Ljudkalendern - Lucka 24: En ljudklapp!

Foto och högtalare: Ane Løser

Så har det blivit dags för ljudkalenderns sista lucka. Glänta på den och ett mystiskt läte hörs där innifrån. Vore det inte för ljudspårets titel är det nog inte alldeles lätt att gissa vilken ljudkällan är.

Jag berättade om ljudet i höstas, när jag skulle spela in det (>>) och när det skulle spelas upp i en utställning (>>), närmare bestämt Hemlikt på Designgalleriet. Några sekunder av inspelningen lät jag läcka ut på nätet redan då och helheten döljer sig alltså i den här ljudklappen.

Jag hoppas att de mystiska och, som jag själv finner dem, trivsamma knarrlätena kan förgylla den sena julaftonstimman. För bästa effekt, lyssna i högtalare som är placerade en bit ifrån varandra (knarret kommer då att röra sig i rummet).

Lyssna! >>

Så här stod det att läsa om ljuden i utställningen:
Ibland när jag ser på ett föremål i mitt hem slås jag av att jag inte har en aning om hur det har kommit till. Jag förstår att det måste röra sig om ett stort antal arbetstimmar som har lagts ner på allt som finns samlat i hemmet. Många av sakernatillverkades för ganska länge sedan, men det är inte orsaken till att jag inte vet hur de tillverkades. Jag vet inget om mina nyare ägodelar heller, jag har bara köpt eller fått dem.

Jag har i mitt ljudverk utgått från hur Anes högtalare är tillverkade, hennes berättelse om materialen och teknikerna honanvänt. Jag tänkte på all kunskap som krävs och hur osynlig den blir när föremålen släpps ut efter tillverkning. De blir tysta.

Ljuden som kommer ur högtalarna är en vävstols olika läten då man väver på den. Vävstolars läten är personliga, beroende på hur de är konstruerade, hur de har slitits genom åren och vilken vävteknik som tillämpas. Med en kontaktmikrofon, likt ett elektroniskt stetoskop, lyssnade jag av vävstolen som Linnéa Hagman Lindström, hemslöjdskonsulent och väverska satt vid på Nordiska museet.

En välljudande, eller tyst (eller intressant om inte annat!) fortsättning på julen önskar en ljudblogg nära dig!

Ljudkalendern - Lucka 23: Tyst och svängig post

Efter en stunds pillrigt pyssel i datorn fick
katten Sonja åka spark för första gången.
Montage: Elin Franzén och Andreas Tilliander.

Dagen före dagen-inlägget skrivs vid bakbordet och med mjöliga fingrar. Sista plåten bosniska småkakor jäser i ugnen och sätter punkt för dagens julpyssel i matväg. En stor del av den här dagen har gått åt till matför- och tillberedelser och det har varit riktigt roligt och ett effektivt sätt att ställa om hjärnan från vardag och jobbtankar till ledighet och konkret handarbete.

En annan syssla under dagen var att maila ut ett gäng julkort. Att maila var ett mellanting mellan att skriva vanliga, eller "riktiga" om man så vill, julkort och att nyttja nätets effektivitet. Julkortförsändelserna liknade fysiska julkort på så sätt att de bestod av en utvald julrelaterad bild (dessutom en som med stort engagemang pysslats ihop av mig och sambon utifrån en bestämd idé) och en personlig hälsning till respektive mottagare. Men när bilden var bifogad och meddelandet skrivet var det bara ett knappklick och så var det klart. Julkortsbestyren blev en ganska tystlåten process. Från photoshoppysslet till sänd-klicket i facebookmailen. Det var nog en del år sedan jag skickade pappersjulkort och det var inget jag funderade på att göra i år heller, men tänk alla ljud det hade gett upphov till. I butiken där jag skulle ha köpt korten, när jag skrev på dem med en penna, slickade på frimärkena, postlådeluckan som slog igen med ett litet kärvt gnissel, det lätta, pappriga rasslet när lådan tömdes, poststämplarna mot frimärkena och ja, allt därefter ända fram till mina vänners postinkast, nära eller längre bort från mig, och eventuellt ljudet av kuvert som revs upp om jag hade använt kuvert.

Inget av det där hördes i samband med att mina julkort skickades iväg. Som kompensation fyller jag denna, ljudkalenderns näst sista, lucka med något från postväsendet. För trogna Kitchen Sink Sounds-besökare är innehållet en repris, men det är så bra!

Så här fint lät det på ett postkontor i Ghana 1975 >>

Läs mer om Ghana Postal Workers-musiken >>

Ljudkalendern - Lucka 22: En god affär med bättre ljud

Innan jag packade ihop katt, kläder och klappar och åkte till en ännu vintrigare vinter var det några saker jag behövde fixa. Städa lägenheten så att vi blir överraskade när vi kommer tillbaka, gå till sopsorteringen och till sist skaffa några jul- men också födelsedagsrelaterade grejer. Det snöade otroligt fint när jag promenerade iväg till Kate´s organic market, stora och mycket långsamma flingor som inte hade bråttom att landa, utan tyngdlöst svävade runt.

Kate´s ligger på ett hörn på Heleneborgsgatan och jag skriver vad butiken heter eftersom det är så bra att sådana butiker börjar synas här och där i stan. Inte bara för att allt är ekologiskt där inne. Det är något annat att gå till en mindre butik som inte liknar Ica eller Coop. Inga automatiska dörrar, inga blipljud från kassor eller körer av surrande fläktar och kylar.

När jag klev in genom dörren, som jag fick öppna och stänga helt själv, plingade en klocka ovanför mitt huvud. Inte som en digital signal som många butiker har, utan en klocka som ringer för att den skakas om. Fastän det var dagen före dagen före dagen och butiken, vad jag vet, är ensam i sitt slag i det här området var det inte många där inne. Inte fler än att jag kunde höra de olika konversationerna, någon som pratade med mannen i kassan eller med någon annan i lokalen. När jag hade tittat runt och bestämt vad jag skulle ha (också en fördel med en liten butik, man behöver inte plocka på sig direkt bara för att man ändå är vid just den avdelningen, man kan titta och tänka först!) gick jag till mannen i kassan som i lugnt tempo slog in varje vara på apparaten. Jag har fått kläm på självscanningsystemet som Coop och andra börjat med, det går fort om man inte klantar sig, men gud så mycket trevligare det är att handla som på Kate´s. Det vore opassande att uppträda stressat där, medan kunder som suckar och tränger sig är normaltillstånd i många andra matbutiker.

När jag säger god jul till kassamannen och stänger dörren hör jag klockan ringa bakom mig. Jag tänker på barnen i Bullerbyn när de blir tvungna att knacka på hos argsinta skomakaren Snäll i snöovädret. Det kanske är kombinationen 'stänga igen en dörr ordentligt' och vädret som väcker associationen, och minnet av klockans ljud förhöjer den härliga känslan hela promenadvägen hem.

När jag nästan skrivit klart det här, i en fåtölj i mammas insnöade hus (det är överdrivet mycket vinter här, som om den hade något att bevisa) kommer mamma med ett nytt uppslag till kalenderlucka. -Du skulle gå ut och lyssna! Man hör att det snöar!

Jag får väl göra det, åtminstone sticka ut huvudet.

Ljudkalendern - Lucka 21: Hur sent är för sent?

Det blev visst en lucka bland luckorna,  efter den nittonde följer här nummer tjugoett.

Jag har börjat ta tupplurar på soffan senaste tiden. Förr var det vanligt att jag slumrade till på eftermiddagen, särskilt under högstadietiden tror jag men även senare studentår. Sedan har det blivit ovanligare, tills senaste veckan. Ikväll, första kvällen på julledigheten och sista dagen för förberedelser inför julvistelsen, hade jag tänkt städa här hemma. Så snart jag hade ätit upp de indiska hämtresterna från igår skulle jag sätta igång med dammsugning och golvtorkning. I stället la jag mig efter maten på soffan och märkte att sömnen lockade alltför mycket för att inte ge efter. Omkring två timmar senare vaknar jag av katten Sonjas typiska knorrläte. Det kommer uppifrån byrån en bit bort i rummet, där hon står och tittar på mig, hon tycker nog att jag har sovit tillräckligt. Klockan är halv nio och jag har inte gjort något av det som stod på min sysslolista för kvällen; inte städat, inte diskat, inte slagit in julklappar. Disken och julklapparna kan jag slå in sent på kvällen (eller natten för den delen, jag kommer nog vara vaken ett tag efter långluren), men dammsuga, hur sent får man dammsuga?

Sedan något år tillbaka kan jag se all möjlig statistik för bloggens besök och bland annat vilka sökord som lett besökaren, mer eller mindre frivilligt, till just denna plats på nätet. En återkommande sökning som leder människor hit är "Hur sent får man dammsuga i lägenhet" eller "dammsuga hur sent". Jag vet inte om de har funnit några svar på bloggen - jag har behandlat ämnet någon gång men förmodligen med stor osäkerhet. För jag vet faktiskt inte. Jag tänker att det inte borde vara skäl till någon större irritation om jag dammsuger vid niotiden, men jag låter ändå bli. Jag är försiktig med att störa andra, kanske för försiktig.

Jag föreställer mig hur det låter när en granne dammsuger. Vår granne ovanför gör det ofta samtidigt som vi går och lägger oss, runt elva, tolv. Vi hör hur det skrapar och dammsugarmunstycket och själva dammsugarkroppen krockar med olika saker. Vid den tiden på kvällen är det rätt störigt, men det handlar mer om att hon överträder en tyst, social gräns än om de där dunkljuden. Tror hon att det inte hörs hos oss? Eller tycker hon inte att det gör något om det hörs? Hon går också omkring med dunsande steg, det är också konstigt. Kanske hörs inte stegen lika mycket hos den som går.

I vår lägenhet ägnar vi oss nästan dagligen åt att låta katten jaga någon av oss runt mellan rummen; det går att gå runt - hallen, köket, sovrummet, vardagsrummet, hallen... - vilket lämpar sig väldigt bra för den här leken. Jag tror inte att det hörs särskilt mycket till grannen under, men kanske mer än vi upplever. Än har ingen påpekat att det dunsar från oss så vi kommer jagas vidare. Men dammsuga, det får vänta till i morgon. Dessutom är katten rädd för dammsugaren och ljudet, en rädsla som inte tycks avta med åldern. Det är en behändig undanflykt.

Ljudkalendern - Lucka 19: Somna till de stora städerna

youarelistening.to

En trött kväll. Har promenerat ganska mycket under dagen och slumrade till på soffan när jag kom hem. Nu är det för sent för att piggna till, får i stället försöka hålla mig kvar i mitt sömniga tillstånd. Det får bli lugna ljud. You are listening to är en fin, smart och enkel idé där röster från utryckningsfordon och andra fordon utrustade med komradio i olika stora städer skapar fina stämningar tillsammans med slumpade ambientstycken. Ofta blir det fint när verklighetens ljud och musiken möts, de berikar varandra. Ljuden färgas av musikens klanger och musiken av lite vardagspoesi.

Varsågod, något att natta sig med:
You are listening to >>

Ljudkalendern - Lucka 17 och 18: Faror på taken och muller under ytan

Förra årets is på Myrsjön i Nacka. Foto: Elin Franzén

Det blev ingen lucköppning igår. Efter jobbjulmiddagen var jag för trött, men under själva middagen avhandlades ämnen vid min bordsände som räcker till en dubbellucka idag. Vi pratade om det rådande klimatet, men det blev inget vanligt vädersnack i brist på bättre samtalsämnen, utan en diskussion om spännande ljudfenomen som vi upplevt denna och tidigare vintrar.

Det ena är visselpipssignalerna som hörs runtom i stan om dagarna. Jag minns faktiskt inte att jag har hört dem förut, men efter en eller ett par veckor med signalerna har jag börjat vänja mig och tolkar dem blixtsnabbt. Jag behöver inte längre se mig omkring när jag hör ljudet för att fatta att det står ett par män med neonoranga västar och skyfflar på ett tak i närheten och en man i likadan väst med visselpipa i munnen nedanför på backen. De är lite överallt. På väg från hemmet till tunnelbanan på morgonen hör jag visselpipan, och när jag klev av buss 66 på Södermalm för att ta mig till gårdagens julfest blev jag, lite skrämmande, medveten om nyttan med pipvisslingarna. Jag klev av och upptäckte strax att trottoaren på båda sidor om hållplatsen var avspärrade med Varning för ras-bockar. Några sekunder därpå hörde jag visselpipan bara ett par meter bort och jag förstod att det var läge att fly trottoaren. När vi pratade om detta ljudfenomen under middagen kunde ingen säga säkert för vem de visslar, om signalerna är ett klartecken västmännen emellan - fritt fram att skyffla ner! - eller menade för oss andra som lätt förvillar oss in i riskzonerna där vi promenerar (eller jäktar) i andra tankar. Jag vet att de har ett farligt jobb där på taken, men än så länge är visslingarna en nyhet för mig och jag gillar dem av någon anledning, så länge jag hör dem på lagom avstånd.

Nästa ljudrelaterade ämne som dök upp under kvällen var is. En vid bordet berättade om sina skridskoturer och hur isens kvalitet och säkerhet bedöms genom att lyssna hur det låter när man åker på eller stampar till på isen. Jag påpekade att det var ju intressant att det var just ljuden som förmedlade denna viktiga information. Det hade han faktiskt inte tänkt närmare på, det verkade vara som en omedveten, dold kunskap som han praktiserade ute på skridskofärderna utan att riktigt veta om det. Inom samtalsämnet is rymdes också den bullrande och sjungande isen som växer och till slut inte kan hålla ihop när temperaturen förändras. Någon vid bordet tyckte mullret från isen var otäckt. Själv fascineras jag mest, och kan inte minnas att jag skrämdes av lätena under mina många, många timmar på barndomens skridskodamm. Jag har på senare tid också lyssnat till fantastiska inspelningar av ljudande isar, det gör nog att jag fascineras desto mer! Därför avslutar jag denna dubbellucka med en länk till några häftiga isljud, fångade av Magnus "inovember" Natt och Dag.

