Jag är rätt dålig på fåglar, känner nästan bara igen de lättaste; kråka, skata, korp och kaja (den kategori som A kallar för Skurkfåglarna), domherre, hackspett, mås och svan såklart. De där som det inte är någon tvekan om. Mesar och rovfåglar däremot, där blir det rörigare. Är det en vråk eller hök? Blåmes eller... minns inte ens namnet. Lika dålig är jag när det gäller att identifiera dem med hjälp av ljud. Men denna okunskap betyder inte att jag inte uppskattar dem, tvärtom! Jag skulle gissa att jag ligger en bra bit över medel i frågan om att uppskatta fåglar. Jag tycker mycket om att iaktta dem och att lyssna på melodierna och rytmerna, oavsett vilken art de tillhör. Jag kan påstå att jag är riktigt förtjust i fåglar, faktiskt. Favoriten är kajan, den bästa fågeln.
Vi satt i påskaftonssolen med varsitt glas öl och observerade, räknade antal utrop i vilken-det-nu-var:s entoniga sång. Fågeln i fråga var inte konsekvent, utan ropade liksom lite på måfå kunde det verka som. Men starkt och ihärdigt. (Det ihärdiga skulle eventuellt kunna jämföras med tokig farbror håller monolog i kollektivtrafiken. Om man vill jämföra). Det är fascinerande hur så starka ljud kan komma från så små kroppar. Inte den lungstarkaste operasångaren kan nog komma i närheten, om man tänker proportionellt.
På mornarna hörde jag någon picka på huset, på väggen eller om det var taket. Det fanns visst något gott där. En stupränna serverad med fågelfrukost.
Trots en pedagogisk genomgång av Våra vanligaste fåglar i naturprogrammet har jag inte lärt mig. Jag koncentrerade mig och försökte hjälpa minnet på traven - den där ser ut som en bandit och den där har haklapp. Men nä, i slutet av programmet hade jag redan rört till det igen. Jag kanske ska nöja mig med att uppskatta dem i all sin anonymitet. Det kan jag också.
Den bästa fågeln. (Bilden kommer härifrån.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar