreas Tilliander

I morgon är det återigen dags för den fantastiska, traditionsenliga inledningen på sommaren: Voltfestivalen i Uppsala. Festivalen fyller i år fem år och det blir också mitt femte besök.

Denna gång kommer jag inte bara mingla omkring och slumpmässigt eller planerat uppleva alla möjliga musikakter, jag kommer också att stå för en av dem själv i form av en och en halv dj-timme som jag ska fylla med field recordings från alla vrår i världen. Mer om det finns att läsa på Volts egen sida >>

Finns det ett särskilt sorts ljud du hemskt gärna skulle vilja lyssna på medan du dricker en öl eller läsk i baren? Det kan löna sig att önska, jag har både det ena och andra i ljudgömmorna!

Jag berättade också om ljuden och vad som kan komma att hända på Volt i Upsala Nya Tidning tidigare i veckan, finns att läsa här >>

Ikas has

I kväll kom jag hem, gick fram till hissen på bottenvåningen för att trycka på knappen och hörde något bekant i ljudet av mina egna steg. Det hasande lätet från skorna när jag stannade framför hissdörren förde tankarna till Ikas ensamma steg på det stora rutiga golvet, där varje rörelse liksom förstärktes just för att ljuden var ensamma i rummet. Ett fint minne i väntan på hissen.

Här ett klipp med ganska bra has >>

Förr eller senare skulle det hända

Någon pruttade på yogan idag. Jag har väntat på det, nästas förundrats över uteblivna ljud av det slaget i den relativt stillsamma lokalen med maskerande musik endast stundvis. Jag tror inte att någon tyckte händelsen var speciellt märkvärdig, det är så mycket kropp i rummet ändå - körer av djupa andetag likt en månghövdad sovande drake, knakande leder, mjukt frasande tygfriktion - men jag var knappast heller ensam om att känna stor lättnad som oskyldig till dådet.

Vidare i ämnet yogamusik, som jag skrev om i förra yogainlägget, spelades idag en låt som närmast kan liknas vid Cosmonovas "vi har en miljard spjutspetshögtalare (de var det runt -90!) här bakom universums största filmduk"-sound. Det spelades annars betydligt mindre musik idag än vid tidigare tillfällen. Att jag insåg det först mot slutet av passet tar jag som ett lyckosamt tecken på uppnådd koncentration, och den är inte så lätt att komma åt.

Hemma hos Herbert

Är det lättare för en musikintresserad/musikpraktiserande människa att lägga märke till ljuden som omger en? För egen del minns jag inte hur det var för länge sedan, när intresset och uppmärksamheten kring min akustiska omgivning egentligen började smyga sig på. Kanske gick de hand i hand från början, ljudintresset och musikintresset. Jag vet inte heller hur det gick till när musikproducenten Matthew Herbert började lyssna, men hans öron tycks spetsade också inför de allra vardagligaste av ljudmiljöer.

"The pioneering musician has got one ear on house music and the other on his actual house." >>

Vad gör ditt hem för ljud?

Bild: Elin Franzén

Halvlek, eller bara början. Och ett fredagstips!

Vilket ljud vill du ladda upp på kartan? Ett vardagstypiskt? Något sällsynt?

Två veckor återstår av Oljud Sthlms utställning på Kulturhuset. Där finns de fyra projekt som Håkan och jag (och alla duktiga involverade) har gjort sedan vårt samarbete inleddes 2009. Projekten finns också på oljudsthlm.se, där de kommer att leva vidare efter utställningens slut. De nyare projekten kan, i jämförelse med Oljud Sthlm Remix (2009) betraktas som halvfärdiga eftersom de är helt beroende av dig som besökare. Stockholms ljudbild komponeras av dig själv, både genom att lyssna dig fram till de bäst kombinerade ljudvyerna och genom att själv sätta dina vardagsljud på stockholmskartan och berätta om dem.

På oljudsthlm.se kan du läsa mer om tankarna bakom Oljud Sthlm och botanisera bland alla ljuden. Och vänta inte med att lämna ett eget ljudbidrag; spela in den alldeles vanliga vardagen eller något speciellt ljudfenomen som du vill berätta om. Bli ljudgivare!

Utställningen har fått fin respons och vi hoppas att Stockholm Sound Map fylls på med ljud från hela stockholmsområdet under många år framöver (även ljud från förr är välkomna!).

Tidigare i veckan skrev Aftonbladets Mikael Strömberg om utställningen, läs här >>

Och här en recension av Utställningsestetiskt forum >>

Mitt favoritnyhetsprogram sedan långt tillbaka, feel good-kavalkaden Landet runt plockade också upp utställningen för några veckor sedan, efter ett inslag i lokala ABC >>

På fredag 15 mars 17:45 berättar vi om Oljud Sthlm i Ekoteket på Kulturhuset, där utställningen äger rum. Inbjudna till samtal om stadens ljud och ljud som musik är journalisten Anders Mildner (som nyligen kom ut med boken "Koltrasten som trodde att den var en ambulans") och tonsättaren Lennart Westman. Noisebud som medverkade i vårt första projekt (där de förvandlade ljuden från ett McDonalds under lunchrusning till musik >>) kommer att bjuda på ett liveframträdande med utgångspunkt i Oljud Sthlm-ljud. Ses där!

På oljudsthlm.se ser du hur Noisebud tog sig an utmaningen att göra musik 

av den stökiga ljudmiljön i ett McDonaldskök.

"Död mans röst tillbaka i t-banan"

För de flesta resenärer är nog den förinspelade rösten som ropar ut tunnelbanelinjens nästa station främst ett informativt ljud och en vardagsföreteelse som inte väcker några starkare känslor, men för några människor är "automatrösterna" långt ifrån vem som helst.

"Död mans röst tillbaka i t-banan" >>

Här finns rösten att lyssna till >>

Verklighetens ljud i en animerad stad

Varje gång jag går på bio påminns jag om utmaningarna det innebär; att koncentrera sig på, kanske till och med njuta av, en film i en lokal där det sitter en massa andra personer, alla med sin personliga uppfattning av hur bioupplevelsen bör te sig. Jag ska inte skriva om hur störigt det kan vara (ok, bara ett exempel: när jag för ett par år sedan såg Norwegian Wood på Bio Rio i Hornstull nynnade kvinnan bredvid med när titelspåret dök upp, och småpratade sig genom filmen med sitt sällskap, trots hyschanden och diskreta tillsägelser från grannstolarna).

Jag vill berätta om filmen jag senast såg på bio, Uppe på vallmokullen. Baserade mina förväntningar på tidigare Ghibli-erfarenheter och hoppades på en finstämd stund där inne i biomörkret. Och så blev det. Fina miljöer i en fin berättelse. Jag blir lätt matt vid tanken på allt arbete bakom animerade filmer, inte minst en så detaljrik film som den här. En del i detaljrikedomen fanns i ljuden. Fotstegen mot olika sorters underlag, sörplande matljud, en mysig båtmotor... Den noggranna ljudläggningen betydde mycket för stämningen. Genom ljuddetaljerna kom också bilderna till sin rätta, ännu mer. Ljud och bild så som de hänger samman i det verkliga livet. Det räcker inte att se en cykel fara fram på vägen för att känna själva platsen, gruset måste höras också.


(Utmaningen under detta biobesök visade sig bestå i att en mamma läste undertexterna för sina barn genom hela filmen. Det kommer aldrig sluta förundra mig hur en del människor tycks omedvetna om alt. ointresserade av att de delar sina "vardagsrum" med andra. Efter ett par ilskna tweets och klagoredogörelser över jobbluncher blev nog ändå filmen det bestående minnet.)

I tanken satt jag plötsligt på Gotlandsfärjan

Jag gillar inte att motionera i grupp. Eller, jag kanske skulle gilla det, men jag har ingen lust att ta reda på det. Vill inte gå på Friskis & Svettis (det gjorde jag dock ibland på landet, innan jag flyttade hemifrån),  och absolut aldrig till ett gym. Att prestera bland främlingar hör nog till en av huvudorsakerna, jag fantiserar alltför lätt att folk runt omkring mig bryr sig om vad och hur jag gör. En annan orsak är miljöerna som gruppmotionen äger rum i. Musikval och volymstyrka är helt i händerna på någon annan än mig själv. Det bryr jag mig också, förmodligen för mycket för mitt eget bästa, om. Att tvingas höra musik som jag kanske till och med hatar, eller åtminstone i många fall säkert aldrig har lyssnat till på eget bevåg. (Av den anledningen skulle gruppträningen i och för sig ha en musikaliskt nutidsorienterande effekt, men viss kunskap låter jag vara.)

