18 december 2012

Ljudkalendern - Lucka 17 och 18: Faror på taken och muller under ytan


Förra årets is på Myrsjön i Nacka. Foto: Elin Franzén
Det blev ingen lucköppning igår. Efter jobbjulmiddagen var jag för trött, men under själva middagen avhandlades ämnen vid min bordsände som räcker till en dubbellucka idag. Vi pratade om det rådande klimatet, men det blev inget vanligt vädersnack i brist på bättre samtalsämnen, utan en diskussion om spännande ljudfenomen som vi upplevt denna och tidigare vintrar.

Det ena är visselpipssignalerna som hörs runtom i stan om dagarna. Jag minns faktiskt inte att jag har hört dem förut, men efter en eller ett par veckor med signalerna har jag börjat vänja mig och tolkar dem blixtsnabbt. Jag behöver inte längre se mig omkring när jag hör ljudet för att fatta att det står ett par män med neonoranga västar och skyfflar på ett tak i närheten och en man i likadan väst med visselpipa i munnen nedanför på backen. De är lite överallt. På väg från hemmet till tunnelbanan på morgonen hör jag visselpipan, och när jag klev av buss 66 på Södermalm för att ta mig till gårdagens julfest blev jag, lite skrämmande, medveten om nyttan med pipvisslingarna. Jag klev av och upptäckte strax att trottoaren på båda sidor om hållplatsen var avspärrade med Varning för ras-bockar. Några sekunder därpå hörde jag visselpipan bara ett par meter bort och jag förstod att det var läge att fly trottoaren. När vi pratade om detta ljudfenomen under middagen kunde ingen säga säkert för vem de visslar, om signalerna är ett klartecken västmännen emellan - fritt fram att skyffla ner! - eller menade för oss andra som lätt förvillar oss in i riskzonerna där vi promenerar (eller jäktar) i andra tankar. Jag vet att de har ett farligt jobb där på taken, men än så länge är visslingarna en nyhet för mig och jag gillar dem av någon anledning, så länge jag hör dem på lagom avstånd.

Nästa ljudrelaterade ämne som dök upp under kvällen var is. En vid bordet berättade om sina skridskoturer och hur isens kvalitet och säkerhet bedöms genom att lyssna hur det låter när man åker på eller stampar till på isen. Jag påpekade att det var ju intressant att det var just ljuden som förmedlade denna viktiga information. Det hade han faktiskt inte tänkt närmare på, det verkade vara som en omedveten, dold kunskap som han praktiserade ute på skridskofärderna utan att riktigt veta om det. Inom samtalsämnet is rymdes också den bullrande och sjungande isen som växer och till slut inte kan hålla ihop när temperaturen förändras. Någon vid bordet tyckte mullret från isen var otäckt. Själv fascineras jag mest, och kan inte minnas att jag skrämdes av lätena under mina många, många timmar på barndomens skridskodamm. Jag har på senare tid också lyssnat till fantastiska inspelningar av ljudande isar, det gör nog att jag fascineras desto mer! Därför avslutar jag denna dubbellucka med en länk till några häftiga isljud, fångade av Magnus "inovember" Natt och Dag.


Mullrande is känns bekant, som om jag skrivit om det förut, och det har jag:

1 kommentar:

Emma sa...

Jag vet inte om isen sjöng så värst högt på vår skridskodamm? Inte vad jag minns. Däremot har jag sett sprickor gå över isen rakt mellan fötterna på mig när jag åkt långfärds på Lommaren, då sjöng det ordentligt! Ganska läskigt till en början, men också fint och fascinerande ljud.