Jag var på väg hemifrån till matbutiken, hade promenerat en stund och var på väg att passera sporthallen. Möter några få längs vägen då och då. En liten kille i, gissar jag, typ 12-årsåldern med stor väska eller ryggsäck kommer gåendes åt motsatt håll. Jag tittar nog bara så pass kort åt hans håll att jag hinner uppfatta att det ser ut att vara just en pojke i den gissade åldern. Precis när han passerar mig säger han hej. Jag blir mycket förvånad och hejar tillbaka samtidigt som jag skrattar. Skrattet kom nog pga osäkerheten, kanske hade jag hört fel? Sa han verkligen hej? Men bäst att heja tillbaka.
Nästa vecka är jag på väg åt andra hållet. Två vuxna och en pojke i samma storlek som den första kommer gåendes. De passerar mig och pojken låter "Mjau!". Jag lyssnar om de två vuxna säger nåt till honom, reagerar på nåt vis. Ingenting, som om lätet inte hörts, eller helt enkelt var alldeles på sin plats i deras öron.
Jag berättade om de två tillfällena för en vän idag och får höra om en gång då hon passerats av en kille som helt i förbifarten väser "Gräset!" åt henne.
Alltihop är ganska mystiskt. Jag kommer att minnas att jag tidigare har skrivit om när ett träd sa hej. Det var otippat, men på nåt sätt tar de här märkliga mötena hem priset. Jag blir rätt nyfiken, vad tänkte de?
25 november 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
pojken har troligen lärt sig av sina förortskompisar att "mjau" ska man säga åt snygga tjejer när de går förbi...
"gräset"...låter knarkigt?!
Här på landet är det så att man alltid säger hej när man möter någon på promenaden. Om man möter någon på skogsstigen säger man oftast "hej hej". Det stämmer till 99 % / Mamma
Skicka en kommentar