Ett klirrande minne dök upp

Av en slump fick jag just syn på ett Kalaha-spel på nätet. Det var verkligen länge sen jag spelade Kalaha, på fritids tror jag. Alltså rör det sig om minst femton år sen. Jag måste ha spelat ganska mycket Kalaha på fritids för jag kan lätt som en plätt känna glaskulorna som plockas upp ur trägroparna och höra det speciella klirrande, eller kanske snarare knorrande, ljudet när de släpps ner i nya gropar, en efter en. Jag hör det som igår.

Det ser ut som lakrits på den här bilden, på fritids var kulorna genomskinliga
med en färgad strimma, som ett konstigt öga, typ.