Mokatjutet

Har just bryggt kaffe för att vakna till. Tröttheten efter den hyfsat sena festen igår har inte velat ge sig av trots en längre lur på eftermiddagen. Nu hoppas jag att kaffet ska rädda kvällen, ska äta på restaurang och umgås, helst pigg. Den här gången gick bryggprocessen smärtfritt och det gjorde den för att jag bara fyllde mokabryggaren med hälften så mycket vatten och kaffepulver. Annat är det när man kör full dosering. Sedan ett tag tillbaka, kanske i våras, är kaffetillredningen ett öronbedövande moment med risk för hörselkonsekvenser långt efter kaffet druckits upp. När bryggprocessen når det skede där kaffet börjar bubbla upp inuti kannan uppstår också ett för jävligt tjut. Första gången det inträffade kom jag att tänka på Pip-Larssons och deras tjutande kastruller (men vad var det egentligen tjutet signalerade? Att innehållet började koka? Att maten kokat klart? Hur kunde kastrullen veta det? Gick det att i förväg ställa in om det var potatis eller rödbetor som skulle tillagas?).

När bryggaren sätter igång att tjuta går det inte att vistas i köket. Man får stå ut med att höra det från vardagsrummet om kaffet ska kunna bli klart, och det tar en stund. Katten Sonja däremot tycks inte plågas av det gälla, högfrekventa oväsendet. Hon går gärna in i köket för att se vad som pågår. Jag minns att en av mina barndomskatter, Nalle, gärna lyssnade till, i människors smak, alltför höga läten. Förmodligen har det med katternas annorlunda upplevelse av frekvenser att göra, att vi människor talar i och helst lyssnar till lägre tonlägen medan katterna uppfattar detta som väl lågt och mullrande. En spekulation grundad i ett svagt minne från något radioinslag. Noggrannare upplysningar välkomnas.

Hur som helst, det är något med ventilen. Ventilen är som en mutter som går att justera, men vilket som är det optimala läget vet vi inte. A vred lite på muttern nyligen, men det känns farligt. Tänk om det uppstår ett onormalt jättetryck i bryggaren. Och tänk om tjutet också betyder att det är ett onormalt jättetryck. För en stund sedan satt jag och Sonja på balkongen och njöt av en förvånansvärd stillhet (det är lördag och sol, ändå så folktomt nedanför på gatan). Under tidningsläsningen hördes smäll från någonstans ganska nära och strax därpå hade stillheten ersatts av brandbil efter brandbil som tutade fram till lilla parken intill huset. En explosion i en lägenhet, fick jag veta efter en stund, men inga skadade. Problemet med kaffetjutet känns än mer angeläget. En ekologisk mokaexplosion på Knivsöder skulle bara spä på medias töntiga tjat om kravmärkta hipsterkvarter. Det vore olyckligt.

Rokia och måsarna

2008 kom jag på att jag aldrig läser nyhetstidningar från andra länder, fastän många finns tillgängliga bara en url bort. Jag läste min vanliga dagstidning som jag prenumererat på länge. Jag kom på att det vore kul att se till exempel vilken musik andra länders tidningar uppmärksammar genom recensioner och tips. Varför jag valde att besöka New York Times vet jag inte, jag knappade nog bara in något som spontant dök upp i huvudet. De hade nyligen recenserat en artist som hette Rokia Traoré. Recensionen måste ha varit entusiastisk för jag letade genast upp det nysläppta albumet, Tchamantché. Det blev en favorit och sedan upptäckten har jag återkommit till albumet då och då.

I våras såg jag Rokia Traorés namn i Södra teaterns konsertprogram inför sommaren och det blev direkt avgjort, klart jag skulle höra henne live! Den här veckan började därför på ett fantastiskt vis med stjärnan från Mali och hennes band inför en kvällssolig och fullsatt terass på Mosebacke. Förväntningarna var höga och det känns alltid riskabelt i sådana lägen, möjligheten att bli besviken och få den tidigare så positiva relationen till musiken fördärvad. Tänk om hon har ändrat musikalisk riktning så pass att det jag från början fastnade för inte finns kvar! 

Men nej, den här upplevelsen gav mig precis det jag hade hoppats på, och mer. Flera faktorer som präglade kvällen på terassen vore omöjliga att uppleva genom att lyssna på albumet hemma. Utstrålningen och värmen från scenen som smittade av sig på oss i publiken, en klarblå kvällshimmel (till stjärnans förvåning, det var ju kväll, det borde vara mörkt så dags!) och kanske det bästa av allt - måsarna som emellanåt cirkulerade över oss och deras skrin som blandades med musiken på ett sådant sätt som jag är så svag för. Ljud som tar sig in i musikbubblan och påminner mig om platsen jag befinner mig på. I det här fallet att vi, hundratals stockholmare och tillresta, stod där med sommarstaden bakom oss och att vi stod där just en sådan solig kväll när just en sådan otroligt fin musik spelades. 

Medan jag lyssnade till musiken med sången på ett språk som jag inte kan undrade jag dels vad texterna berättade och dels hur en publik där de flesta inte förstår den sjungna texten ska handskas med detta. Tänk om Rokia sjunger om krig men det låter så vackert, rent musikaliskt, att hon möts av en märkligt opassande leende publik. Det var svårt att avgöra. Jag kom fram till att artisternas egna uttryck kanske var något att gå på. Det här blev också något speciellt på så sätt att också sången upplevdes som en del i det instrumentala, ett av många ljud och fritt att fylla med betydelser för den som lyssnade. (Men jag tänker ändå leta efter någon av texterna och se om jag lyckas översätta den, jag är för nyfiken.)

Jag är glad att jag läste den där recensionen för fem år sedan. Den hade lätt kunnat slinka förbi mitt medvetande, för några fler besök på andra länders nyhetstidningars hemsidor blev det nog varken då eller senare, vad jag minns.

Under och ovanför strandfilten

Vi kom till stranden efter lunch och fick den enda tomma luckan på grusparkeringen. Promenaden längs skogsstigen var tyst trots att alla som kommit med bilarna fanns bara en liten bit bort, där skogen slutar och övergår i finkornig sand (sån som tar sig in i den tätaste tupperwarebunke och så småningom munnen). Det är alltid märkligt gott om plats på den här stranden fast det borde vara trångt. Jag vill helst ha varit där minst en dag per sommar och så har det nog blivit sen rätt långt tillbaka.

Barnfamiljerna var många idag men de är också tidiga med att packa ihop för att ta itu med middagen. När barnrösterna - glada rop, småbråk och trötthetsgnäll - försvann upptäckte jag vilka andra läten som präglade stranden och i synnerhet närmast min plats på filten. Med örat mot filten och sanden där under hördes stegen från en annan strandbesökare som jag såg passera i ögonvrån. Sand leder ljud, eller vibrationer, på ett fascinerande sätt. Det andra örat hörde fågelvingar, ett lätt flapprande, men tydligt. Och surrande insekter i höga gräset intill. Havet, som man kan tro borde höras kanske mest av allt, var bara ett svagt dån långt borta. Stranden ser ganska annorlunda ut om man låter bli att titta en stund.

Hamrandet

Mammas granne bygger ut sitt hus. Inte mammas granne själv men några hantverkare, och när jag och A och katten kom hit för några dagar sen hade de kommit fram till takläggningen. Efter första natten väcktes vi runt åtta, nio av att de spikade. Det blir inga sovmornar här på landet, tänkte jag då. De spikade hela dagen och fort, hela utbyggnaden hade snart ett planktak. Vi hörde hamrandet varje stund vi tillbringade ute i solen i trädgården och det var i stort sett hela tiden. Och ibland röster som ropade till varandra från taket och gräsmattan nedanför men vi kunde varken förstå eller gissa vad som sas där på andra sidan syrénhäcken. Då och då kom en annan granne över till mammas granne i egenskap av ett slags arbetsledare för projektet. Vi hörde hans röst, på svenska, och de andras, på polska, i någon typ av konversation. Gesterna kunde vi inte se från vårt håll men jag förmodar att de spelade en betydande roll i projektledningsarbetet.

Följande dagar hamrade de vidare från morgon till en bra bit inpå kvällen, utom på söndagen, men vi upptäckte att vi hade vant oss förbluffande snabbt. Hammarljuden som studsade mellan grannhusen bara var där. Någon gång blev ljuden mer påtagliga, till exempel när vi utsträckta på gräsmattan under stor koncentration försökte höra Maria Svelands sommarprat. Under programmet kom skuggan in över vår plats på gräset och vi fick flytta liggunderlag och diverse stolsdynor dit solen fortfarande fanns, dvs närmare grannens tomt. Bank bank bank! Mitt i den känsliga radioberättelsen. Men vi höjde volymen och glömde hamrandet igen. Det är förresten ett gott betyg för en sommarpratare att vinna uppmärksamheten mot ett tak som håller på att bli till.

Idag är det både mulet, stundtals våldsamt blåsigt och rätt så kallt. De hamrar vidare. Takpannorna ligger på plats. Jag ser inte vad de spikar på nu bakom häcken.

En uppsats som till slut blev klar och en delvis oviss framtid

I början av mars 2011 skrev jag ett inlägg där jag gjorde en efterlys-ning. Jag hade på ett ungefär kommit fram till vad masteruppsatsen som jag skulle skriva under våren skulle handla om och det var dags att hitta några personer som var sugna på att delta i min undersökning. Liksom i min kandidatuppsats Hur låter vardagen? (2009) stod de vardagliga upplevelserna av ljud i centrum också i denna uppsats, men nu med större tyngdvikt på metoderna för att komma åt dessa upplevelser. Ett antal entusiastiska personer hörde av sig efter efterlysningen. Den första idén om att jag skulle gå på promenad med var och en och under promenaden lyssna till och prata om ljuden kom att ändras och i stället gav jag mina fem informanter en uppgift att utföra på egen hand. Under ungefär en veckas tid skulle de spela in valfria vardagsljud och sedan spela upp och berätta om dem för mig i intervjuer.

Det blev ett otroligt spännande och roligt material, de inspelade vardagsljuden och berättelserna om dem. Mina ambitioner om att göra det mesta möjliga av detta blev skyhöga, men mitt under arbetet med att omvandla materialet till uppsats dök ett jobbtillfälle upp som etnolog, något jag aldrig tidigare sett eller vågat hoppas skulle dyka upp. Jag fick jobb som etnolog på Stockholms stadsmuseums dokumentationsenhet och uppsatsen lades på is. Jag trodde att jag snart skulle återkomma till den, tjänsten skulle bara vara ett halvår, men nya museiprojekt dök upp, väldigt spännande sådana, och två år hade plötsligt passerat sedan uppsatsarbetet inleddes. Till slut nådde min anställning den berömda las-gränsen och det fortsatta uppsatsarbetet blev aktuellt på riktigt. Det kändes roligt att uppsatsen och det roliga insamlade materialet väntade när jobbet upphörde och när jag satte igång igen upptäckte jag att jag tyckte arbetet var ännu roligare än sist; att få dyka ner i den teoretiska litteraturen och fundera på vad jag mer specifikt skulle välja att inrikta mig på i uppsatsen. Jag njöt så pass av den nygamla tillvaron att denna fas, att botanisera i teorin och fundera, kom att dra ut ganska mycket på tiden. Sedan blev det bråttom och perioden mellan påsk och vårterminens slut blev en intensiv skrivtid. Världen utanför min stadsdel såg jag inte mycket av. De längsta utflykterna bestod i resorna till Dieselverkstaden i Nacka där uppsatshandledningen ägde rum över en kopp te med ett par veckors mellanrum. 

Sedan drygt en vecka tillbaka är nu uppsatsen inlämnad och opponerad och böckerna om space, place, sinnen och ljud inte längre utspridda i lägenheten, utan prydligt hopsamlade på skrivbordet. Det är en speciell sak att plötsligt bli klar. Att inte längre fundera på möjliga sätt att skriva under sömnlösa nätter, att inte leva i informanternas ljudvardag längre. Andra projekt väntar under sommaren och första veckan efter slutseminariet har jag brottats med känslan att inte riktigt veta hur ledig jag borde känna mig. Jag ska släppa egna inspelade ljud på kassettbolaget Zeon Light Kassett under sommaren, ett mycket roligt och lite pirrigt projekt eftersom jag tidigare inte gjort så mycket med mina ljud, mest spelat in och sparat dem i mappar på datorn, i bland delat på Soundcloud. Jag ska skriva om ljuddokumentationens möjligheter till den nybildade museiplattformen Sprängskiss och om sakers betydelser i hemmet för den kommande etnologiska antologin på Stadsmuseet. När våren närmade sig sommaren landade dessutom ett mail i inkorgen med frågan om jag ville göra en bok under sommaren (>>). En bok om vadå? Jag vet inte än! Därmed rivstartar sommarlovet med nya grubblerier, strax efter att de kring uppsatsen klingat av. Vad som händer när sommaren övergår till höst är ännu oklart. Kanske kommer ett besked på posten redan nästa vecka. Jag välkomnar varmt tips om nya spännande upptåg! 

Den alldeles färska uppsatsen Inspelade platser, berättade liv - En etnografisk studie om ljuddagbokens möjligheter som metod och berättelse finns att läsa här! >>

Tusen tack till er fem som fångade en vecka av era liv i form av ljudinspelningar och delade upplevelserna och tankarna med mig och med dem som vill ta del av min uppsats.

Diskbänksljuden gästar Volt!

Foto: Andreas Tilliander

I morgon är det återigen dags för den fantastiska, traditionsenliga inledningen på sommaren: Voltfestivalen i Uppsala. Festivalen fyller i år fem år och det blir också mitt femte besök.

Denna gång kommer jag inte bara mingla omkring och slumpmässigt eller planerat uppleva alla möjliga musikakter, jag kommer också att stå för en av dem själv i form av en och en halv dj-timme som jag ska fylla med field recordings från alla vrår i världen. Mer om det finns att läsa på Volts egen sida >>

Finns det ett särskilt sorts ljud du hemskt gärna skulle vilja lyssna på medan du dricker en öl eller läsk i baren? Det kan löna sig att önska, jag har både det ena och andra i ljudgömmorna!

