Mitt nya beroende

För ett par veckor sedan råkade jag på en länk till ett You Tube-klipp som blev början till en ny vana, eller kanske ska det kallas beroende. Videosekvensen innehöll en fantastiskt fin japansk katt, Maru, som ligger på lur för att sedan ta ett språng med huvudet rätt in i ett tomt ölemballage (ett sånt av tunn kartong som håller samman ett 6-pack). Det är en dum idé att försöka återberätta ett sånt här videoklipp och bättre att bara klistra in länken. Det finns mängder av klipp där hussen eller matten har följt den här katten med kameran och jag anar efter att ha sett några stycken att den här katten är lite av ett original. Titta vidare på de här klippen så förstår du hur jag tänker: påsen & lådan. De följande dagarna, efter att jag upptäckt katten, klistrade jag in länkar till klippen i msn-meddelanden och mail, det var för roligt för att skratta ensam åt.

Hur som helst. Alla klippen med Maru är inte lika underliga och slapstick-roliga som de jag länkat till här. Men jag gillar dem också, tycker om det vardagliga. Förutom katten skymtar också ett hem; man ser möblerna, det blanka golvet, att lägenhetsinnehavaren tycks gilla vitt. Och det är ingen överraskning att jag också tycker om ljuden, de är kanske det allra bästa! Det finns några klipp utan ljud och när jag såg dem saknade jag något, det var inte samma vardagligt trevliga stämning. Susandet, brummandet, svag musik, ljuden från personen bakom kameran som rör sig i närheten av stjärnan Maru. Jag började titta på några klipp varje dag, först för att katten beter sig som den gör, men sedan insåg jag att jag lika mycket tittade för den där stämningens skull, jag ville ha en liten dos då och då. Det var inte action jag var ute efter, utan de där små ljuden, miljön, ingenting särskilt-stämningen. Är svag för filmer som präglas av en sådan, där jag får se vanlig grå vardag, och hur den låter. Minns en scen i Michael Hanekes Kod Okänd (2000), där Juliette Binoche länge står vid strykbrädan och stryker, där kunde hon ha stått kvar, så fint var det. Föreställ dig ljuden när man stryker; strykbrädan som knakar lite, järnet som pustar och ångar, och så luktar det gott!

Tillbaka till katten. Nu har jag glömt av de där klippen lite grann, men Marus egen blogg har jag lagt till som ett bokmärke, så den finns lättåtkomligt när som helst. Kanske är det här en av världens mest väldokumenterade katter (när jag berättat om den för vänner och bekanta har det visat sig att flera av dem redan kände till just de där klippen, vi är många som råkat på dem), och jag undrar vad upphovspersonen egentligen tänker med sitt dokumentära projekt. För mig har det kommit att handla om mer än Maru.