Vintern

Varje gång jag tagit det kloka beslutet att klä på mig ordentligt för att det är kallt ute uppskattar jag det otroligt mycket så snart jag kommit ut. Regnkläderna som jag köpte till ett så rimligt pris för ett par år sedan gör regn, snöfall och snålblåst till väder att trivas i. Det är en fascinerande känsla att cykla genom hällregn och fortfarande vara torr och varm under kläderna. Det kan vräka ner, mig rår det inte på och dessutom ska det visst vara ett material som andas! En bieffekt med regnstället är att det låter, för varje steg sch:ar det om byxbenen. Och det går inte att tysta ner, inte med en normal gångstil. Men det är lite roligt, det har jag märkt de senaste dagarna, närmare bestämt igår kväll när jag promenerade till Ica. Längs den glest trafikerade gatan hördes jag väl, eller byxbenen alltså. Efter en stunds promenad hör jag samma ljud från trottoaren på andra sidan gatan. En till som tagit det vuxna beslutet att slippa frysa. Inne på Ica hörs jag lika väl, alla andra har tysta byxor. Men så, på mejeriavdelningen, hör jag det igen. Ännu en med högljutt regnställ. Nu börjar det bli komiskt, särskilt när jag tänker på oss som en tyst överenskommen klubb, vi som vägrar plågas av väderleken. Sedan hörde jag det inte mer, utom under min egen promenad hem.