Jag berättade också om ljuden och vad som kan komma att hända på Volt i Upsala Nya Tidning tidigare i veckan, finns att läsa här >>

Ikas has

I kväll kom jag hem, gick fram till hissen på bottenvåningen för att trycka på knappen och hörde något bekant i ljudet av mina egna steg. Det hasande lätet från skorna när jag stannade framför hissdörren förde tankarna till Ikas ensamma steg på det stora rutiga golvet, där varje rörelse liksom förstärktes just för att ljuden var ensamma i rummet. Ett fint minne i väntan på hissen.

Här ett klipp med ganska bra has >>

Förr eller senare skulle det hända

Någon pruttade på yogan idag. Jag har väntat på det, nästas förundrats över uteblivna ljud av det slaget i den relativt stillsamma lokalen med maskerande musik endast stundvis. Jag tror inte att någon tyckte händelsen var speciellt märkvärdig, det är så mycket kropp i rummet ändå - körer av djupa andetag likt en månghövdad sovande drake, knakande leder, mjukt frasande tygfriktion - men jag var knappast heller ensam om att känna stor lättnad som oskyldig till dådet.

Vidare i ämnet yogamusik, som jag skrev om i förra yogainlägget, spelades idag en låt som närmast kan liknas vid Cosmonovas "vi har en miljard spjutspetshögtalare (de var det runt -90!) här bakom universums största filmduk"-sound. Det spelades annars betydligt mindre musik idag än vid tidigare tillfällen. Att jag insåg det först mot slutet av passet tar jag som ett lyckosamt tecken på uppnådd koncentration, och den är inte så lätt att komma åt.

Hemma hos Herbert

Är det lättare för en musikintresserad/musikpraktiserande människa att lägga märke till ljuden som omger en? För egen del minns jag inte hur det var för länge sedan, när intresset och uppmärksamheten kring min akustiska omgivning egentligen började smyga sig på. Kanske gick de hand i hand från början, ljudintresset och musikintresset. Jag vet inte heller hur det gick till när musikproducenten Matthew Herbert började lyssna, men hans öron tycks spetsade också inför de allra vardagligaste av ljudmiljöer.

"The pioneering musician has got one ear on house music and the other on his actual house." >>

Vad gör ditt hem för ljud?

Bild: Elin Franzén

Halvlek, eller bara början. Och ett fredagstips!

Vilket ljud vill du ladda upp på kartan? Ett vardagstypiskt? Något sällsynt?

Två veckor återstår av Oljud Sthlms utställning på Kulturhuset. Där finns de fyra projekt som Håkan och jag (och alla duktiga involverade) har gjort sedan vårt samarbete inleddes 2009. Projekten finns också på oljudsthlm.se, där de kommer att leva vidare efter utställningens slut. De nyare projekten kan, i jämförelse med Oljud Sthlm Remix (2009) betraktas som halvfärdiga eftersom de är helt beroende av dig som besökare. Stockholms ljudbild komponeras av dig själv, både genom att lyssna dig fram till de bäst kombinerade ljudvyerna och genom att själv sätta dina vardagsljud på stockholmskartan och berätta om dem.

På oljudsthlm.se kan du läsa mer om tankarna bakom Oljud Sthlm och botanisera bland alla ljuden. Och vänta inte med att lämna ett eget ljudbidrag; spela in den alldeles vanliga vardagen eller något speciellt ljudfenomen som du vill berätta om. Bli ljudgivare!

Utställningen har fått fin respons och vi hoppas att Stockholm Sound Map fylls på med ljud från hela stockholmsområdet under många år framöver (även ljud från förr är välkomna!).

Tidigare i veckan skrev Aftonbladets Mikael Strömberg om utställningen, läs här >>

Och här en recension av Utställningsestetiskt forum >>

Mitt favoritnyhetsprogram sedan långt tillbaka, feel good-kavalkaden Landet runt plockade också upp utställningen för några veckor sedan, efter ett inslag i lokala ABC >>

På fredag 15 mars 17:45 berättar vi om Oljud Sthlm i Ekoteket på Kulturhuset, där utställningen äger rum. Inbjudna till samtal om stadens ljud och ljud som musik är journalisten Anders Mildner (som nyligen kom ut med boken "Koltrasten som trodde att den var en ambulans") och tonsättaren Lennart Westman. Noisebud som medverkade i vårt första projekt (där de förvandlade ljuden från ett McDonalds under lunchrusning till musik >>) kommer att bjuda på ett liveframträdande med utgångspunkt i Oljud Sthlm-ljud. Ses där!

På oljudsthlm.se ser du hur Noisebud tog sig an utmaningen att göra musik 

av den stökiga ljudmiljön i ett McDonaldskök.