En uppsats som till slut blev klar och en delvis oviss framtid

I början av mars 2011 skrev jag ett inlägg där jag gjorde en efterlys-ning. Jag hade på ett ungefär kommit fram till vad masteruppsatsen som jag skulle skriva under våren skulle handla om och det var dags att hitta några personer som var sugna på att delta i min undersökning. Liksom i min kandidatuppsats Hur låter vardagen? (2009) stod de vardagliga upplevelserna av ljud i centrum också i denna uppsats, men nu med större tyngdvikt på metoderna för att komma åt dessa upplevelser. Ett antal entusiastiska personer hörde av sig efter efterlysningen. Den första idén om att jag skulle gå på promenad med var och en och under promenaden lyssna till och prata om ljuden kom att ändras och i stället gav jag mina fem informanter en uppgift att utföra på egen hand. Under ungefär en veckas tid skulle de spela in valfria vardagsljud och sedan spela upp och berätta om dem för mig i intervjuer.

Det blev ett otroligt spännande och roligt material, de inspelade vardagsljuden och berättelserna om dem. Mina ambitioner om att göra det mesta möjliga av detta blev skyhöga, men mitt under arbetet med att omvandla materialet till uppsats dök ett jobbtillfälle upp som etnolog, något jag aldrig tidigare sett eller vågat hoppas skulle dyka upp. Jag fick jobb som etnolog på Stockholms stadsmuseums dokumentationsenhet och uppsatsen lades på is. Jag trodde att jag snart skulle återkomma till den, tjänsten skulle bara vara ett halvår, men nya museiprojekt dök upp, väldigt spännande sådana, och två år hade plötsligt passerat sedan uppsatsarbetet inleddes. Till slut nådde min anställning den berömda las-gränsen och det fortsatta uppsatsarbetet blev aktuellt på riktigt. Det kändes roligt att uppsatsen och det roliga insamlade materialet väntade när jobbet upphörde och när jag satte igång igen upptäckte jag att jag tyckte arbetet var ännu roligare än sist; att få dyka ner i den teoretiska litteraturen och fundera på vad jag mer specifikt skulle välja att inrikta mig på i uppsatsen. Jag njöt så pass av den nygamla tillvaron att denna fas, att botanisera i teorin och fundera, kom att dra ut ganska mycket på tiden. Sedan blev det bråttom och perioden mellan påsk och vårterminens slut blev en intensiv skrivtid. Världen utanför min stadsdel såg jag inte mycket av. De längsta utflykterna bestod i resorna till Dieselverkstaden i Nacka där uppsatshandledningen ägde rum över en kopp te med ett par veckors mellanrum. 

Sedan drygt en vecka tillbaka är nu uppsatsen inlämnad och opponerad och böckerna om space, place, sinnen och ljud inte längre utspridda i lägenheten, utan prydligt hopsamlade på skrivbordet. Det är en speciell sak att plötsligt bli klar. Att inte längre fundera på möjliga sätt att skriva under sömnlösa nätter, att inte leva i informanternas ljudvardag längre. Andra projekt väntar under sommaren och första veckan efter slutseminariet har jag brottats med känslan att inte riktigt veta hur ledig jag borde känna mig. Jag ska släppa egna inspelade ljud på kassettbolaget Zeon Light Kassett under sommaren, ett mycket roligt och lite pirrigt projekt eftersom jag tidigare inte gjort så mycket med mina ljud, mest spelat in och sparat dem i mappar på datorn, i bland delat på Soundcloud. Jag ska skriva om ljuddokumentationens möjligheter till den nybildade museiplattformen Sprängskiss och om sakers betydelser i hemmet för den kommande etnologiska antologin på Stadsmuseet. När våren närmade sig sommaren landade dessutom ett mail i inkorgen med frågan om jag ville göra en bok under sommaren (>>). En bok om vadå? Jag vet inte än! Därmed rivstartar sommarlovet med nya grubblerier, strax efter att de kring uppsatsen klingat av. Vad som händer när sommaren övergår till höst är ännu oklart. Kanske kommer ett besked på posten redan nästa vecka. Jag välkomnar varmt tips om nya spännande upptåg! 

Den alldeles färska uppsatsen Inspelade platser, berättade liv - En etnografisk studie om ljuddagbokens möjligheter som metod och berättelse finns att läsa här! >>

Tusen tack till er fem som fångade en vecka av era liv i form av ljudinspelningar och delade upplevelserna och tankarna med mig och med dem som vill ta del av min uppsats.