Frozen surface >>

Frozen surface pt. 2 >>

Mullrande is känns bekant, som om jag skrivit om det förut, och det har jag:

I magen på sjön >>

Ljudkalendern - Lucka 16: Strömmen

Elektriciteten har inte varit att ta för given den senaste tiden. Delar av stan, och på andra håll i landet, har arbetet, trafiken och matlagningen stannat upp under minuter eller timmar av strömlöshet. Min bostad och min arbetsplats har klarat sig bra än.

I kontorsrummet på min arbetsplats är elektriciteten ständigt närvarande inte bara i form av de apparater som ryms där utan främst som högfrekventa signaler, luften är liksom full av dem. Jag har lokaliserat signalerna till skrivaren och taklamporna. Stänger man av dem blir det lugnt. Skrivaren behöver dessvärre vara påslagen för det mesta, men har fått en placering där tjutet avskärmas något från våra skrivbord. Förresten är det tydligen bara jag som hör dessa genomträngande signaler. Förmodligen på grund av eller tack vare (beroende av ljudsituation) min ålder. Att jag sedan intresserar mig för ljud gör inte saken bättre - jag måste väl vara mer känslig än snittbefolkningen?! Därför har det känts oerhört skönt när någon annan, som inte bloggar om ljud, också påtalat hur det tjuter.

Bakom dagens kalenderlucka är det något elektriskt glapp, det blinkar och låter som ljuv musik >>

[Bonus! En artist som använt sig av elektricitet i sin musik - och här handlar det inte om en elförstärkt gitarr eller att musiken skapas i datorn - är Christina Kubisch som fångat elektromagnetiska signaler på flygplatser och ombord på flygplan. Hur det låter? Ganska jobbigt faktiskt, åtminstone de mest högfrekventa spåren. De djupare däremot går att mysa till! Provlyssna hur elektriciteten klingar i dina öron >>]

Ljudkalendern - Lucka 15: Rysare

Det finns vissa ljud som får mig att rysa, och inte på ett obehagligt sätt, utan så att det kryper i hårbotten riktigt skönt. Ett gemensamt drag hos rysarljuden tycks vara att det är någon person i närheten som ger upphov till dem, inte jag själv. Det kan vara någon som knattrar på ett tangentbord, pratar telefon eller bläddrar i en bok, tidning eller bara lite lösa papper. Det kanske låter lite eget det här? Men det är det inte. Gör en sökning på "turning pages" på Youtube; folk är som galna i de här ljuden. Detta borde vara anledning nog att aldrig överge de fysiska pappersmedierna för skärmbaserade böcker och tidningar.

Efter att ha botaniserat en stund bland bladvändarklippen slog det mig var jag nog kunde hitta ÄNNU mer av detta lågmälda, behagliga läte; hos origamifantasterna förstås! Och de är flitiga med att dela med sig av sin hantverkspassion till alla som vill lära sig eller bara fascineras. I vissa klipp berättar origamimakaren medan konstverket viks fram, de är ingenting att ha. Det gäller att hitta de tystlåtna pysslarna som låter pappret tala för sig självt.

Lucka 15 får runda av den här lördagen. Tolv minuter säsongsbetonat papperspyssel! >>

Ljudkalendern - Lucka 14: Plast!

timebend.net

Vissa material är särskilt behagliga att umgås med för att de ger ifrån sig ett fint läte när man handskas med dem. Plast kan vara ett sådant material, beroende på typ. Det finns även hemsk plast. För ett tag sedan hade vi någon grönsak hemma som låg förpackad i en plastpåse av extremt vass ljudkvalitet. Det var en plåga att packa ur och i grönsaken, vilken det nu var.

Plast kan också orsaka högst oväntade reaktioner. Kusinens katter, två ultrafluffiga birmor, är känsliga för prasslande plast eftersom ljudet triggar deras kräkreflexer. Det var ett par år sedan jag fick höra om detta märkliga och jag vet inte hur det är numera. Katten i mitt eget hushåll har inga problem med plast alls, tvärtom. Det senaste är att pilla på den genomskinliga tejpbiten som fäster adventsstjärnans långa sladd mot fönsterlisten så att den inte hänger och sladdrar. Om nätterna lyssnar jag nervöst medan katten Sonja drar i tejpen med tänderna. En liten balansmiss och rubbet som står på fönsterbrädan kan åka i golvet, påminner erfarenheten.

Nu blir det ett härligt plastljud. Det hittade jag på Alexander Bermans sida, där han presenterar en rad kluriga konstverk, många med utgångspunkt i ljud som finns runtom oss i vardagen.

Contract/Expand >>

Ljudkalendern - Den försvunna lucka 12, samt 13: Julpyssel på piano

Pyssligt piano 

Vart tog lucka nummer tolv vägen? Det måste ha med talets mystik att göra. Eller julkryddad whisky till födelsedagssambons ära. Hur som helst. Innehållet bakom lucka tretton, Lucia-luckan, är av det musikaliska slaget men kryddat med "riktiga ljud"; en tejprulle, pingisbollar, kapsyl, Tictacs... Kanske kan detta stycke väcka nyskapande idéer inför anstående julpyssel...

Hauschka på preparerat piano >>

Ljudkalendern - Lucka 11: Födelsedagssmyget

Det är oerhört många som fyller år den här tiden i december, dagarna kring eller på själva Lucia. Min sambo, till exempel, gör det och till hans födelsedagsmiddag kommer en gäst som fyller dagen därpå, samtidigt som hundratals andra bekanta till Facebookbekanta.

En av de största utmaningarna med att fira födelsedagsbarn är, bortsett från att hitta på en present (jag måste öva mig i att inte skena iväg ambitionsmässigt), att försöka smussla med mer eller mindre prassliga presentmaterial, särskilt om den man tänker uppvakta ofta befinner sig i rummet intill. Det har nog sällan lyckats, detsamma med julklappsförberedelser. Men det är också i det där prasslandet en del av poängen ligger. Att höra någon slå in ens present eller så ljudlöst som möjligt tillreda frukost på sängen gör ju att spänningen och glädjen av att bli firad inte begränsas till enbart paketöppningsögonblicket, utan kan börja tas ut redan lite i förskott.

I år blir det en verklig prövning att tassa upp och fixa frukost i smyg eftersom planlösningen i nya bostaden inte erbjuder något mer än en skjutdörr med fönster som avskiljare mellan födelsedagsmannen och köket. Alla som märker att de håller på att bjudas på överraskning borde vara skyldiga att spela med, för överraskarens skull. Men det går alltså utmärkt att njuta av prasslet i smyg.

En prasslig födelsedagsfrukost.

Ljudkalendern - Lucka 10: Everyday a group of school children closes their eyes...

http://www.everydaylistening.com/articles/2011/5/20/minute-of-listening.html

Under min stipendievistelse i Arvidsjaur sommaren 2010 besökte jag två fritidshem där jag följde med barngrupper på ljudjakt i området, både inomhus och på skol- och fritidsområdet. Barnen turades om att spela in ljud med min lilla inspelningsapparat och med hörlurar som gjorde varje ljudmöte till en häftig upplevelse; klädernas prassel, gruset under skorna, legobitarnas rasslande mot varandra, tuschpennor mot papper... Att lyssna till vardagsljud visade sig vara en uppskattad aktivitet. Det var roligt att se hur barnen så spontant intresserade sig för ljuden, ingen frågade varför vi skulle leta efter och spela in ljud. Efter själva ljudjakten gick vi inomhus och lyssnade på alla inspelningarna, det blev som en gissningslek - "Vad var det som lät så här?". Barnen ritade kartor där ljudfynden placerades ut. Efter denna första lyckade ljudjakt blev jag sugen på att göra om det på fler platser, men än så länge tillhör fritidsbarnen i Arvidsjaur en exklusiv liten skara ljudjägare.

Jag hittade ett videoklipp som visar hur ljud har fått en självklar plats på skolschemat i en engelsk skola. Roligt och bra på många sätt, tror jag!

Minute of Listening >>

Och här, en av mina favoriter bland arvidsjaurbarnens inspelningar >>

Ljudkalendern - Lucka 9: En annorlunda skivspelare

Foto: Elin Franzén

Andra advent firas med en melodi som jag fick tillfället att fånga under ett besök i Gallejaur sommaren 2010. Jag har aldrig, dessförinnan eller efter besöket, råkat på en sådan sorts orgel. På ena sidan sitter en skiva med ett hålmönster som orgeln spelar av. Det gäller bara att veva i rätt tempo. Jag undrar vad det är för melodi, någon som känner igen den?

Den automatiska orgeln >>

Ljudkalendern - Efterskottslucka 8: Tunnelmusik

soundcloud.com/maxwell/public-performance-saint-urbain-clark-underpass-08-06-2011

Det blev aldrig tid för ljudkalendern under lördagen. Lucka åtta öppnas därför först nu. Strax innan jag skulle bege mig iväg till lördagens middagsbjudning blev jag ordentligt trött och bestämde mig för att ta en extremt kort men förhoppningsvis välgörande lur på soffan, bara tio minuter (optimistiskt nog, och kanske till följd av ett lätt julölrus, ställde jag ingen klocka utan litade på att jag skulle vakna av mig själv, ytterst riskabelt.) Jag letade fram en favorit att lyssna till medan jag slumrade till; en inspelad ljudperformance i Montréal, där miljöljud och musikaliska klanger möts på ett sätt som jag är så svag för. Bakom verket står, bl.a., duktiga Oljud Sthlm-programmeraren Max Stein (som snickrar på våra nya projekt, premiär snart!). Det blev en kort soffvila, som planerat, och jag höll mig vaken till femsnåret.

Varsågod; blunda och njut av en ovanligt stämningsfull biltunnel.
Public performance: Saint Urbain underpass >>

Ljudkalendern - Lucka 7: Göte

Sjunde luckan, på morfars födelsedag (innan klockan passerade midnatt, om det ska vara noga, men mitt sjunde decemberdygn är inte slut än). Det finns många ljudminnen som dyker upp när jag tänker på morfar, Göte. Traktorn som han plogade och sladdade vår långa raka grusväg med, snarkningarna från soffan i vardagsrummet när han sov middag, svetsen som sprakade i smidesverkstaden, och så skogens ljud. Morfar gick ofta i skogen, "Morfars skog" som den hette eftersom han hade en egen bit. Skogen blev ved och sågklingan var ännu ett morfarljud som hördes från ladan hem till oss. Jag följde med till skogen ibland som liten. I senare ålder knyckte vi julgran tillsammans. Att skogen hade sålts till en vän i grannbyn spelade ingen roll, det var fortfarande Morfars skog. Jag kontrollerar då och då att jag fortfarande minns morfars röst. Jag har inspelningar som jag gjorde långt innan ljud blev ett särskilt intresse, det känns bra om jag skulle märka att minnet bleknat men helst minns jag rösten och alla de andra morfarljuden i huvudet.

Grattis morfar!

Ljudkalendern - Lucka 6: Det trygga dundret

imcdb.org

Ett ljud som är märkligt frånvarande häromkring är snöplogarnas. Mullret på håll och det nästan aggressiva bullret precis när de passerar utanför huset. Det är ett fint minne från vintrarna i byn där jag växte upp. När man själv låg nerbäddad och det var svart utomhus hördes plogen köra fram och tillbaka på den smala raka vägen alldeles utanför. Det var ett tryggt ljud, och är det nog fortfarande även om jag inte får höra det på samma sätt i stan som där på landet. Det krävs en raksträcka intill huset för att få uppleva ljudet av plogen som drar fram i ordentlig fart, och så ser det inte ut vid min nuvarande adress. Tryggheten låg kanske i vetskapen om att någon var vaken där ute, och dessutom skötte om vår väg. Varför jag hör så få snöplogar ute på stockholmsgatorna väntar jag ännu på förklaringar till.

Jag ville försöka bjuda på ett plogljud i stil med dem jag tänker på och hittade ett ganska bra. Tack plogentusiasten som ägnade inte mindre än sju minuter åt att följa plogens framfart i Kungsängen en kväll för nästan tre år sedan.

Plog i arbete >>

Vill också rekommendera Lars Molins Midvinterduell där snöplogen bullrar fram gång på gång.

Ljudkalendern - Lucka 5: Tunnelbanan är stadens melodi

mta.me

Idag stod många transportmedel stilla i Stockholm och tunnelbanan som tuffade på, mer eller mindre försenad, blev desto mer fullpackad i hem från jobbet-rusningen när alla som egentligen hade tänkt sätta sig på en stadsbuss i stället fick inrätta sig i lämmeltåget ner till perrongen. Därför är det femte kalenderljudet hämtat från tunnelbanan, på sätt och vis...

New York subway map as a string instrument >>

Ljudkalendern - Lucka 4: ett stryktåligt ljud på film

Bakom ljudkalenderns fjärde lucka fräser, knäpper och kluckar det.

Jag gillar inte läskiga filmer, särskilt inte när det är våld som utgör det läskiga. Jag är rädd att jag ska minnas det jag sett för alltid, och det gäller inte bara fiktion utan också dokumentära skildringar, nyhetsinslag, även på radio. Av den här anledningen har jag genom åren undvikit Michael Hanekes filmer eftersom jag har hört att de är så obehagliga. En av hans filmer har jag dock sett och den tyckte jag riktigt bra om, Kod okänd (Code inconnu, 2000) med Juliette Binoche i en av rollerna. Trots att jag tyckte så bra om filmen är det bara en scen jag minns och det är den där Juliette står vid strykbrädan och stryker. Jag är så svag för sådana vardagliga scener, när jag får betrakta någon som sysslar med något, gärna länge. Juliette stryker jättelänge, står bara där och stryker och ljuden är de som kommer från det kluckande och fräsande strykjärnet och tv:n som står på i bakgrunden.  

Nu känns det faktiskt som om jag har skrivit om den här scenen i bloggen förut, inte alls otänkbart med tanke på hur mycket jag gillar strykjärnsljud, äkta kitchen sink sounds. Jag letade just fram scenen på Youtube och upptäckte att den visst innehåller obehag, förmedlat genom ljud. Det inslaget i scenen mindes jag inte.  

När Michael Haneke gästade Ingmar Bergmans hus på Fårö i Svt:s Bergmans video berättade han hur mycket tid han lägger på ljudarbetet i sina filmer. Betydligt mer tid än han ägnar det visuella. Kanske är det därför just strykscenen etsade sig fast. Ljudet är så bekant, och det är ett ljud jag gillar, nästan ryser av på ett behagligt sätt. De små vardagsljuden är ofta de bästa.

Lyssna när Juliette Binoche stryker >>

Ljudkalendern - Lucka 3: Dragspelsbonanza på röda linjen

Bakom dagens lucka gömmer sig en alldeles färsk ljudupplevelse.

Idag fick jag sällskap av dragspelsmusikanter såväl tur som retur under mina kollektiva resor längs röda linjen. Den inspelning som länken här nedan leder till gjordes under dagens första dragspelsresa, Hornstull-Slussen, och dragspelaren hade också en man på melodica med sig. Jag fiskade kvickt upp mobilen för att spela in och gjorde detta, i smyg, tills männen rundade av och det var dags för både dem och mig att kliva av. För att lätt hålla reda bland telefonens inspelningar tänkte jag att det var smart att döpa ljudfilen direkt. Duttade på skärmen men hörde i stället inspelningen börja spelas upp där jag stod intill musikanterna. Efter en knapp sekund hade jag under panik lyckats pausa och låtsades i stället att ljudet var början av en ringsignal. Satte luren mot örat som om jag försökte svara och klev sedan av tåget med, tror jag, trovärdigheten i behåll.

Den första av dagens två dragspelsresor >>

Ljudkalendern - Lucka 2: The Hudson Mohawk Sound Gate Spiral Map

                                                         Foto: charlesveasey.net/projects/hmsg-spiral

Ljuden bakom lucka nummer två hör, liksom de i premiärluckan, hemma på en särskild plats. Hmsg Spiral Map undersöker förhållandet mellan hörseln och synen. Hur stor är en plats när vi lyssnar till den?

"The Hudson Mohawk Sound Gate: Spiral Map explores the perceptual relationship between sight and sound using the Capital District of New York as a case study. It exemplifies the fact that the scope of what the eyes see is much more limited in terms of angular and linear distance than what the ears hear."

Hmsg Spiral Map >>

Ljudkalendern - Lucka 1: Score for a Hole in the Ground

Foto: scoreforaholeintheground.org

Det hann bli 2 december innan idén om en ljudkalender dök upp. Även förra året var jag sent ute vill jag minnas, så sent att det inte var någon vits. Årets ljudkalender började planeras för omkring fem minuter sedan och kommer följa det enkla konceptet "Något bra med koppling till ljud", en blandning av fynd ur bokmärkssamlingen och vardagsbetraktelser under den kommande månaden. Tips på bra länkar välkomnas!

Först ut i ljudkalendern är Score for a Hole in the Ground, en ljudinstallation i en skog. Varsågoda! >>

Jubileum! 5 år och 300 ljud senare.

För exakt fem år sedan var jag nyinflyttad i Stockholm. Innan dess hade jag gått på några olika konstskolor och under den tiden börjat spela in lite ljud i min egen vardag. Som jag minns det idag tillkom bloggen till följd av en lust att få snöa in på ett särskilt område och att några specifika ljudupplevelser dröjde sig kvar i minnet, dem vore det roligt att försöka berätta om. Att det skulle bli just ljuden jag skulle ägna den tänkta bloggen åt var inte självklart. Det stod mellan ljud och papper. Jag gillar papper; olika typer av papper, föremål av papper, doften av papper, pappershantverk... Men det blev ljud och ämnet sinar aldrig (även om det kan bli väl luftigt mellan inläggen ibland). 300 inlägg om vardagsljuden har det blivit så här långt.

Det är inte ofta jag går tillbaka och läser gamla inlägg men när jag gör det förvånas jag faktiskt av alla ljudreflektioner jag skrivit ner under åren. Detta jubileumsinlägg får därför bli en liten kavalkad av texter från hösten 2007 fram till idag. Varsågod!

• 16 oktober 2007: Universitetet 1 - transportsträckan
• 20 maj 2009: Utan datorn och ljuden i den
• 24 oktober 2007: Lista: Rysningar
• 10 juni 2009: Omständigheterna kring varmvattnet
• 27 januari 2008: När jag bodde granne med duvor
• 31 januari 2012: Ljudens kväll på Bar Brooklyn: utvärdering
• 3 mars 2009: I andras öron
• 15 mars 2009: Rädd att de ska tuta
• 16 februari 2008: Ljudminne: En pjäs i en vanlig lägenhet och allt som hördes efteråt
• 27 november 2008: Mitt nya beroende
• 29 januari 2009: Låg volym
• 2 mars 2009: Farmors favoriter
• 13 oktober 2010: Dålig stämning
• 9 november 2010: Nynnaren
• 4 augusti 2008: På Ikea
• 14 september 2008: Genom ventilerna
• 23 september 2008: Hos korna
• 8 januari 2011: Då och då blir jag stående en stund med dörren på glänt
• 10 februari 2011: Sambon
• 20 augusti 2011: Nya vardagsljud #2: Kaffekarriären
• 27 oktober 2007: Kanske det finaste jag hört - ett ljudminne från bildäck
• 24 juli 2008: Största möjliga tyssstnad!
• 9 januari 2008: Min vakna tid
• 18 januari 2008: Ett klirrande minne dök upp
• 6 maj 2012: Valborgssoundet
• 24 februari 2008: Ljudminne: Islossning
• 15 april 2009: Älsklingsljud: läsarlista #2
• 23 augusti 2009: Kyrkklockorna och korna
• 13 oktober 2010: Från ett berg i stan

Om femåringen Kitchen Sink Sounds får önska sig något i present är det förstås en berättelse om ett ljud nära dig.

Ryuichi Sakamoto + Alva Noto

När jag såg Uppsala Konsert och Kongress annonsera om den kommande konserten med Ryuichi Sakamoto och Alva Noto var betänketiden kort. Jag har lyssnat på deras musik under ganska lång tid, både deras individuella verk och deras samarbeten. Det har inte varit någon särskilt intensiv lyssning (kanske under någon period), men de har hängt med ett tag. Ingen tvekan om att jag skulle ta tåget till Uppsala en fredagskväll i början av oktober. Utflykten kändes också lockande i sig, att få ta tåget bort från Stockholm, men inte längre bort än att jag skulle vara hemma igen hyfsat tidigt på kvällen. Jag är också riktigt förtjust i konserthuset, mycket tack vare de årliga besöken på Voltfestivalen som lyfter fram de allra bästa sidorna hos byggnaden.

Jag hade nog inte tänkt så mycket på musiken jag skulle få höra, inte byggt upp några skyhöga förväntningar annat än att det nog skulle bli en trevlig upplevelse. När ljuset dämpades i stora konsertsalen och Ryuichi och Carsten under jubel intog sina platser vid flygel och apparater kände jag att förväntningarna nog ändå fanns där, blev glad bara av att se dem. I samma stund som jag såg Ryuichi Sakamoto komma in på scenen kom jag också att minnas en Twitter-korrespondens jag haft med honom för ett par år sedan. En mycket kort sådan, men ett fint minne. Han hade utlyst en frågestund och tog emot alla möjliga frågor från sina följare, bland dem jag. Min fråga gällde ljud; vilket som var hans favoritvardagsljud. Jag följde frågorna och svaren i feeden och allra sist innan frågestunden var över kom svaret på min fråga. "Birds." Jag kan inte minnas om svaret rymde något mer, om det var fåglar i någon särskild kontext eller fåglar över huvud taget. Fåglarna är favoriter, hur som helst.

Applåderna tystnade och konserten började, Alva Notos exakta ljud, strax tillsammans med enkla stämningsfulla ackord från flygeln. Den visuella bakgrunden speglade det jag hörde, kanske till och med förtydligade, som en grafik över ljudbilden. Och ljudbilden var väldigt bekant, den lät som jag har hört den förut, men det hände något när jag fick höra dem live. Dels för att jag satt i ett så mycket större rum än jag tidigare hört ljuden i; de rörde sig mellan högtalarna och mellan djup och yta. Men ljuden hade också en annan effekt. När applåderna efter första stycket kom lät de annorlunda än de applåder som nyss välkomnat männen in på scenen. Det var som om konsertens första minuter hade kalibrerat om mina öron, de hade börjat vidga sig för att ta in så mycket de bara kunde; från den djupaste basen som vibrerade min stol till de höga, höga pip- och klickljud som kittlade mina trumhinnor. Konserten fortsatte en bit ovanför mina förväntningar och jag lämnade UKK med en känsla som jag ville hålla kvar. Jag ville inte höra någon annan musik den kvällen, bara låta ljudupplevelsen stanna i minnet så länge den behövde. Det blev en sådan konsert som jag tror kommer berika musiken när jag lyssnar här hemma. Jag kommer att se ljuden som skarpa ljusformationer och Sakamoto som står böjd över den öppna flygeln och trollar med strängarna.

Foto: Elin Franzén

Ljudprat i P1 med Anders Mildner och mig

En vardagsförmiddag häromveckan blev jag intervjuad på ett livligt Södermalmstorg. Det var Urban Björstadius från P1:s Vetenskapsradion Forum som ville veta vad jag tänker om vardagsljuden, med anledning av Anders Mildners nysläppta bok Koltrasten som trodde att den var en ambulans. Jag tänker så mycket om ljuden bara, det är hemskt svårt att samla och få ur sig de "bästa" tankarna under en halvtimme. Jag skulle vilja komma ihåg alla berättelser om upplevda ljud som jag fått ta del av från andra genom åren. Det är ju det som är så roligt, hur olika människor upplever ljuden på olika eller inte så olika vis. Någon gång vill jag nog samla ljudberättelserna på något vis, i en bok, film, ljuddokumentär... Jag vet inte.

De bortglömda vardagsljuden sändes den 24:e september och finns fortfarande att lyssna på här >>

Sällsynta läten på Designgalleriet

Nu har det blivit dags för utställningen Hemlikt att ta plats i Designgalleriet på Odengatan här i Stockholm. För några veckor sedan skrev jag om det stundande experimentet jag skulle ta mig an; att lyssna av en vävstol med hjälp av en kontaktmikrofon och en stereomikrofon. [Läs inlägget här >>]

Själva inspelningen blev en mycket fin upplevelse! Medan vävproffset Linnea trampade på smög jag kring vävstolen och tryckte kontaktmikrofonen mot olika ställen, likt ett stetoskop. Akustiken i den stora hallen på Nordiska museet var mäktig, den försökte jag fånga med stereomikrofonen. Inspelningssituationen blev nästan något av en performance, och jag är nyfiken på vad de passerande besökarna tänkte. För min del var inspelningen kanske den roligaste och häftigaste jag har gjort. Kontaktmikrofonen fångade över förväntan väl upp knarrljuden från vävstolens träkonstruktion och de suck- och väslika lätena från trådarna. Att lyssna till de rytmiska och repetitiva ljuden en längre stund hade en meditativ inverkan, jag hade gärna lyssnat ännu längre.

Jag kände mig nöjd med ljudfångsten. Svårare blev det sedan, när jag skulle bestämma mig för vad jag ville göra med ljuden till utställningen. Nu är det mindre än en vecka till vernissage och jag har ägnat delar av lördagseftermiddagen åt att lyssna igenom mitt ljudverk. Vad jag har gjort vill jag inte avslöja här. Kom till Designgalleriet och lyssna!

Utställningen pågår mellan 5:e och 27:e oktober. Här finns mer att läsa om Hemlikt >>

Den avlyssnade vävstolen. Foto: Elin Franzén

En ljudinjektion hos White arkitekter

Igår drack vi en flaska ovanligt gott vin här hemma, till fredagshämtmaten. Flaskan fick jag som tack när jag inspirationspratade hos White arkitekter i början av sommaren. Innan arkitekterna började gå på sina semestrar skulle de ha en sommarfest, vars första del skulle bestå av ett program på temat sinnlig arkitektur. Mitt uppdrag var att ge en "inspirerande injektion" i egenskap av ljudetnolog/konstnär, eller vad min titel nu är. Men vad kunde arkitekterna tänkas vilja höra om ljud? Jag var inte alls säker på vad det är de gör om dagarna, vilken kunskap om ljud som skulle vara användbar för dem. Därför bestämde jag mig för att inte försöka prata om det som de kanske skulle kunna finna intressant, utan om vad jag gör och har gjort för ljudprojekt genom åren. Sedan fick de intressera sig eller inte.

Jag berättade om mitt och Håkans samarbete Oljud Sthlm (2009), som snart är aktuellt igen med nya projekt, om ljudjakt med fritidsbarn i Arvidsjaur (2010), om ljudinsikter utifrån mina etnologiska intervjuer och vardagliga samtal (jag har fått höra mångas tankar om ljud under fester, fikaraster m.m.). Det visade sig lyckat. Arkitekterna viftade med händerna i luften och ställde frågor, massor av frågor, och delade med sig av sina egna ljuderfarenheter. De berättade om matbutiker med råmande mejeriavdelningar, perronger där man velat skrämma bort stökig ungdom medelst tjut så högt att bara just ungdomar kunde höra, hur jobbigt det låter i miljövänliga hus med avancerad ventilation, om minnet av hur barndomshemmets ytterdörr lät när den stängdes.

Det här är det roliga med mitt ämne (som jag brukar kalla "vardagsljud") - att få höra hur ljuden omkring oss upplevs av olika personer. Det är de berättelserna som är min viktigaste kunskap som så kallad ljudetnolog. Besöket på White blev en injektion också för mig.

