Har du ljudinspelningar från Stockholm?

OLJUD STHLM* har ett nytt, stort och roligt projekt på gång och efterlyser alla möjliga inspelade ljud från Stockholm. Det behöver inte vara några proffsinspelningar, men hyfsat bra (jättebra går så klart också bra). Hör av dig om du vill bidra med ett, några eller massor av ljud!

*OLJUD STHLM är samlingsnamnet för de projekt som jag gör tillsammans med musikproducenten Håkan Lidbo. Flera nya projekt kommer snart, tills vidare finns ett tidigare att lyssna och titta på här >>

Vill du gå på promenad?

Nu är det masteruppsatsen som gäller; formulera själva ämnet, läsa in mig på intressanta och relevanta teorier, planera fältarbete, dricka många koppar te.

Ännu är uppsatsämnet inte helt spikat, men det övergripande området är någorlunda definierat: Det kommer att handla om upplevelserna av ljud i staden (Stockholm) och metoder för att utforska dessa upplevelser. Jag vill undersöka hur man inom kulturgeografi och samhällsplanering kan använda sig av lite annorlunda metoder för att förstå hur platser upplevs, och studien kan därför placeras inom den så kallade 'experimentella geografin'. 

Jag tänker mig att metoderna kommer att bli exempelvis promenader/soundwalks i staden och efterlyser personer som är intresserade av att följa med på sådana. De kan göras såväl i grupp som en och en, tillsammans med mig. Det är inte ljudexperter jag söker, utan vem som helst som tycker att det vore spännande att delta. 

Hör av dig om du är nyfiken och vill veta mer! Och snabba ryck!

Sambon

Jag har blivit sambo. I måndags kväll bar jag upp henne till lägenheten, innanför jackan, för att visa hennes nya hem. Efter en stunds darrande väntan i jackan började hon se sig om, i ett rum åt gången. Sedan måndagskvällen har det varit livat här hemma. Mattorna hopknölade, bitar av krukväxtblad på golven. Själv har jag gott om rivmärken. Vi blev kompisar fort och helst vill hon vara så nära mig som det går; i knät när jag sitter vid datorn, på bordet när jag äter och lutande mot min kind när jag försöker sova lite, lite till. 

Hon har så mycket energi, min sambo. Därför är det hela tiden något som låter. Prasslar, jamar, knaprar, klöser, dunsar i golvet mitt i våghalsiga balansakter. Men så blir det plötsligt alldeles tyst. Luften går ur henne av allt spring. Då måste jag se efter var hon är. Under tystnad kan de värsta hyssen begås, tänker jag. Men när jag hittar henne sover hon. 

Redan efter tre dagars samboliv inser jag att det är en intensiv tillvaro jag har skaffat mig, men det är en speciell känsla att alltid ha sällskap, även när hon sover och jag bara hör den visslande nosen.

Hemmaseger

Just när jag passerade sporthallen bröt en våldsam ljudstorm lös där inne; jubel, hög musik, fötter som stampade mot läktaren så hallen nästan skakade. Jag gissar att det var ljudet av sann lycka, koncentrerad inom fyra väggar.

Då och då blir jag stående en stund med dörren på glänt

Då och då blir jag stående en stund med dörren på glänt när jag ska lämna lägenheten, i stället för att bara stänga och gå. När jag har lämnat musiken på där inne och den läcker ut i trapphuset blir det en väldigt fin stämning. Musik på håll kan vara så mycket finare, att höra klanger men inte riktigt melodin eller sången i detalj. Den där fina stämningen vill jag gärna bjuda på när den uppstår, om någon granne råkar vistas ute i trapphuset just då. Det är oftast ingen annan där, vad jag har hört. Igår var det Håkan Hellström som läckte ut och fyllde trapphuset med finstämdhet och jag ville knappt stänga, men var tvungen att hinna med bussen.

Fåglar

Häromdagen läste jag en bokrecension som jag klippte ut ur tidningen för att spara i någon låda, för den var så fin. Det var DN:s Sverker Lenas som skrev om nyutgåvan av Erik Rosenbergs "Fåglar i Sverige" (som först kom ut på 50-talet), och hur boken som är tänkt som en handbok också bjuder läsaren på poesi.

När man läser hans personliga och litterära artbeskrivningar märker man snabbt att han lyssnade på fåglar lika mycket som han tittade på dem; hans ljudpoetiska beskrivningar av fåglars läten har blivit klassiska. Nötväckan uttrycker sitt missnöje genom att säga "tvätt tvätt tvätt" medan hägern utstöter "ett rungande, rått och gräsligt k r ä n k". Rödhaken "knäpper som när man drar upp ett urverk med en nyckel" medan bofinken, när den sjunger på viss dialekt, säger: "si-si-si-si-si-ja-ja-ja-ja-ja ä bolschevik". [DN 10.12.31]

Under tiden som jag bodde i Örebro i början av 2000-talet besökte jag vid flera tillfällen Erik Rosenbergs hus i naturreservatet Oset intill Hjälmaren. Ett litet rött hus med vita knutar. Dörren stod öppen för alla passerande att kika in, elda i spisen och äta matsäck. Åt alla väderstreck fanns fönster med utsikt över området, ett riktigt fågelskådarhus. Där satt han med kikaren på sin tid. Och antagligen ägnade han minst lika mycket tid ute på området, kanske med anteckningsblocket redo för att fånga fågelramsorna. Om han också spelade in lätena vet jag inget om. Det finns någon poäng med att försöka fånga ljuden i text. Varför vet jag inte riktigt, men själv envisas jag med att fortsätta att enbart skriva om ljuden här i bloggen, hur roligt det än vore med ljudklipp. Man får föreställa sig, höra ljuden i huvudet medan man läser, tänker jag nog.

