Mitt nya beroende

För ett par veckor sedan råkade jag på en länk till ett You Tube-klipp som blev början till en ny vana, eller kanske ska det kallas beroende. Videosekvensen innehöll en fantastiskt fin japansk katt, Maru, som ligger på lur för att sedan ta ett språng med huvudet rätt in i ett tomt ölemballage (ett sånt av tunn kartong som håller samman ett 6-pack). Det är en dum idé att försöka återberätta ett sånt här videoklipp och bättre att bara klistra in länken. Det finns mängder av klipp där hussen eller matten har följt den här katten med kameran och jag anar efter att ha sett några stycken att den här katten är lite av ett original. Titta vidare på de här klippen så förstår du hur jag tänker: påsen & lådan. De följande dagarna, efter att jag upptäckt katten, klistrade jag in länkar till klippen i msn-meddelanden och mail, det var för roligt för att skratta ensam åt.

Hur som helst. Alla klippen med Maru är inte lika underliga och slapstick-roliga som de jag länkat till här. Men jag gillar dem också, tycker om det vardagliga. Förutom katten skymtar också ett hem; man ser möblerna, det blanka golvet, att lägenhetsinnehavaren tycks gilla vitt. Och det är ingen överraskning att jag också tycker om ljuden, de är kanske det allra bästa! Det finns några klipp utan ljud och när jag såg dem saknade jag något, det var inte samma vardagligt trevliga stämning. Susandet, brummandet, svag musik, ljuden från personen bakom kameran som rör sig i närheten av stjärnan Maru. Jag började titta på några klipp varje dag, först för att katten beter sig som den gör, men sedan insåg jag att jag lika mycket tittade för den där stämningens skull, jag ville ha en liten dos då och då. Det var inte action jag var ute efter, utan de där små ljuden, miljön, ingenting särskilt-stämningen. Är svag för filmer som präglas av en sådan, där jag får se vanlig grå vardag, och hur den låter. Minns en scen i Michael Hanekes Kod Okänd (2000), där Juliette Binoche länge står vid strykbrädan och stryker, där kunde hon ha stått kvar, så fint var det. Föreställ dig ljuden när man stryker; strykbrädan som knakar lite, järnet som pustar och ångar, och så luktar det gott!

Tillbaka till katten. Nu har jag glömt av de där klippen lite grann, men Marus egen blogg har jag lagt till som ett bokmärke, så den finns lättåtkomligt när som helst. Kanske är det här en av världens mest väldokumenterade katter (när jag berättat om den för vänner och bekanta har det visat sig att flera av dem redan kände till just de där klippen, vi är många som råkat på dem), och jag undrar vad upphovspersonen egentligen tänker med sitt dokumentära projekt. För mig har det kommit att handla om mer än Maru.

Lägesrapport - min uppsats om ljud

Min uppsats börjar ta form, den som passar väldigt bra att berätta om här, för den handlar om ljud i vardagen. Närmare bestämt hur ljud påverkar människors relationer till platser i deras vardagsliv. Det är slutspurt för fältarbetet, sedan är det analys som tar vid. Skulle gärna dra ut på fältbiten, typ ett par månader eller år, få fråga vidare och höra alla tankar. Men då blir det ingen uppsats. Jag fältarbetar såhär:

Åkte till Visby, gjorde min första soundwalk (den första i medvetet studiesyfte, alla mina promenader är nog soundwalks, mer eller mindre...). En promenad med en vän där vi lyssnade och pratade om ljuden. Jag spelade in, hon tog bilder. En katt följde efter oss. Dagen därpå gjorde jag också en intervju med samma person som berättade så spännande saker att jag nästan glömde att åka hem.

Skickade intervjufrågor till ett par personer via mail och har fått fantastiskt intressanta och roliga svar! Frågorna handlade bland annat om vilka ljud man förknippar med hemmet, vilka platser som låter annorlunda, fult, fint, ev. ljudminnen från barndomen...

Imorgon åker jag till Sundbyberg, där finns min sista informant.

Som tur är har jag bloggen kvar när uppsatsen är klar, berätta vidare om ljud, jag vill höra! Och en soundwalk kan jag ta när som helst. Någon som vill följa med?

Den nya ljudbilden

Snön kom plötsligt, så plötsligt och i så stora mängder att de inte hunnit städa undan den som ligger i vägen. Jag blev fast i Stockholm efter helgen, för halt för bussarna, och hemma kunde de inte komma till jobbet. Idag kunde jag åka hem och under bussfärden från stan blev det vitare och vitare ju närmare jag kom. När jag klev av bussen tittade jag nyfiket efter tecken på att det varit snökaos och orkanvarning. Det som syntes mest var snön, så mycket snö! Jag gick till Ica, där hade parkeringen blivit ett landskap med små fjäll i form av upplogade drivor här och där, tre-fyra meter höga. Den intensivt trafikerade korsningen i närheten hade blivit tyst. Inte helt tyst förstås, men snön slukade ljuden, alltihop är ljuddämpat nu. Och snöplogarna dundrar förbi, de är nya på vägarna. När jag nått andra sidan av övergångsstället fanns inte min vanliga trottoar där, bara snödrivor. På motsatta sidan av gatan fanns en smal smal stig i snön på trottoaren, där gick vi vi som myror på led, vi som var på väg från Ica. Den var hal, stigen, och matkassarna blev balanstyngder, en i varje hand.

Jag hörde om ovädret på nyheterna, läste i tidningarna och om bussarna som inte gick, medan jag var i stan, och det var märkligt att komma hem. Det såg annorlunda ut, hittade ju knappt trottoaren. Och så ljudet, helt annorlunda, nya omständigheter som påverkar alla, en gemensam upplevelse som jag tänker att alla tänker på medan de halkar omkring. Den lilla staden som fick plats i de stora tidningarna, och på tv, på grund av vädret. Och nu har det lugnat sig, snöröjningen försöker hinna ikapp och det blir vanligt igen, lite tomt.

Ljudmeditation #2

När jag i ett tidigare inlägg frågade vilka ljud som förknippades med "hemma" fick jag ett svar om diskmaskinen: "diskmaskinens slosh-ljud". Varje gång jag föreställer mig det ljudet låter det väldigt behagligt; rytmiskt och mjukt utan att överrösta. Kanske hemmets trevligaste ljudkuliss? Det kvalificerar också bra som ett ljud att meditera till. Har inte försökt, liksom jag inte heller har provat boule-meditationen som jag skrev om förut, men det krävs inte mycket eftertanke för att jag ska kunna höra hur det låter, utan att ha någon diskmaskin i närheten.

Angående pip och tut

Den del på exempelvis en kanna som kallas pip heter på norska språket tut. Hur kommer det sig att man i (minst) två länder har valt att kalla delen för ord som också är läten? Fast det sällan varken piper eller tutar om den... När jag tänker närmare på ordet pip, som jag gör nu, kan jag inte ens komma på var en sådan skulle finnas nånstans. Det är ett ord jag sällan använder, men när jag gör det är det säkert det bästa just då.

Vad heter pip på andra språk? Om det heter bang på tyska eller pling på kroatiska smäller jag av, typ.