Söndagsexperimentet

I morgon bitti blir det ingen långdragen söndagssovmorgon. I stället ska jag ta Djurgårdsfärjan på morgonkvisten, bege mig till Nordiska museet lagom till de låser upp portarna för att spela in en särskild sak, en vävstol. Jag tänker mig att inte många vet hur en vävstol låter. Jag vet inte själv,  men föreställer mig vilka olika ljud den kan ge upphov till. Förmodligen visste fler människor hur detta lät för ett tag sedan. Idag finns det ingen anledning att komma i kontakt med en vävstol. Kläder och andra tygsaker finns ju färdiga att hämta i butik, som helfabrikat.

På Nordiska ska jag träffa ett vävproffs och spela in när hon sitter vid vävstolen. Igår köpte jag ett fult födelsedagskort som spelar Happy birthday gällt och falskt när man öppnar det. Slet isär kortet när jag kom hem och lödde ihop en komponent ur innanmätet med en kabel så det blev en kontaktmikrofon. Den har jag tänkt fästa på vävstolens olika delar. Hur det kan låta kan jag knappt föreställa mig, och jag vet inte alls om det är en bra idé, men ett experiment som blir roligt att genomföra. Förutom min egen inspelare tar jag med min sambos likadana, den ska spela in vävstolen på normalt vis, som den låter i rummet.

När vävljuden är fångade på minneskorten är det bråda dagar för ljudverket att ta form. Om inte så länge ska det spelas i ett par urtjusiga högtalare som är en del i en utställning på Designgalleriet här i Stockholm. Högtalarna har Ane Løser Sørensen gjort, bland annat med vävstol.

Hur det går i morgon på museet och om du känner igen ljudet av en vävstol kan du få höra om drygt en månad när utställningen öppnar. Återkommer med detaljer när det är dags!

Valborgssoundet

På valborgsmässoafton skulle jag författa ett inlägg, men vädret kom emellan och jag tillbringade i stället större delen av sista april ute i solen där jag tittade på katten som stirrig av all friluftsstimuli jagade fjärilar, humlor, prasslande löv. Det jag hade tänkt skriva om var ett valborgsljudminne. Inte ljudet av sprakande brasor eller fyrverkerier, utan det alldeles särskilda ljudet av en kommunal musikskoleorkester.

Från fjärde klass och högstadiet igenom innebar valborg att spela diverse marchmusik - valborgsbetonat blandat med amerikanska armédängor - under en ca 500 meter lång promenad (under vilken vi samtliga år vid en viss passage mötte en SL-buss). Det var inte helt lätt att promenera med blicken fäst på miniatyrnotbladen i klämman strax framför näsan. Orkesterns koordinerade steg - Höger! Vänster! Höger! - övergick nog ganska snart till en masspromenad med ett 50-tal individuella gångstilar (tänk koreansk marchorkester, och sedan motsatsen). De frusna fingrarna i vantar med avklippta fingertoppar hade ingen vidare känsel de kyligare valborgarna, i stället tryckte fingrarna ner saxofonens knappar mer per automatik. Efter alla repetitioner hade melodierna nötts in rätt väl. Over There, American Eagle, Sköna Maj...

Och ljudet då. Den som själv spelat i blåsorkester anar kanske vilket jag tänker på. Och den som är eller varit anhörig till en orkestermedlem. Det är inte nödvändigtvis ett falskt ljud, som kanske är den spontana associationen. Det är dels en viss falskklang, men det är något annat också med orkestersoundet. Jag har stött på det också på senare år, långt efter min sista valborgsmarch, och det är verkligen något speciellt. Jag vet inte om det är sammansättningen av instrument, antalet instrument, sättet att spela melodierna på (ett verkligt sväng tycks aldrig riktigt infinna sig), en klang som jag bara hört från just sådana orkestrar.

Jag har haft svårt för orkestrar när jag råkat möta dem på någon gata. Den där fasta takten som liksom tvingar sig på mig, jag börjar genast tänka på min egen gångtakt; jag går väl inte i takt nu? Jag vill inte ha ett soundtrack att promenera till! Samtidigt gillar jag ju det där särskilda ljudet... Det närmaste jag har kommit detta ljud utanför musikskolekretsar måste vara när jag upptäckte den japanska artisten/konstnären/krukmakaren Maher Shalal Hash Baz som, inte till följd av mellanstadieskills i musicerande utan snarare av stor skicklighet, nästan lyckas återskapa det unika lätet Kommunal musikskoleblåsorkester åk 4-9®.

Hur ser din relation till detta ljud ut? Har du själv varit med om att skapa det? Eller stått i duggregn med en varmkorv och lyssnat till det?

Bonus: mitt livs orkestrar och deras namn
Känn dig blåst, ett namn vi tredje- och fjärdeklassare gemensamt röstade fram.
Blåslaget. Efter sammanslagning med äldre orkester. Senapsgula tröjor i för stora storlekar beställdes. En dirigentgubbe med blåtira prydde tröjans ena ärm.
Norrtelje Symphonic Band. Fortfarande oklar på graden av allvar/ironi i namnet.

Prins Eugens klocka

Den här söndagen besökte jag Prins Eugens Waldemarsudde. Vi var ute efter ett lagom utflyktsmål och lite nyfikna på Eugène Janssons nakenmåleri som finns att skåda både på prinsens udde och på Thielska galleriet. Kunde inte minnas att jag varit på P. E. W. förut, medan jag hade vissa, om än svaga, minnen från ett skolbesök på Thielska för många år sedan. Så det fick bli det första. Både målerierna och själva huset var fint att få se. Favoriterna blev dock något i ljudväg: i ett hörn i den s. k. sällskapsvåningen med utsikt mot Saltsjöqvarn och Söder står ett gammalt golvur och tickar i det annars tysta rummet - ett mycket fint ljud! Och runtom i huset knarrade golven trivsamt medan vi spanade på de spända musklerna och fasta atletstjärtarna. Åt också en god kanelbulle.

Plums!

Hur låter ett typsnitt?

Futura som text

Hur skulle ett visst typsnitt låta om det hade ett läte? Som musik? Som ett enda enskilt ljud? En ton? Monotont eller varierat? Vilken rytm skulle det ha? Högljutt eller mer som en diskret viskning? Det finns gott om videoklipp på nätet där typsnitt har animerats, ofta med något slags soundtrack till, men jag skulle vilja se och höra exempel där relationen mellan visuell form och ljud verkligen var utgångspunkten. Har någon försökt? Det är någonting med texten i bilden här ovan som får mig att tänka på ljudet från en stor kyrkklocka. Metalliskt, tjockt och vasst samtidigt, med en behaglig efterklang.

Vem tar sig an att ljudsätta våra populäraste typsnitt?

Avlyssning på Twitter

Installerade just en ny funktion i bloggen som samlar alla tweets som nämner "ljud". Det blir förstås både det ena och det andra som poppar upp i flödet, inte alltid de sorters ljud som jag själv uppmärksammar här i bloggen. Men det är ett populärt ämne att twittra om och ett enkelt sätt att låta andras tankar om ljuden synas i bloggen. Det vill jag ju gärna, höra vad ni andra tänker om ljuden omkring er. Om ni twittrar om dem hamnar ni från och med nu här i bloggens högerkant.

