Privata samtal i det offentliga

När tunnelbanetåget anländer till perrongen och är av det äldre slaget tänker jag oftast "nej, ett gammalt", dom låter så mycket. Jag uppskattade när dom nya tågen kom, även om sätena är konstiga i mönstret. Dom var så tysta, som att åka bibliotek. Även folk ombord blev tysta. På dom gamla tågen måste man överrösta bullret för att prata. Men nu när jag bott här ett tag och åkt ofta börjar jag lägga märke till en negativ sida hos dom nya tysta. Det som sägs hörs, allt hörs. Under dom senaste veckorna har jag säkert fyra fem gånger råkat hamna vid sidan av människor som är mitt uppe i känslofyllda konflikter, med varandra, om någon annan, på telefon. Jag tycker det är jobbigt. Dom fattar ju att jag hör, alla runtomkring hör, men det spelar visst ingen roll. Det är obekvämt när folk är arga i närheten. Jag som ändå tycker det är svårt att veta var jag ska göra av mig på tåget, ingen gratistidning i världen kan stänga ute grälet från sätet bredvid.