En sorts buller

Det är ofta jobbigt när det kurrar och bullrar i magen. Och bullrar inte ens egen mage lite högre än normalmagar? Nej, så är det ju förstås inte men det kan kännas så när det bullrar som allra mest. Jag har många minnen av det här genom åren. Ett sammanhang som jag minns som ett av de mest plågsamma (inte som i värk, men i pinsamhetsväg) var under mina studier i filmvetenskap. Vi såg en massa film, det var ju kul, men under alla dessa timmar i biosalongen hann man ju bli hungrig. När filmen var som mest tyst, då bullrade min mage högst. Jag kunde knappt tänka på filmen längre, bara på magen, att den snart skulle bullra igen. Och jag hoppades att jag kunde tajma bullret med nästa högljudda scen i filmen, men det var inte så himla lätt.

Det är märkligt med magbuller, varför är det så pinsamt? Det är ju inte som att släppa sig. Att släppa sig spelar i en helt annan liga, som det heter. När man hör en mage i närheten bullra känner sig magägaren i nästan alla fall tvungen att skratta lite för att liksom markera att "ja, det där lät ju lite konstigt, tycker jag med" och "oj, jag är ganska hungrig!". Det är väl ingen som tvekar om vad magbuller betyder, men ändå måste det kommenteras (främst av den som bullrar) och nästan ursäktas. Jag har lärt mig i etnologin att det var fritt fram att spotta hur som helst förr, och sen blev det inte ok längre. Hur är det med magbuller ur ett kulturperspektiv, har det alltid varit pinigt?