Diskbänksljuden gästar Volt!

Foto: Andreas Tilliander

I morgon är det återigen dags för den fantastiska, traditionsenliga inledningen på sommaren: Voltfestivalen i Uppsala. Festivalen fyller i år fem år och det blir också mitt femte besök.

Denna gång kommer jag inte bara mingla omkring och slumpmässigt eller planerat uppleva alla möjliga musikakter, jag kommer också att stå för en av dem själv i form av en och en halv dj-timme som jag ska fylla med field recordings från alla vrår i världen. Mer om det finns att läsa på Volts egen sida >>

Finns det ett särskilt sorts ljud du hemskt gärna skulle vilja lyssna på medan du dricker en öl eller läsk i baren? Det kan löna sig att önska, jag har både det ena och andra i ljudgömmorna!

Jag berättade också om ljuden och vad som kan komma att hända på Volt i Upsala Nya Tidning tidigare i veckan, finns att läsa här >>

Ikas has

I kväll kom jag hem, gick fram till hissen på bottenvåningen för att trycka på knappen och hörde något bekant i ljudet av mina egna steg. Det hasande lätet från skorna när jag stannade framför hissdörren förde tankarna till Ikas ensamma steg på det stora rutiga golvet, där varje rörelse liksom förstärktes just för att ljuden var ensamma i rummet. Ett fint minne i väntan på hissen.

Här ett klipp med ganska bra has >>

Förr eller senare skulle det hända

Någon pruttade på yogan idag. Jag har väntat på det, nästas förundrats över uteblivna ljud av det slaget i den relativt stillsamma lokalen med maskerande musik endast stundvis. Jag tror inte att någon tyckte händelsen var speciellt märkvärdig, det är så mycket kropp i rummet ändå - körer av djupa andetag likt en månghövdad sovande drake, knakande leder, mjukt frasande tygfriktion - men jag var knappast heller ensam om att känna stor lättnad som oskyldig till dådet.

Vidare i ämnet yogamusik, som jag skrev om i förra yogainlägget, spelades idag en låt som närmast kan liknas vid Cosmonovas "vi har en miljard spjutspetshögtalare (de var det runt -90!) här bakom universums största filmduk"-sound. Det spelades annars betydligt mindre musik idag än vid tidigare tillfällen. Att jag insåg det först mot slutet av passet tar jag som ett lyckosamt tecken på uppnådd koncentration, och den är inte så lätt att komma åt.

Hemma hos Herbert

Är det lättare för en musikintresserad/musikpraktiserande människa att lägga märke till ljuden som omger en? För egen del minns jag inte hur det var för länge sedan, när intresset och uppmärksamheten kring min akustiska omgivning egentligen började smyga sig på. Kanske gick de hand i hand från början, ljudintresset och musikintresset. Jag vet inte heller hur det gick till när musikproducenten Matthew Herbert började lyssna, men hans öron tycks spetsade också inför de allra vardagligaste av ljudmiljöer.

"The pioneering musician has got one ear on house music and the other on his actual house." >>

Vad gör ditt hem för ljud?

Bild: Elin Franzén

Halvlek, eller bara början. Och ett fredagstips!

Vilket ljud vill du ladda upp på kartan? Ett vardagstypiskt? Något sällsynt?

Två veckor återstår av Oljud Sthlms utställning på Kulturhuset. Där finns de fyra projekt som Håkan och jag (och alla duktiga involverade) har gjort sedan vårt samarbete inleddes 2009. Projekten finns också på oljudsthlm.se, där de kommer att leva vidare efter utställningens slut. De nyare projekten kan, i jämförelse med Oljud Sthlm Remix (2009) betraktas som halvfärdiga eftersom de är helt beroende av dig som besökare. Stockholms ljudbild komponeras av dig själv, både genom att lyssna dig fram till de bäst kombinerade ljudvyerna och genom att själv sätta dina vardagsljud på stockholmskartan och berätta om dem.

På oljudsthlm.se kan du läsa mer om tankarna bakom Oljud Sthlm och botanisera bland alla ljuden. Och vänta inte med att lämna ett eget ljudbidrag; spela in den alldeles vanliga vardagen eller något speciellt ljudfenomen som du vill berätta om. Bli ljudgivare!

Utställningen har fått fin respons och vi hoppas att Stockholm Sound Map fylls på med ljud från hela stockholmsområdet under många år framöver (även ljud från förr är välkomna!).

Tidigare i veckan skrev Aftonbladets Mikael Strömberg om utställningen, läs här >>

Och här en recension av Utställningsestetiskt forum >>

Mitt favoritnyhetsprogram sedan långt tillbaka, feel good-kavalkaden Landet runt plockade också upp utställningen för några veckor sedan, efter ett inslag i lokala ABC >>

På fredag 15 mars 17:45 berättar vi om Oljud Sthlm i Ekoteket på Kulturhuset, där utställningen äger rum. Inbjudna till samtal om stadens ljud och ljud som musik är journalisten Anders Mildner (som nyligen kom ut med boken "Koltrasten som trodde att den var en ambulans") och tonsättaren Lennart Westman. Noisebud som medverkade i vårt första projekt (där de förvandlade ljuden från ett McDonalds under lunchrusning till musik >>) kommer att bjuda på ett liveframträdande med utgångspunkt i Oljud Sthlm-ljud. Ses där!

På oljudsthlm.se ser du hur Noisebud tog sig an utmaningen att göra musik 

av den stökiga ljudmiljön i ett McDonaldskök.

"Död mans röst tillbaka i t-banan"

För de flesta resenärer är nog den förinspelade rösten som ropar ut tunnelbanelinjens nästa station främst ett informativt ljud och en vardagsföreteelse som inte väcker några starkare känslor, men för några människor är "automatrösterna" långt ifrån vem som helst.

"Död mans röst tillbaka i t-banan" >>

Här finns rösten att lyssna till >>

Verklighetens ljud i en animerad stad

Varje gång jag går på bio påminns jag om utmaningarna det innebär; att koncentrera sig på, kanske till och med njuta av, en film i en lokal där det sitter en massa andra personer, alla med sin personliga uppfattning av hur bioupplevelsen bör te sig. Jag ska inte skriva om hur störigt det kan vara (ok, bara ett exempel: när jag för ett par år sedan såg Norwegian Wood på Bio Rio i Hornstull nynnade kvinnan bredvid med när titelspåret dök upp, och småpratade sig genom filmen med sitt sällskap, trots hyschanden och diskreta tillsägelser från grannstolarna).

Jag vill berätta om filmen jag senast såg på bio, Uppe på vallmokullen. Baserade mina förväntningar på tidigare Ghibli-erfarenheter och hoppades på en finstämd stund där inne i biomörkret. Och så blev det. Fina miljöer i en fin berättelse. Jag blir lätt matt vid tanken på allt arbete bakom animerade filmer, inte minst en så detaljrik film som den här. En del i detaljrikedomen fanns i ljuden. Fotstegen mot olika sorters underlag, sörplande matljud, en mysig båtmotor... Den noggranna ljudläggningen betydde mycket för stämningen. Genom ljuddetaljerna kom också bilderna till sin rätta, ännu mer. Ljud och bild så som de hänger samman i det verkliga livet. Det räcker inte att se en cykel fara fram på vägen för att känna själva platsen, gruset måste höras också.


(Utmaningen under detta biobesök visade sig bestå i att en mamma läste undertexterna för sina barn genom hela filmen. Det kommer aldrig sluta förundra mig hur en del människor tycks omedvetna om alt. ointresserade av att de delar sina "vardagsrum" med andra. Efter ett par ilskna tweets och klagoredogörelser över jobbluncher blev nog ändå filmen det bestående minnet.)

I tanken satt jag plötsligt på Gotlandsfärjan

Jag gillar inte att motionera i grupp. Eller, jag kanske skulle gilla det, men jag har ingen lust att ta reda på det. Vill inte gå på Friskis & Svettis (det gjorde jag dock ibland på landet, innan jag flyttade hemifrån),  och absolut aldrig till ett gym. Att prestera bland främlingar hör nog till en av huvudorsakerna, jag fantiserar alltför lätt att folk runt omkring mig bryr sig om vad och hur jag gör. En annan orsak är miljöerna som gruppmotionen äger rum i. Musikval och volymstyrka är helt i händerna på någon annan än mig själv. Det bryr jag mig också, förmodligen för mycket för mitt eget bästa, om. Att tvingas höra musik som jag kanske till och med hatar, eller åtminstone i många fall säkert aldrig har lyssnat till på eget bevåg. (Av den anledningen skulle gruppträningen i och för sig ha en musikaliskt nutidsorienterande effekt, men viss kunskap låter jag vara.)

För några veckor sedan började jag i alla fall på en yogakurs. Det är ju gruppträning men kändes ändå inte otänkbart. Har funderat på att pröva sedan ganska länge och nu hade jag en kommunal friskvårdspeng att sätta sprätt på. Valde ett yogaställe som ligger bra till geografiskt och som såg rätt mysigt ut utifrån en första kort visit. Lite rökelse doftade det, men långt ifrån huvudvärksmycket. Det skulle nog bli bra.

När kursen började veckan därpå la jag mig, av gruppskygghet, på en av mattorna allra längst bak i salen. Eftersom jag aldrig yogat tidigare tänkte jag att längst bak är bra eftersom jag kan se de andra men de inte ser mig (och jag inte heller ledarens instruktioner så väldigt bra, visade det sig). La mig där och försökte varva ner tills passet satte igång. Blundade, lyssnade. Märkte ganska omedelbart att jag hade valt en plats precis intill en rätt högljudd väggklocka. "Hur kan de hänga upp en högt tickande klocka i en yogasal?", var min första tanke. "Är de så ouppmärksamma?" Men sedan tänkte jag vidare på hur ett av målen med yogan är att träna sig i att inte hänga upp sig på alla intryck och allt som eventuellt stör. "Klockan hänger kanske där med flit", tänkte jag då. "Om tick-tacket stör dem i början av kursen kommer de ge fan i det vid terminsfinalen, om de har lärt sig ordentligt", kanske yogaledarna har tänkt.

Om det var bra eller dåligt att just jag skulle lägga mig där under klockan är jag osäker på; sedan jag började tänka och lyssna alltmer på vardagsljuden för en del år sedan har jag både blivit van att lägga märke till ljuden och reflektera kring hur jag reagerar på dem. Det ljud som jag till följd av ljudintresset kanske är en av få att uppmärksamma, kan jag i nästa sekund välja att inte störa mig på och på så vis till viss del styra över ljudens påverkan. Något sådant tänkte jag nog också där jag låg och lyssnade till sekundvisaren som hoppade fram. Det behövde inte nödvändigtvis bli så störigt.

Värre var det med musiken. YOGAMUSIKEN. Den kom väl inte som en överraskning, men att det verkligen spelades sådan musik. Inte bara på hollywoodfilmyogapass. Det var Enya möter "Safety on board" en kvart utanför Nynäshamns kaj. Jag fick bestämma mig för att bara sluka det, alltsammans. Inte tycka om musiken, men acceptera att jag lyssnar på sådan musik en dryg timme i veckan och att den kanske faktiskt hjälper mig på olika sätt. Och redan veckan därpå tycktes jag kunna fokusera mer på själva övningarna, mindre på måsar och gotlandsengelska.

Det finns mer att berätta om ljuden i min nya gruppmotionstillvaro. Som att lektion för lektion bli mer bekväm vid att sjunga in- och uttoningsmantran till exempel (när jag väl vågade ta lite mer plats med rösten vibrerade det skönt i kroppen). Det kommer fler yogainlägg!

Smygpremiär: OLJUD STHLM fortsätter utforska staden med hjälp av stockholmarnas öron

Stockholm Sound Map

Sommaren 2010 satt jag i ett regnigt Arvidsjaur och började fantisera om en karta som berättar om upplevelser och minnen från Stockholm utifrån det som hörs i stan. En karta, men en högst subjektiv sådan, där stockholmarnas personliga relationer till stan får komma fram.

Från och med torsdag 24 januari smäller, pyser, susar, bullrar och svänger det lite mer om Stockholm! I en utställning på Kulturhuset och på vår nya hemsida, där ljudkartan är ett av flera projekt. Ladda upp dina vardagsljud på kartan och upptäck stan genom andras öron. 

Välkommen att dela med dig av dina ljudupplevelser och upptäcka ett Stockholm helt likt och olikt det du känner >>

OLJUD STHLM på Kulturhuset 24 januari - 24 mars >>

Jag och Håkan har haft de bästa arbetarna på bygget; tusen tack till Max Stein, Håkan Ullberg och Jonatan Liljedahl som har designat och snickrat ihop projekten och vår fina nya hemsida. Och fotograferna Johan Kindbom, Gunnar Fernlund och Simon Carlgren. OCH, inte minst, alla artister som komponerat ljuvlig musik av och för Stockholms ljud.

Foto: Simon Carlgren