Snön kom plötsligt, så plötsligt och i så stora mängder att de inte hunnit städa undan den som ligger i vägen. Jag blev fast i Stockholm efter helgen, för halt för bussarna, och hemma kunde de inte komma till jobbet. Idag kunde jag åka hem och under bussfärden från stan blev det vitare och vitare ju närmare jag kom. När jag klev av bussen tittade jag nyfiket efter tecken på att det varit snökaos och orkanvarning. Det som syntes mest var snön, så mycket snö! Jag gick till Ica, där hade parkeringen blivit ett landskap med små fjäll i form av upplogade drivor här och där, tre-fyra meter höga. Den intensivt trafikerade korsningen i närheten hade blivit tyst. Inte helt tyst förstås, men snön slukade ljuden, alltihop är ljuddämpat nu. Och snöplogarna dundrar förbi, de är nya på vägarna. När jag nått andra sidan av övergångsstället fanns inte min vanliga trottoar där, bara snödrivor. På motsatta sidan av gatan fanns en smal smal stig i snön på trottoaren, där gick vi vi som myror på led, vi som var på väg från Ica. Den var hal, stigen, och matkassarna blev balanstyngder, en i varje hand.
Jag hörde om ovädret på nyheterna, läste i tidningarna och om bussarna som inte gick, medan jag var i stan, och det var märkligt att komma hem. Det såg annorlunda ut, hittade ju knappt trottoaren. Och så ljudet, helt annorlunda, nya omständigheter som påverkar alla, en gemensam upplevelse som jag tänker att alla tänker på medan de halkar omkring. Den lilla staden som fick plats i de stora tidningarna, och på tv, på grund av vädret. Och nu har det lugnat sig, snöröjningen försöker hinna ikapp och det blir vanligt igen, lite tomt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar