Ljudkalendern: Lucka 24 - En långväga hälsning

Ljudkalenderns sista lucka innehåller en julhälsning. Inte direkt från mig men via en avlägsen plats, osäkert vilken faktiskt.

Tack till dig som följt de lite oregelbundna luckuppdateringarna fram till idag!

En god natt och en god jul önskar… >> 

Ljudkalendern: Lucka 23 - En magisk överraskning på resan

Häromveckan var vi i Madrid. Vi hade inte mycket tid i stan eftersom vi skulle resa vidare för några dagar ute på landet redan andra dagen, men det bästa under Madridbesöket råkade vi på nästan omedelbart när vi gav oss ut på stan.

På kartan hade vi sett att vårt hotell låg alldeles vid den stora Retiro-parken och särskilt jag vill alltid titta på parker och botaniska trädgårdar om det finns såna på resmålet. Vi promenerade genom parken som var pampig med en stor damm och gott om folk som strövade omkring i det rosa eftermiddagsljuset. Efter en stund kom vi till en enorm växthusliknande byggnad och det hördes klanger inifrån. Vi blev förstås nyfikna och letade rätt på ingången.

Det var bara att gå in och där inne hördes klangerna ännu tydligare. Först fick jag syn på högtalare som snurrade i mitten av glashuset - eller Kristallpalatset som det heter - och sen en husvagn under högtalarna. Människor gick runt husvagnen och kikade in i fönstren där lampor i olika färger lyste. Vi började också kika in och det var en av de häftigaste konstinstallationerna jag har upplevt.

Verket heter The Puppet Maker och längst bak innanför husvagnens långsmala fönster låg självaste dockmakaren sovande inför oss besökares beskådan medan hennes många små marionettskapelser fyllde husvagnen med liv. I ett fönster satt en man vid ett skrivbord och skrev, i ett annat dansade en kvinna. Ett litet skepp på våldsamma vågor i det minsta fönstret och en operasångerska med pianist i luckan intill. Förutom musiken som fyllde hela kristallpalatset var de mekaniska lätena från dockornas rörelser en viktig effekt. Medan operasångerskan sjöng hördes ett dån som jag först trodde var en del i musiken men som i själva verket kom från ett flygplan som passerade ovanför oss. Jag kan inte tänka mig en bättre plats för konstverket som smälte samman med miljön alldeles perfekt.

Det är svårt att förmedla stämningen i text, kanske hjälper några bilder och filmklipp till. Bäst är förstås upplevelsen på plats, så det här är mitt tips till den som besöker Madrid senast 16 mars.

(Om videon inte skulle funka, kolla på videon som är länkad här under.)

Här finns en video där konstnärerna berättar om verket! >>

Ljudkalendern: Lucka 22 - Promenera med öppna öron

Inför varje julvistelse på landet (som är samma land där jag bodde tills jag flyttade hemifrån) brukar jag tänka att jag ska promenera mycket. Varje dag ska jag ta en ganska lång promenad på skogsvägen eller genom byn, tänker jag, och så blir det aldrig. Några promenader blir det, men inte alls på det där rutinsättet som jag sett framför mig.

I år tänker jag likadant, oj vad jag ska promenera. Och ljudinspelaren ska följa med. Vi får se hur det blir med det.

Till er som kommer ut på promenader kring jul (eller när som helst!) har jag en rekommendation som gör promenaden till en annorlunda upplevelse. Gå på ljudpromenad, en så kallad soundwalk. Vad är det då? Jo, det är en vanlig promenad, var som helst, men längs vägen är du särskilt uppmärksam på lätena omkring dig. 

De flesta ljuden i vår omgivning är vi vana vid och därför lyssnar vi inte till dem noga, de bara finns där. Därför finns det mycket att lägga märke till. Jag har gjort soundwalks både med små grupper och med en person åt gången. Det är ganska svårt och framförallt ovant att promenera tillsammans under stundtals tystnad. Att bara lyssna. Socialt sett är det nog enklare på egen hand, men kul både och! Tillsammans kan olika ljud upptäckas beroende på vem som lägger märke till vad.  

Dagens kalenderlucka innehåller en guide för att upptäcka ljuden under en promenad. Guiden är inspirerad av Hildegard Westerkamp som ljudpromenerade redan på 1970-talet, och jag gjorde den lilla flyern inför en ljudvisit i Skellefteå tidigare denna månad. Ta med den ut vetja!

Ljudkalendern: Lucka 21 - Närma sig julen

Så himla juligt kändes det inte när jag klev på bussen idag. Ingen snö i stan, inte ens lite frost. Under såna omständigheter krävs desto starkare mental inställning, det gäller att tänka jul för att närma sig rätt stämning.

Men redan när bussen passerade Gillingebanan började det glimra i dikeskanten (och blänka på asfalten - säkerhetsbältet hade jag klickat fast när jag hörde väglagsrapporteringen från chaufförens komradio före avresa). 

Jag gillar att ljudsätta situationer för att åstadkomma en viss stämning, och med senaste avsnittet av Lördagsmorgon i P2 i lurarna och det allt frostigare landskapet som for förbi i skymningen började nog julstämningen kännas lite ändå. Jag funderade på vad mer i musikväg som kunde frammana julen i sinnet och snart visste jag vilket soundtracket för nästa bussetapp, den sista halvtimmen på en mindre landsväg, skulle bli.

På Norrtälje busstation var marken vit! En kort knastrande promenad mellan buss och vänthall. Så snart jag kom på nästa buss letade jag fram Glasvegas jul-ep A Snowflake Fell (And It Felt Like a Kiss) i mobilen. På något vis kändes den här skotska rockmelankolin alldeles rätt för det här tillfället. Det var något med att lämna storstan, musiken måste ljuda längs landsvägen, inte den upplysta motorvägen.

Med kolsvart skog utanför fönstret, värmen i bussen och sången om hur en enda snöflinga förändrar allt kom jag ganska så nära en känsla av jul innan det blev dags att kliva av.

Ljudkalendern: Lucka 20 - Nya toner till en sedan länge avslutad resa

Idag dök en länk upp i de sociala nätflödena till en liten film som finns att se på Filmarkivets hemsida. Med jordens nordligaste järnväg - en färd Narvik - Riksgränsen är titeln och filmen som gjordes 1911 visar storslagna utsikter från tåget.

Filmen saknar (av förklarliga skäl) autentiskt ljud - inget bullrande, stånkande, pysande, tuffande eller tutande hörs från tåget - men har fått ett musikaliskt ljudspår av stumfilmskompositören Matti Bye.

Jag tittar på filmen och tänker på stämningen som musiken skapar. Det blir just storslaget. Vidsträckta skogar passerar, dramatiska fjäll, tunnelöppningar slukar tåget som sedan möter nya mäktiga vyer vid nästa öppning. Visst är det fantastiska bilder, men det är musiken som liksom förlöser det fantastiska, som gör att jag känner bilderna.

Titta själv och föreställ dig filmen utan ljudspår (eller med ett helt annat ljudspår!) >>

Bild ur filmen, filmarkivet.se

Ljudkalendern: Lucka 19 - Songs from a cold place

När musik kombineras med fältinspelningar, eller fältinspelningar med musik, kan det låta som allra finast. Ett slags magisk verklighet kan uppstå, i bästa fall. En ny upptäckt inom denna genre (om man kan kalla det en genre) är Kate Carr, och närmare bestämt ett av hennes album som heter Songs from a cold place.

The nine delicate pieces archive the sounds from the bird cliffs of Grimsey Island, the desolate rocky moors of the Skagi peninsula, the frozen inlets of Skagafjörður and the tiny fishing town of Ólafsfjörður. The natural settings, the fauna and the elements are perfectly captured by Songs From A Cold Place, at times making my living room seem frigid, as if a gust of wind has vaulted through my walls. [Headphone Commute]

Lyssna här >>

Ljudkalendern: Lucka 18 - Sätt att lyssna

Amorf är en liten tankeväckande bok om lyssnande i olika former.

Ett spår, ytterligare ett. Musik, ljud och ord som både ledtrådar och villospår. Hur lyssnar vi? Varför? I essän "Amorf" undersöker Elias Hillström lyssnandets form och upplösning. Visklek, slump, kulturpolitik, kommers eller ny teknik? Vad är det som i slutändan avgör vad det är som vi får höra?

Boken är utgiven av förlaget Bläck Charm Nostalgi Vassa Tänder som en del i Fria serien 2013. Och nu har ni tur för under december månad bjuder förlaget på digitala utgåvor av samtliga titlar i serien!

Till Amorf och de andra böckerna >>

BONUS! Rasmus Fleischer skriver här om Amorf i en text om shufflelyssning, rekommenderas också! >>

Ljudkalendern: Lucka 17 - Funktionella stämningar

Vilka ljud som ackompanjerar olika sysslor i vardagen kan både vara viktigt och oviktigt, har jag märkt. Ibland kan jag koncentrera mig riktigt bra trots (eller tack vare) en stimmig miljö. Och ibland måste jag hitta precis rätt ljudstämning för att kunna ägna mig åt det jag har tänkt.

Jag har t ex svårt för att läsa morgontidningen hemma vid köksbordet samtidigt som de pratar på radion. Det blir för mycket ord och betydelser. Till tidningen behövs antingen tystnad eller något som håller sig i bakgrunden utan att stjäla min uppmärksamhet.

Det är väldigt snitsigt hur hjärnan kan använda ljud för att hålla koncentrationen - många trivs ju utmärkt med att jobba på ett kafé där det pratas och slamras runtomkring.

Nyligen upptäckte jag en sida som är skapad just för att ge rätt stämning till ett särskilt tillfälle. Vilken stämning som är rätt får man bestämma själv genom att mixa mellan en uppsättning nonstop-ljudkulisser. Jag kan läsa tidningen hemma vid vårt eget bord och dricka hembryggt kaffe till ett trivsamt kafésorl på precis lagom volym. Eller tända en sprakande och knäppande brasa till middagen. Eller somna till ett dovt åskväder.

Har du särskilda tillfällen som behöver ackompanjeras av särskilda sorters ljud? Vilken är den bästa kombon?

A Soft Murmur >>

Ljudkalendern: Lucka 16 - Var god dröj

Hur länge kan det vara tyst i luren utan att bli konstigt? Vilken typ av tystnad är ok?

Häromdagen läste jag en liten text i SvD om hur tystnad i telefonsamtal kan hanteras. Forskaren som texten berättar om har särskilt studerat de strategier CSN-handläggare använder för att de långa tysta pauserna i samtalen med låntagare inte ska kännas obekväma. Det finns även tydliga strategier för att avbryta de långa tystnaderna:

"Återgången till samtal börjar påfallande ofta med att handläggaren gör ett kort smackljud och en inandning och sedan hänvisar till den skärminformation som hen har framför sig: Ja just det! Här står det att ..."

Intressant! Jag ska försöka vara observant vid nästa myndighetskontakt.

Språkspalten: Strategierna för att undvika en obekväm tystnad >>

Ljudkalendern: Lucka 15 - En förklaring till luckan bland luckorna

Jag anade att det skulle bli knepigt med kalendern under dagarna i Madrid och på landet en bit därifrån, och så blev det. En större lucka bland luckorna.

Som kompensation kommer här en livlig inspelning från en av våra promenader i Madrid. Det är en minst sagt tät ljudbild från stora Plaza Mayor. Vrid upp volymen (lagom) och se hur många ljud du kan identifiera i vimlet >>

Det blev förresten en kontrastrik vistelse i Spanien. Efter Madrid åkte vi ut på landet till en liten by där det skulle bli fest. Där kring byn blåste det friskt, tyvärr för mycket för att kunna fånga något bra med mikrofonen.

Lördag i Santo Tomé

Ljudkalendern: Lucka 10 - Staten väljer sina favoriter

För några veckor sen gjorde jag några ljudfynd på Stadsmissionens butik i Liljeholmen. På bordet med julsaker hittade jag först ett litet fint tumpiano och sen en liten mörkgrön och ganska tung klocka som verkade vara tillverkad i järn. Jag såg på papperslappen med text som hängde från klockan att det var en japansk sak. Och förmodligen inte alls något slags julpynt.

När jag kom hem med mina fynd satte jag mig genast och började googla för att se vad det var för liten klocka jag hade köpt. Genom sökträffarna och även några svar från japankunniga facebookvänner fick jag veta att det var en klocka som ska spela i vinden om sommaren och skapa en svalkande stämning med sitt klara, höga plingljud. Den har ett starkt ljud, nästan skärande, och tonen ändras beroende på hur jag låter klockan pendla. Katten Sonja blev förstås förtjust. Ju gällare desto bättre tycker hon, och tassen var snabbt framme och lappade till klockan.

Den här vindklockan, kallad furin, finns i massor av utföranden, upptäckte jag vid googlingen. Uggleformade järnklockor verkar t.ex. ganska vanligt. Jag ville hitta någon intressant artikel om vindklockor som jag kunde länka till i en kalenderlucka och fann en wikipediaartikel, inte bara om klockorna men om hundra olika ljudfenomen i Japan som listats som särskild värdefulla att uppmärksamma.

Ljuden - 100 Soundscapes of Japan - har valts av Ministry of the Environment och ska funka som ett slags 'lokala symboler' och, hör på det här: '... promote the rediscovery of the sounds of everyday life'. Fint va? På listan finns alla möjliga ljud, många av naturkaraktär: grodsång, fågelområden, forsar, svanar, men även miljöer där folklivet tycks utgöra en viktig ingrediens i ljudbilden. Och mekaniska ljud: ett ånglok, en färja, ett väveri...

Det står att listan uppstod ur arbetet med att komma tillrätta med ljudföroreningar. Men resultatet - en sorts guide till betydelsefulla akustiska landmärken - framstår som något annat än instrumentell oljudsbekämpning. Listans existens överensstämmer på något vis med min egen föreställning om Japan, närmare bestämt föreställningen om att även ogreppbara aspekter av samhället, de sinnliga dimensionerna, har ett stort värde och ges utrymme tillsammans med det materiella. När jag och A under nästa år ska tillbringa ett tag i Japan ska jag se till att ha en printad version av 100 Soundscapes of Japan nära tillhands, som en ljudens resguidebok.

Här kan du läsa mer om hur listan har kommit till (antal nominerade ljud m.m.) och förstås hela långa listan >>

Överst mina fynd från Stadsmissionen, under några av de

många ljuden på 100 Soundscapes of Japan.

Ljudkalendern: Lucka 9 - Haveri

Senaste veckan har jag haft lite otur med transportmedlen. Hemresan från Skellefteå försenades tre timmar efter att någon i besättningen råkade utlösa räddningsrutchkanan på det flygplan som vi väntade på att få stiga ombord på. Nästa oturstillfälle blev igår när katten skulle bussas ut på landet över jul. En kort stund efter att bussen lämnat Östra station började det låta konstigt och skaka under oss. Det blev fort värre och värre och en eller ett par stycken passagerare gick fram för att uppmärksamma chauffören om oväsendet.

Slamret lät ganska oroväckande. Hur farligt är det att åka med en buss som låter så här illa? funderade jag. De flesta ombord klev av för att hoppa på nästa buss men vi som måste ta oss vidare längre än till Rimbo fick sitta kvar i väntan på någon lösning. Till slut orkade inte bussen en meter till och blev stående i mörkret intill motorvägskanten. Efter några bussbyten kom vi fram, bara en halvtimme sena. Tur i oturen, särskilt för katten som var missnöjd redan när hon uppgivet och klagande vandrade in i transportburen hemma i hallen.

Ofta är det ljudet som får en att ana oråd. Att något inte låter som det brukar. Ibland är det lukten - luktar det inte lite bränd elektronik här? - men oftast ljudet. Dels är det ju bra eftersom felet förhoppningsvis upptäcks i tid, dels är det imponerande hur väl vi känner till saker utifrån deras läten. Så länge de funkar är ljuden som osynliga, men så fort något havererar det minsta - ska det surra så här?? - hajar vi till.

I morgon har vi tvättid i tvättstugan. Det är en typisk plats för haverier, och inte sällan uppdagas de genom ett gällt varnande pipljud från en stackars överhettad maskin full med halvt tvättad tvätt.

Ljudkalendern: Lucka 8 - Tyst tisdag

Lägenheten är inte sig själv idag. Vi har nämligen lämnat katten Sonja på landet där hon ska bo över jul och nu är det som om jag hörde hennes olika läten överallt här hemma fast jag vet att hon är upptagen med något spännande på ferieorten långt från stan. Redan när jag stängde hissdörren och gick mot lägenheten hörde jag i mitt huvud hur hon jamade där inne i hallen. Nej, just det, hon är ju inte hemma! Jag klev in i hallen och i huvudet hördes dunsen när hon hoppar ner från sin viloplats för att komma och hälsa. Under de första minuterna tillbaka här hemma blir jag lurad av min hjärna om och om igen. Katten bor visst lika mycket i huvudet som i lägenheten.

En särskilt tyst tisdag som idag passar därför temat tystnad bra för kalendern. Det blir ett avsnitt av podcasten Vi-podden där prästen Rebecka Tudor och terapeuten och författaren Per Naroskin vrider och vänder på tystnaden. Vad händer om man är tyst väldigt, väldigt länge? Och hur kommer det sig att det är mer högstatus att tiga än att tala? 

Lyssna >>

Ljudkalendern: Lucka 7 - Grøtete Vokal

Lucka sju innehåller en youtube-favorit i kategorin musikhumor. Jag hänger inte med särskilt väl i den nyaste musiken men tillräckligt för att ha svårt att sluta fnissa åt den här gestaltningen av soundet som präglat senaste årens pop. Ju grötigare vokal desto hippare >>

Ljudkalendern: Lucka 6 - Kollektiva meddelanden

Sjätte luckan innehåller ett ljudfenomen som jag länge har tänkt skriva något om. Jag tror det var förra året jag råkade på ett blogginlägg som i förbifarten nämnde företeelsen som jag blev väldigt nyfiken på och började googla mig till mer info om. I Japan spelas en särskild melodi, Yuyake Koyake (Sunrise Sunset), i offentliga högtalare runtom i landet klockan fem på eftermiddagen. Melodin signalerar att det är dags att gå hem, främst för skolbarnens del om jag har förstått det rätt. Melodin komponerades för ungefär 80 år sedan av Nakamura Uko, läser jag. Och i hans födelsestad fanns busshållplatsen Yuyake Koyake.

Det finns en hel del videodokumentationer av det här på nätet, här är en där melodin hörs tydligt >>

När jag upptäckte fenomenet började jag fundera på vilka andra kollektiva ljudfenomen som finns. Ljud som inkluderar alla (hörande, i alla fall) på platsen och som bär på ett särskilt kollektivt budskap. Böneutrop var ett fenomen som dök upp i huvudet. Det var en häftig upplevelse under besöket i Marrakech för några år sen, att för första gången höra de många utropen ljuda och liksom spela tillsammans med sina individuella klanger och tempon från olika håll i staden. 

Vad finns det för kollektiva ljudmeddelanden i Sverige? Glassbilen, tänker jag genast. Och Hesa Fredrik (läs ett tidigare inlägg här >>). De här signalerna skiftar betydelse över tid, dels i relation till min egen ålder - glassbilens melodi väckte betydligt starkare reaktioner i mig som liten än nu för tiden - och dels beroende på samhället i olika tidsperioder. Hesa Fredriks klang har varit färgad av olika grader av allvar i olika tider. Vad betyder Yuyake Koyake för en vuxen japan tro? Det vill jag ta reda på under den kommande vistelsen i landet om ett tag!

Kommer du på fler kollektiva ljudfenomen? Skriv gärna en kommentar!

(Bild: https://www.youtube.com/watch?v=eBcWL4VRnv8)

Ljudkalendern: Lucka 5 - En kommersiell knackning genom fängelseväggen

Nu blir det ett radiotips! Under hösten har Musikmagasinet i P2 sänt en fantastisk serie om relationen mellan kropp och musik, producerad av Birgitta Tollan. Varje avsnitt har ett tema, t.ex. musikens betydelse vid sjukdom och smärta, tävling eller för kirurgens arbetskoncentration.

I seriens första avsnitt hörs bl.a. journalisten Martin Schibbye som berättar om hur det kändes att få tillgång till sin egen musiksamling hemifrån under tiden som fängslad i Etiopien. Och vilken gammal reklamjingelrytm han knackade mot väggen för att få kontakt med kollegan Johan i cellen intill.

Kropp och musik >>

Ljudkalendern: Lucka 4 - Sök bland arbetets läten

Jag blir emellanåt tipsad om alla möjliga ljudrelaterade projekt och företeelser, vilket är väldigt roligt. Flera av dessa tips stoppar jag in i denna ljudkalender. För ett tag sen kom ett tips om en häftig hemsida: Work With Sounds. Sidan och projektet är ett samarbete mellan sex europeiska museer (bl.a. Arbetets museum i Norrköping) och samlar ljudinspelningar från olika arbetsområden. Här t.ex. startljuden från en Macintosh, årgång 1989 >>

Ett heltidsarbete i sig att botanisera bland de många kategorierna, sätt igång! Work With Sounds >>

Själv har jag förresten länge haft en idé om att fånga ljuden på min pappas arbetsplats, ett tryckeri med härliga rytmiska maskinljud. Än har det inte blivit av, men dokumentationen står kvar på önskelistan.

Foto: http://www.workwithsounds.eu

Ljudkalendern: Lucka 3 - Ljud och ofrivillig väntan

Tredje luckan är en överraskning även för mig. Det blir en lägesbeskrivning. Idag har jag flugit från Stockholm till Skellefteå i ottan för att berätta om mina ljudprojekt och göra en soundwalk. Jag tror det har gått ganska bra och det kändes skönt att sätta sig på flygbussen mot returflyget på eftermiddagen. Slumrade nog till en kort stund på bussen. Väntat, efter ytterst lite sömn föregående natt.

Men när vi resenärer sitter vid gaten och väntar på att bli ombordsläppta dröjer det. Ett ospecificerat tekniskt fel ropas ut i högtalaren. En stund senare avslöjas att någon i besättningen på vårt plan har råkat putta ut räddningsrutchkanan och planet får inte användas.

Tre timmar har vi att fördriva på denna lilla flygplats. Vi får matkuponger och många ställer sig omedelbart i kö för att lösa in dem. Själv hoppas jag på fri wi-fi, och det finns. Så nu sitter jag i den nästan folktomma hallen med bagageband en bit bort från den sorliga avgångshallen. I den här stillsamma hallen råder en minst sagt avkopplande ambientstämning. Nerför en vägg av stenblock porlar vatten. Några andra resenärer som också valt bort sorlet pratar i andra änden av rummet, de är från Japan tror jag, men kan lite svenska. Nu pratar de på engelska, men jag hör inte vad som sägs. Själv har jag parkerat mig på en röd soffa i ett hörn med datorn som spelar en låt av Chihei Hatakeyama och Hakobune (den här >>). Den passar fint till det porlande vattnet och de enstaka rösterna. 

Har lyckats skräddarsy en ganska behaglig miljö att fördriva de ofrivilliga timmarna i. Nu gäller bara att jag inte hamnar intill samma pratkvarnar på flyget som i morse. Jag har sett (och framförallt hört!) att de ska med samma flyg som jag tillbaka. Den välbehövliga tupplur jag hade hoppats på under morgonresan uteblev och jag satt i stället med hopknycklade näsdukar i öronen och i en högst oergonomisk ställning med huvudet tätt mot fönstret för att försöka släcka ut de intensiva och oupphörliga rösterna med hjälp av flygplanets dån. Det gick så där.

Ljudkalendern: Lucka 2 - Luftens osynliga musik

Ibland kommer jag att tänka på hur mycket som pågår i luften, sånt som inte syns men är ständigt närvarande. Oftast tänker jag inte på det, men när jag gör det känns det lite läskigt. Alla trådlösa nätverk, mobiltelefoner som söker täckning hela tiden osv.

Det har varit olika osynliga saker i luften som fått särskilt mycket uppmärksamhet och varit särskilt läskiga i olika perioder. När jag var liten och vår familj skaffade mikrovågsugn lärde vi oss genast alla livsviktiga regler: det är livsfarligt att stå närmare mikron än en meter, stoppa inte in någon sorts metall i mikron, inte ägg och inte heller ingenting, då är det kört. Så småningom kom mobiltelefonerna och de fick man inte prata i utan att veva ner bilfönstret lite först.

Nu för tiden törs jag knappt tänka på hur mycket som rör sig i luften, blir det aldrig fullt? (I våra huvuden åtminstone...)  Men ibland kan det vara fascinerande och roligt också. Vetenskapsjournalisten Frank Swain modifierade sin hörapparat tillsammans med en ljudkonstnär och fick uppleva ljuden av trådlösa nätverk >>

Ganska vackert va?

Ljudkalandern: Lucka 1 - Ett instrument som inte fanns på musikskolan

Det blir en adventskalender i år i alla fall. Den har inte varit självklar för jag har inte glömt förra (och första) försöket för två år sedan. Åtagandet visade sig vara lite av en pärs; att varje dag gräva fram något att stoppa bakom kalenderluckan var inte så lätt. Ett par dagar blev luckan tom, och det är ju förstås inget vidare.

Men jag har hittat en hel del fina ljudsaker på sistone som nu ligger samlade i bokmärkesmappen Ljud och hur ska de delas om inte utportionerade i kalenderluckor? Jag ska försöka hålla kalendern på en lagom ambitionsnivå. Det var nog där det sprack sist. I år kan det bli en länk bakom luckan, eller kanske en länk och en text, eller enbart en text. Den som följer får se, och höra.

---

Bakom årets första lucka gömmer sig ett musikinstrument som jag aldrig hade sett eller hört förrän för någon månad sedan. Hur många okända instrument finns det att upptäcka? Massor förstås! En bokstav skiljer det här instrumentet från det jag valde att börja spela som 10-åring >>

Throwback thursday: ICQ-ropet!

Ljud behöver inte låta mycket för att etsa sig fast i minnet. Ett litet läte som för alltid kommer att väcka minnen från tonåren och den allra första vuxentiden är ropet från ICQ-rösten (>>).

Efter några år som Facebookanvändare framstår den gamla kommunikationskanalen ICQ som fascinerande i sin enkelhet. För den som inte ICQ:ade: det var en kontaktlista där bekanta och obekanta människor kunde läggas till. Och så skrev vi till varandra och när ett meddelande kom hördes det lilla ropet - o-ow! Ett litet rop som snabbt kom att laddas med många olika betydelser. Förväntan, glädje, nervositet, irritation, magpirr och annat...

Jag undrar hur många gånger detta läte ljöd i familjens dator. Framförallt från mitt ICQ-konto tror jag ropet kom, följt av lillasysters. Programmet hängde med länge, till och med min förra dator - min första laptop, en vit Macbook från 2007 - hade ännu programmet installerat vid pensioneringen tidigare i år. Det blev dock tydligt att något annat hade fångat mina ICQ-kontakters intresse på internet och allt färre syntes i kontaktlistans onlinesektion. Och det lilla ropet, det hördes till slut aldrig längre.

Det fanns ingen poäng med att använda den här meddelandetjänsten när Facebook slukat och samlat så gott som hela bekantskapskretsar. Själv vägrade jag Facebook ganska länge. Först 2010 loggade jag in. Vid det laget bestod ICQ-listan av ett enda namn som tittade fram vid skärmens kant ibland, en vän som också fanns på Facebook men, kanske liksom jag, bara lät programvaran och kontaktlistan vara kvar i datorn. Nu har jag förstått att ICQ finns som mobilapp, men jag har inte hört talas om någon som använder den.

ICQ hade förutom det lilla lätet också en estetik som väcker minnen vid återseende. Jag hittade en lista som summerar programvarans speciella karaktärsdrag - titta, lyssna och minns! >>

Dela gärna med dig av dina ICQ-minnen i kommentarsfältet. Vad betydde lätet för dig? Och för andra i din närhet? Var det konfliktfritt att vara inloggad med ljudet på eller en källa till irritation? Minns du när du hörde lätet för första och sista gången? Berätta!

I högstadiets milslånga korridorer hade en ljudgömma som den här varit bra att ha.

För några år sen hade jag aldrig hörlurar på mig ute. Bara under bussresor. Dels hade jag ingen smart telefon med allt möjligt i att lyssna på, som jag har numera. Och dels tyckte jag att det var svårt att gå omkring med andra ljud än de som fanns runtomkring mig. Jag kände mig liksom handikappad när jag inte riktigt uppfattade vad som hände för att jag hade ljuden i öronen. Och om jag skulle kliva ombord på bussen till exempel, då måste jag ta ur lurarna eftersom jag annars blev osäker på hur högt jag skulle heja på chauffören. Känslan av den egna kroppen, rösten och allt som hände i närheten blev avtrubbad. Därför lyssnade jag på min lilla fickradio när jag tagit plats på bussen, inte så mycket annars.

Men nu! Nästan jämt promenerar jag med lurar. Det bästa är längre promenader där jag kan lyssna sammanhängande på en lång intervju eller nåt annat. Men lurarna är med även under kortare turer exempelvis till affären. Jag måste förstås fortfarande ta ur dem när jag hamnar i nåt direkt socialt läge, om jag ska betala för varor eller bara säga hej till butikspersonal när jag går in i nån mindre butik.

Jag skrev ju om podpromenader för ett tag sen (här >>), men nu gäller det en annan aspekt av att röra sig ute med lurarna. Jag har märkt att det här är ett bra gömställe, i ljuden från lurarna. Att det är en effektiv avskärmning från omvärlden är inget nytt; tankarna fokuserar på rösterna, berättelserna och musiken i stället för på saker där jag går. (Ibland uppstår ett speciellt samspel mellan det som hörs i lurarna och stämningen på platsen, som jag skrev om förut, men också det sker ju i ett sorts avskärmat tillstånd.) Gömstället skapas genom den här avskärmningen där jag inte går ensam med bara mina egna tankar om allt jag möter, utan med fokuset förflyttat exempelvis till radiopratet. Vad det gömmer en för? Folk!

När jag började på högstadiet var vi plötsligt flera hundra fler elever än i skolan där jag hade gått mina sex första år. I en stor entréhall med jättehögt i tak hade vi våra skåp och längs väggarna, både i stora hallen och i de milslånga korridorerna satt det elever på bänkar när man gick förbi. Usch! I sällskap med klasskamrater gick det bra, det kunde till och med vara spännande det här uppehållslivet i rastutrymmena. Men att gå förbi de där häckande eleverna ensam - det hände till exempel om jag kom tillbaka till skolan efter en saxofonlektion på musikskolan - var en liten pina. Den stora öppna busstationen var också jobbig. Folk som satt i kurer runtom när man skulle ta sig över till den andra änden (för min busslinje hade förstås sin kur allra längst bort). Det fanns ingen gräns för hur mycket andra, i mina tankar, kunde glo på en. Och vad tänkte de? Att man var konstig förstås.

Så där var det under alla åren i stora skolbyggnader med alltför långa korridorer, men jag tror att jag tänkte att så här kommer det ju inte kännas sen när man är vuxen. Vuxna tänker väl inte att andra tittar på dem när de går omkring på stan eller på jobbet? Men sen visade det sig att det inte gick över. Fortfarande går jag hellre i sällskap på torg och andra ställen där folk sitter och häckar. Sommartid är det uteserveringarna som är högstadiets entréhall. Och det är ju rätt så tätt med uteserveringar att passera inne i stan. Man får gå bakgator och byta till motsatt trottoar så gott det går.

Det är här ljudgömman hjälper. Med en röst i öronen är jag nästan inte ensam när jag går förbi ölhakets rökare på vägen hem från kontoret. Det är nästan så att jag glömmer bort mig själv emellanåt. För det är nog snarare mig själv och inte alla andra jag behöver glömma när jag går där. Oftast är jag glad för att det inte fanns smarta telefoner när jag var tonåring. Men just i såna här situationer, det hade varit ett skönt gömställe, kanske som en osynlig hand att hålla i, på vägen över busstationen eller från skåpet till klassrummet.

När bibliotekarien slutade hyscha

Nu har de hopat sig, sakerna jag har tänkt skriva om bibliotek. Först var det bara en grej för ett år sen, men den blev inte av att skriva om. Sen har jag varit med om några till biblioteksupplevelser som borde delges här i bloggen.

Jag börjar med det jag tänkte skriva om redan för ett år sen. Jag besökte Fisksätra bibliotek för att berätta om mina ljudprojekt och i fikapausen började jag prata med en bibliotekarie som var med och arrangerade sammankomsten. Av någon anledning kom vi in på att det ofta är bibliotekarierna själva som hörs mest på biblioteken och inte besökarna. Jag har tänkt på det här flera gånger under biblioteksvistelser. Bibliotekarierna pratar ofta med varann på normalhög, om inte högre, volym medan de går omkring bland hyllor och läsande besökare. Föreställningen om den hyschande bibliotekarien, har den någon verklighetsförankring idag?

Bibliotekarien jag pratade med, som jobbat i yrket länge vad jag förstod, gav sin förklaring vad gäller den högljudda personalen. Hon sa, ungefär: 'Förr hade bibliotekarierna håret i stram knut på huvudet, men sen fick vi veta att vi inte skulle vara så stränga längre. Vi skulle inte hyscha på besökarna.' Bibliotekariekårens image skulle förändras till en mer avslappnad. Och plötsligt var det bibliotekarierna som hördes mest! Så småningom kom tangentbordens knattrande som i och för sig inte behöver vara särskilt högljutt men ett kontinuerligt inslag i många av dagens biblioteksrum. Ändå lever väl biblioteket som symbol för tystnad vidare? ' Tyst som på ett bibliotek'.

Jag tyckte det var väldigt roligt att höra bibliotekarien berätta om den här förändringen. Kanske kan någon bloggläsare berätta mer?