För några veckor sedan började jag i alla fall på en yogakurs. Det är ju gruppträning men kändes ändå inte otänkbart. Har funderat på att pröva sedan ganska länge och nu hade jag en kommunal friskvårdspeng att sätta sprätt på. Valde ett yogaställe som ligger bra till geografiskt och som såg rätt mysigt ut utifrån en första kort visit. Lite rökelse doftade det, men långt ifrån huvudvärksmycket. Det skulle nog bli bra.

När kursen började veckan därpå la jag mig, av gruppskygghet, på en av mattorna allra längst bak i salen. Eftersom jag aldrig yogat tidigare tänkte jag att längst bak är bra eftersom jag kan se de andra men de inte ser mig (och jag inte heller ledarens instruktioner så väldigt bra, visade det sig). La mig där och försökte varva ner tills passet satte igång. Blundade, lyssnade. Märkte ganska omedelbart att jag hade valt en plats precis intill en rätt högljudd väggklocka. "Hur kan de hänga upp en högt tickande klocka i en yogasal?", var min första tanke. "Är de så ouppmärksamma?" Men sedan tänkte jag vidare på hur ett av målen med yogan är att träna sig i att inte hänga upp sig på alla intryck och allt som eventuellt stör. "Klockan hänger kanske där med flit", tänkte jag då. "Om tick-tacket stör dem i början av kursen kommer de ge fan i det vid terminsfinalen, om de har lärt sig ordentligt", kanske yogaledarna har tänkt.

Om det var bra eller dåligt att just jag skulle lägga mig där under klockan är jag osäker på; sedan jag började tänka och lyssna alltmer på vardagsljuden för en del år sedan har jag både blivit van att lägga märke till ljuden och reflektera kring hur jag reagerar på dem. Det ljud som jag till följd av ljudintresset kanske är en av få att uppmärksamma, kan jag i nästa sekund välja att inte störa mig på och på så vis till viss del styra över ljudens påverkan. Något sådant tänkte jag nog också där jag låg och lyssnade till sekundvisaren som hoppade fram. Det behövde inte nödvändigtvis bli så störigt.

Värre var det med musiken. YOGAMUSIKEN. Den kom väl inte som en överraskning, men att det verkligen spelades sådan musik. Inte bara på hollywoodfilmyogapass. Det var Enya möter "Safety on board" en kvart utanför Nynäshamns kaj. Jag fick bestämma mig för att bara sluka det, alltsammans. Inte tycka om musiken, men acceptera att jag lyssnar på sådan musik en dryg timme i veckan och att den kanske faktiskt hjälper mig på olika sätt. Och redan veckan därpå tycktes jag kunna fokusera mer på själva övningarna, mindre på måsar och gotlandsengelska.

Det finns mer att berätta om ljuden i min nya gruppmotionstillvaro. Som att lektion för lektion bli mer bekväm vid att sjunga in- och uttoningsmantran till exempel (när jag väl vågade ta lite mer plats med rösten vibrerade det skönt i kroppen). Det kommer fler yogainlägg!

Smygpremiär: OLJUD STHLM fortsätter utforska staden med hjälp av stockholmarnas öron

Stockholm Sound Map

Sommaren 2010 satt jag i ett regnigt Arvidsjaur och började fantisera om en karta som berättar om upplevelser och minnen från Stockholm utifrån det som hörs i stan. En karta, men en högst subjektiv sådan, där stockholmarnas personliga relationer till stan får komma fram.

Från och med torsdag 24 januari smäller, pyser, susar, bullrar och svänger det lite mer om Stockholm! I en utställning på Kulturhuset och på vår nya hemsida, där ljudkartan är ett av flera projekt. Ladda upp dina vardagsljud på kartan och upptäck stan genom andras öron. 

Välkommen att dela med dig av dina ljudupplevelser och upptäcka ett Stockholm helt likt och olikt det du känner >>

OLJUD STHLM på Kulturhuset 24 januari - 24 mars >>

Jag och Håkan har haft de bästa arbetarna på bygget; tusen tack till Max Stein, Håkan Ullberg och Jonatan Liljedahl som har designat och snickrat ihop projekten och vår fina nya hemsida. Och fotograferna Johan Kindbom, Gunnar Fernlund och Simon Carlgren. OCH, inte minst, alla artister som komponerat ljuvlig musik av och för Stockholms ljud.

Foto: Simon Carlgren