När jag läste om fågellätena kom jag att minnas ett avsnitt av fina musikdokumentärserien This Is Our Music (MTV och SVT runt 2003-2005). Argentinska Juana Molina beskrev Morrisseys musik som starkt influerad av fågelsång, hur han rörde sig upp och ner mellan ett fåtal toner precis som vissa fåglar gör. Det kunde jag hålla med om. Vilken fågels sång det skulle vara kan jag inte säga. Det här med att känna igen fåglar till utseende och läte har jag lyckats dåligt med hittills. Kan inte skilja mes från mes. Men så är favoriterna också en helt annan familj. Från köksbordet har jag perfekt uppsyn över hela "skurkfamiljen"  - kaja, kråka, skata - i stora björken. I vår när det blir varmt nog att ha balkongdörren på glänt igen ska jag skriva ner hur de låter.

2010 i mina öron

Topplistornas och tillbakablickarnas tid är här. Varsågod, några ljud jag minns från det gångna året:

VINTERN:

Katten som följt med till landet över jul och nyår kommer plötsligt i puberteten och låter oavbrutet. Knorrar och klagar medan hon vill para sig med alla möbler i huset.

VÅREN:

Börjar lyssna på radio när jag går ute, inte bara på bussen. Det är lite svårt till en början, ovan att inte höra allt omkring mig.

Oljud Sthlm Live på Kulturhuset under Stockholms Kulturnatt. Stockholmare samlar stadsljud som blir till en lång och häftig elektronikakonsert senare på kvällen.

SOMMAREN:

Bor en månad i Arvidsjaur där jag spelar in ljud och fascineras av dialekten. Spelade bland annat in ett pustande, fräsande gammalt ånglok - nöjd!

SENSOMMAREN:

Tillbaka i Stockholm, kvällspromenerar i stan och hör utomhuskonserterna på håll, fint! Över huvud taget förtjust i Stockholm.

Väcks vid femtiden varje morgon sedan jag tog upp DN-prenumerationen.

Får grannar som lyssnar på Bob Dylan, om och om igen. Hörs genom ventilerna.

HÖSTEN:

Plötsligt bekväm med att ha skor som låter. Mycket otippat!

Upptäcker Stockholms vackraste ljudvy, Skinnarviksberget om kvällen.

Springer hit och dit i stan, på ljudjakt tillsammans med reportrar. Tar med dem till platsen under Skanstullsbron, där tågen dunkar förbi ovanför. Ett nytt favoritställe, både pga ljuden och betongen.

VINTERN:

Kontorsljud. Datorfläktar och heltäckningsmatta.

Passerar ett fantastiskt övergångsställe i Norrköping. 

Vill fortfarande inte somna till tystnad.

Artikeln

Nu är det bråda tider alltså. Definitiv deadline för artikeln till stockholmsantologin alldeles runt knuten. Har en, om än något abstrakt, bild i huvudet av texten så som jag skulle vilja att en text med temat stockholmsljud skulle se ut. Ambitionerna skyhöga. Senare under 2011 och för evigt därefter kommer artikeln finnas tryckt i en bok. Efter över ett år med texten i tankarna ser jag mycket fram emot att skicka iväg den. Framförallt kommer vänner och familj inte längre behöva höra ordet "artikeln" följt av stressat gnäll och tjat om prokrastinering.

Nothing Compares 2 U

Efter kraschen blev datorn inte riktigt sig själv. Eller, den hade gått tillbaka till sitt gamla jag och glömt allt som jag lärt den under de senaste åren. Till exempel kom uppstartsljudet tillbaka, som jag hade tagit bort redan när datorn var sprillans ny. Och nu, ett halvår senare, har jag fortfarande inte förmått mig att stänga av det. Att höra det här ljudet innebär att jag så gott som varje gång måste fortsätta sjunga efter ljudet; "It's been seven hours and fifteen days...". Det räcker med denna enda ton som datorn ger ifrån sig för att jag genast ska höra Sinead O'Connor-versionen i huvudet.

Jag kan inte låta bli att fundera över det eventuella budskap eller referens som ljudet är tänkt att förmedla. Har Steve och Sinead haft ihop det back in the days? Hur som helst så kunde det ha varit en sämre låt att tvångsmässigt associera till, år efter år. Jag gillar den.

För den som inte heller har orkat stänga av uppstartsljudet och inte redan hört det O'Connorska i det; varsågod, det blir aldrig sig självt igen >>

Snötäcket

Den där ljuddämpningen när det snöat ordentligt för första gången, den upplevelsen har jag missat i år. Och nu har snön legat ett tag så jag kan inte jämföra. Jag som gillar när ljudbilden plötsligt skiftar och stan blir bomullstyst.

Om snön ligger kvar i jul förväntar jag mig riktig vintertystnad på landet, sådan som är dämpad ända in i öronen. Jag minns hur det låter, på promenad längs slingriga skogsvägen och bilen som närmar sig bakom svängen hörs bara som ett dovt basbuller.