Nästa biblioteksspaning. Jag gick till biblioteket i Hornstull i Stockholm för att förtidsrösta till EU-valet. Det var oerhört smidigt. Ingen kö, klart på en minut! Dessutom kändes det väldigt trevligt att rösta just där, det är praktiskt och sympatiskt att ett bibliotek också kan vara vallokal ibland. När jag och A var färdiga i röstningsrummet kom jag på att jag ju kunde passa på att låna några böcker också. Hade ganska länge planerat att låna några Barbro Lindgren-böcker, men förstås inte kommit iväg till bibblan förrän nu, EFTER att Lindgren tilldelats Alma-priset och Högalids samtliga Lindgren-fans hunnit norpa åt sig de populäraste titlarna. Två fanns det i alla fall kvar.

När vi gick mot lånestationen möttes vi av ett oväntat och fint ljud som kom från en gong-gong! Tydligen var det här stängningsritualen, att en av bibliotekarierna vandrade genom gången förbi alla bokhyllorna och läsplatserna med den lilla gong-gongen. Är det vanligt? Jag har aldrig upplevt det förut, men gillar det skarpt! Mycket bättre än ett torrt utrop i högtalarna.

Och det tredje gällande bibliotek (för tillfället). Jag gick tillbaka till samma bibliotek för att lämna tillbaka de första Lindgren-böckerna och låna ännu fler. Den här gången tänkte jag se vilka titlar som fanns inne på barnavdelningen. Barnavdelningen är främmande mark. Senast jag uppehöll mig på en sådan kan ha varit när vi, ett gäng högstadieelever, brukade äta risifrutti på bibblan i Norrtälje i väntan på orkesterrepititionerna på musikskolan. (Risifrutti var förmodligen förbjudet där inne, och kanske lämpade sig barnavdelningens soffhörn väl för att äta i smyg.) Inne på barnavdelningen i Hornstull var det fullt av just barn, små små, med föräldrar som satt på golvet utan skor.

Här var det, av förståeliga skäl, inte särskilt tyst eftersom både barnen och deras respektive vuxna pratade hela tiden. Jag fattade inte riktigt hur böckerna var sorterade, vilka som stod i vilka sektioner, och bläddrade lite hastigt här och där. En pytteliten hand grep tag i mitt ena ben där jag stod och bläddrade i en back. Att vara på bibblan handlade lika mycket, om inte mest, om att lära sig stå och hålla balansen som att vistas bland böcker för biblioteksminstingen intill mig. Och om att umgås förstås, med vuxna och andra barn.

Ett bibliotek är så många olika platser på samma gång och vilka sorts platser de är speglas i ljuden. Rop, skratt, intim (lågmäld) högläsning, koncentrerad tystnad, ivrigt knattrande. Och uppsluppna samtal bibliotekariekollegor emellan.

Bonus:
Radioprogrammet Hassan i P3 busringer till bibblan >>

Ögonen blir blanka när tåget passerar, gång på gång.

Nedanför min balkong på Skarpövägen

Idag läste jag om den årliga Ormingekarnevalen i DN:s reportage om Marko 'Markoolio' Lehtosalo som växte upp i Orminge. Jag har själv upplevt bitar av denna festhelg som har ägt rum på Nackaorten sedan 1980. Under närmare tre år bodde jag i en av de så kallade sockerbitarna, betonghusen som ligger liksom utströsslade över berg och grönska. 

En gång smög sig karnevalen på mig när jag satt vid mitt skrivbord. Plötsligt hörde jag trummor spela sambarytmer och tittade upp och ut genom fönstret. Där borta på gångvägen kom ett långt och färgglatt karnevalståg med barn från skolan vars skolgård jag hade utsikt mot från min lägenhet. Hundratals barn. Ljudet blev allt starkare och jag plockade fram min inspelare för att fånga festligheterna från balkongen. 

I bland har jag lyssnat på den där inspelningen igen och vid varje lyssning inträffar samma sak. Jag blir tårögd. Mot slutet av inspelningen hörs barnen ropa sin karnevalsramsa och i mina öron är det ljudbilden av en stark gemenskap, stolthet och glädje. Några barn bor i sockerbitar av betong, som jag, medan andra bor i radhus och villor som omger miljonprogramsområdet. Hemma hos några står säkert flera stycken bilar på uppfarten och kanske en jättestudsmatta på gräsmattan, hos andra inte. Men de går i samma tåg genom samhället som är hemma för dem alla. I förmiddags kunde tåget vandra i sommarvärme från skolan och vidare förbi sockerbit efter sockerbit. Om det var till samma rytmer vet jag inte, men jag tror det lät minst lika glatt.

Lyssna på inspelningen >>

Podpromenader

Oftast promenerar jag ungefär samma vägar. Helst varje dag, men det blir inte riktigt så ofta. Fastän jag vet att det är skönt att gå där ute kan det ta emot att komma iväg. Tanken på promenadvägen kan kännas lite tradig, samma vägar igen och igen (även om de är de kanske finaste man kan gå i stan). Men jag vet ett knep för att jag inte ska ledsna och vända hem alltför tidigt. Det långa programmet. 

Innan jag ger mig iväg från lägenheten blir jag stående en stund i hallen med ytterkläderna på. Jag bläddrar genom mobilens radio- och podcastappar efter något som räcker för de närmaste tre kvartarna, minst. Men det ska inte bara vara något som varar en stund, det måste vara något jag känner för att lyssna på just då också, och med det är jag kinkig. Det är inte säkert att favoritmusikpodcasten som jag hade lust att höra på morgonen lockar just för promenaden. 

Till slut har jag hittat något. Lite varm har jag hunnit bli under jackan och halsduken, eftersom jag är så petig. Trasslar ut hörlurssladdarna, trycker på play och lämnar lägenheten. Jag går mina vanliga vägar i sällskap av rösten i lurarna. Promenadrutinen började nog på allvar under hösten och många berättelser, diskussioner och musikstycken har spelats i mina öron medan jag traskat på stigar av djup lera, hängt i svajiga trädgrenar för att ta mig uppför isiga backar, fotograferat stadssiluetter under vinterns alltför tidiga eftermiddagsskymningar, känt doften av benarolja när jag passerat småbåtarnas uppställningsplatser, sett hur träden plötsligt fått knoppar för att en vecka senare explodera i grönt. 

När jag går på de här ställena minns jag rösterna och berättelserna. Musiken precis när stigen svängde. Skånska i backen, amerikanska på raksträckan intill vattnet, västkust uppför trappan. Och jag minns mina promenader. Promenaden när jag funderade på något särskilt som rösten i lurarna berättat om, när jag tappade snytpappret och letade förgäves på snötäckta stigen, när jag försökte formulera en klok idé. I bland har jag nog inte lyssnat så noga vad de säger i lurarna, tankarna har vandrat iväg på egen hand. Och i bland är det just det som sagts i lurarna som blivit ett slags tema för den promenadstunden, då glömmer jag var jag är, vart jag går och hur länge. En gång i vintras fick jag skarva i promenaden med ytterligare en slinga för att få höra klart på hela det långa, långa programmet innan jag gick hem igen. I bland har jag stannat till, plockat ur lurarna och upptäckt allt jag stängt ute med hjälp av rösterna och musiken. Vissa gånger var det alldeles stilla, bara ett dovt dånande från trafiken långt bort i mörkret. Utan rösten i lurarna hade jag kanske inte ens vågat gå där ensam. Men först när rösten upphörde insåg jag att jag faktiskt var helt ensam där på stigen och att jag inte hade mött någon på en halvtimme.

Jag har tänkt ta en sådan här podpromenad strax. Vilken röst som får göra mig sällskap har jag inte bestämt än. Men jag vet att när jag kommer hem har jag hört berättelser som jag inte hade hört förut. Det gör inte så mycket att jag har gått samma väg för hundrade gången.

Fynd ur tv-arkivet och ett instrument som aldrig tystnar

Bild: Svt, Öppet arkiv

Som du kanske känner till spelade jag in en speciell orgel för några år sedan under min vistelse i Arvidsjaur med omnejd. Det var en "automatisk" orgel som spelade melodier från skivor med stansade hålmönster, som jag fick chansen att höra på plats med egna öron under ett besök i den lilla, lilla byn Gallejaur. Och ännu närmare bestämt i systrarna Karlssons hus, Anderslarsagården. Systrarna fanns inte längre när jag kom dit, men allt i huset fanns kvar. Orgeln, möblerna, diamantinristningen i fönsterrutan.

Orgelinspelningen laddade jag upp på Soundcloud men sedan har ljudfilen vilat i en mapp under åren, tills förra året när orgeln vävdes samman med andra inspelningar från trakten och från Marocko på kassetten Det är som musik >>

Häromveckan botaniserade jag i Svt:s fantastiska Öppet arkiv och jag vet inte riktigt hur jag klickade mig fram till mitt fynd. I ett knappt fem minuter långt reportage berättar Ebba Karlsson, sist kvar i byn av syskonskaran, om livet på platsen. Och i en sekvens ljuder orgeln med Ebba vid veven. Med en annan melodi än den min inspelningsapparat fångade. Det var fint att se den här lilla filmen, den påminde mig om hur orgelns ljud har klingat i många tider och i mångas öron; först för dem som bodde i byn, senare för dem som kommer dit för att se hur livet var förr, och genom min kassett kanske den ljuder också hemma i någons vardagsrumshögtalare eller hörlurar.

Här finns filmen Ebba i Gallejaur att se >>

Ljudet av en katt som drömmer

Efter nästan två veckors jul- och nyårsvistelse på landet kom vi tillbaka hem till Stockholm och lägenheten. För katten Sonjas del innebar jullovet en betydligt äventyrligare tillvaro än den vanliga hemma i stan. Efter några dagar på ferieorten övergick värdkattens reserverade och småfräsiga attityd i mer inbjudande och vilda jaktlekar där de två turades om att jaga varandra runt i huset så det bullrade, ibland flera timmar i sträck. Ingen trasmatta gick säker. Och inte heller småfåglarna utanför, visade det sig sista dagen innan hemfärd när Sonja bankade på kattluckan med munnen full av spretiga vingar.

Kattluckan som man skulle kunna tro ger frihet att röra sig som man vill mellan inne och ute har dock också kommit att stå för ett yttre hot. Då och då smäller det till och någon av katterna flyger in genom luckan och vidare in i huset, gärna upp på övervåningen. Utanför luckan står grannkatten Pelle. Hans dåliga ovana att jaga våra katter har gett kattluckans ljud en starkt orosfylld laddning. Varje litet läte från luckan får katterna att på millisekunden väckas ur den djupaste sömn, för det kan vara Pelle.

Strax efter att vi släckt lampan och sagt godnatt första kvällen tillbaka i stan hördes ett märkligt ljud. Ett pipigt gläfsande, kanske från en liten hund ute på gatan? Vi lyssnade till de små, höga ropen och förstod att de måste komma från vardagsrummet och den sovande katten. Vi vet att hon besitter en sådan pipig stämma, det kommer små rop då och då, men aldrig hade vi hört henne ropa i sömnen. Efter en stund bytte hon sovplats och somnade om mellan våra fötter i sängen. Jag kände hur det ryckte i kattkroppen, drömryckningar, små smackanden och så fler piprop! Jag försökte hålla mig för skratt och föreställde mig allt som kunde tänkas röra sig i kattdrömmen; jakter över hopkorvade mattor, Pelle som bankar på luckan, småfåglarna som hoppar retfullt mellan trädgrenarna ovanför huvudet...

En gång lyckades jag dokumentera Sonjas karaktäristiska piprop. Bara ett enda litet tjut, men det kan vara till hjälp för att förstå hur det kan låta när en katt kommit hem från sitt jullov. Pass på vid 00:06! >>