Mello med grannen

I kväll har det varit melodifestivalfinal, har jag förstått. Från min näst intill tysta lägenhet (datorns fläktsus kommer jag sällan undan, och en pigg katt som vill att jag kastar papperstussen igen och igen) har jag hört samtliga tävlingsbidrag genom väggen, eller om det var taket, från min granne. Nu är det över och nästan tyst också där på andra sidan. Mello krävde en viss ljudstyrka. Vilket bidrag som var vilket vet jag inte, men vid ett tillfälle tjöt grannen till av glädje. Om favoriten vann lär jag få höra framöver. Grannens musik är min musik, så är huset konstruerat.

Vilka känslor väcker Hesa Fredrik hos dig?

Under måndagseftermiddagen satt jag, som jag ofta gör på jobbet, vid mitt skrivbord. Utanför byggnaden började det tuta, skarpt men med många likadana tutläten som en dovare kör från andra håll. Eftersom min arbetsplats som ligger vid Slussen numera omges av alla möjliga mätningar och förarbeten inför den stora förvandlingen blev min omedelbara reaktion att tutljuden var menade som varningssignal och skulle följas av ett sprängbuller. Men tutandet bara fortsatte. Inom den närmaste minuten hade jag twittrat: "Vad nu? En kör av mäktiga tutor som tonar ut i stil med säckpipa som töms på sista luften. #slussen #stockholmsljud". Det fortsatte att tuta och jag frågade även min kollega vid skrivbordet intill vad han trodde det kunde röra sig om. "Klockan är tre." Just det, och jag mindes hur jag tidigare inte heller lyckats minnas vad det rört sig om när jag hört de första klockantresignalerna. Jag känner mycket väl till händelsen - man testar "krigstutan" klockan tre på eftermiddagen ett par gånger om året - men av någon orsak är det inget jag lagt på minnet för att kvartalet senare kvickt koppla ljudet till dess källa. Jag kan tänka mig ett par olika förklaringar. 

1. Jag växte upp där det inte gick ut någon signal "live" i närområdet, utan bara på radio. Ljudhändelsen satte sig s.a.s. inte från början.

2. Det är för glest mellan testtillfällena. Jag behöver kontinuitet för att lära mig ljudet.

3. Jag är för snabb att härleda lätet till något annat som jag tror kan låta liknande, i det här fallet en Slussen-sprängning som ju inte vore särskilt överraskande.

Vilken orsak som är den mest sannolika vet jag inte, det kan en hjärnforskare eller psykolog få ta sig an, men den lät mig hur som helst sprida ett intryck av kunskapsbrist bland såväl kollegor som oanat antal twittrare. När jag väl fått veta vad det var som lät kunde jag inte minnas att det var så det brukar låta, att det var upprepade signaler under så lång tid. Jag undrade om jag egentligen någonsin hade hört det. 

Till middagen pratade vi om händelsen och jag fick lära mig att signalen utöver det formella namnet Viktigt meddelande till allmänheten också går under namnet Hesa Fredrik. Idag kom han återigen på tal på jobbet. Jag berättade för en annan skrivbordsgranne om hur jag inte förstått vad det var som lät och hon trodde att signalen väcker skilda reaktioner hos olika personer beroende på vilka generationer de tillhör. Ju närmare krigstid desto större allvar. Däri ligger säkert också en av förklaringarna till min oförmåga att associera rätt. Det har nog aldrig varit ett tillräckligt allvarsfyllt ljud för mig, som hörde det för första gången på åttiotalet.

Vilka känslor väcker Hesa Fredrik hos dig? Har du minnen av ljudet sedan förut?

Ljudverket Important message from the public >>

Ett år med Sonja

Vid den här tiden för ett år sedan, strax före sju fast på en måndag, väntade jag på ett telefonsamtal. När det kom skyndade jag mig ner för trapporna, rätt nervös, för att ta emot min nya sambo. En katt som jag halvt impulstingat några dagar tidigare, fast jag inte skulle skaffa katt än på ett tag. Och nu skulle jag vara matte för en lång tid framöver, kanske fortfarande när jag fyller femtio. Det kändes stort.

Mitt första intryck av mitt blivande husdjur var "den här kommer det ju aldrig bli fart på". Hon satt i mitt knä, i en fåtölj i hennes dåvarande hem, och observerade de två hundarna som nosade omkring i rummet. Knappt ett ljud gav hon ifrån sig förutom täppta andetag från nosen. Men det kom att ändra sig. Kort efter flytten började hennes personlighet träda fram. Hon pep, inte jamade, och ville umgås. En sann sällskapskatt. En bekant som hon hittills aldrig sett ringde på dörren och några minuter senare hade han kattungen i nacken där han satt vid köksbordet.

Jag har aldrig hört en katt låta som hon, och inte så mycket. Vi pratar ofta med varandra, långa meningar i höga frekvenser. Under våldsamma bit- och klöslekar låter hon som en plågad vildkatt i slagsmål, och drar man undan sin rödrepade hand piper hon för att få fortsätta leken.

Hela hemmiljön har präglats av samboskapet. När jag skriver det här vet jag att hon ligger och iakttar mig en bit bort på köksgolvet, på ett skrynklat presentpapper. Hon är tyst, men pappret prasslar lite. Och nu plingar torrfoderbitarna mot den fiskformade glasskålen på golvet bakom mig. Ett typiskt inslag i de flesta kattägares ljudvardag, tänker jag mig. Många nätters sömn har avbrutits av nyfiket utforskande, envisa försök att dra ut byrålådor (och det lyckas efter ett par minuters oupphörligt krafsande), pillra loss affischer, välta krukor, klättra på undersidan av madrassen - ett ljud som fortplantar sig som ett våldsamt buller medan vi på ovansidan slänger ett öga på klockan som närmar sig fem.

Jag hade nog inte kunnat föreställa mig hur en katt skulle kunna ta så stor plats i min vardag, men nu vet jag. Vi lämnade henne kvar på landet efter jul och vi som tog bussen tillbaka till stan möttes av en märklig tystnad och stillhet när vi låste upp dörren. Ingen som klämde sig ut genom dörrspringan och hälsade med ett kort knorrande läte för att sedan rusa upp en våning i trapphuset och svara på våra rop med ekande pip. Alldeles dött kändes det här hemma, bara vi människor som lät. Inget sandkrafs från badrummet, ingen som pep ihärdigt för att få uppmärksamhet och ostbitar vid frukost. Vi längtade efter att bli väckta av klor i madrassen igen. Efter närmare en månads vistelse på landet, och till stor del utomhus, hämtade vi hem henne. Hur skulle det gå, tro? Allt blev som vanligt. Häromnatten, just som vi börjat somna, brakade det till som av en jordbävning. På golvet låg den stora och alldeles nyinköpta ramen och den gamla Helga Henschen-affischen som jag under månader planerat att rama in, och glassplitter. Ett ganska passande sätt att markera vår ettårsdag som katt och matte.

Februari, 2011 och 2012.

Ljudens kväll på Bar Brooklyn: utvärdering

När vi tonade över från musiken till kvällens första ljud var det med viss nervositet. Att spela uteslutande field recordings en hel kväll på ett ställe där man vanligtvis dricker öl och umgås till popmusik, skulle det verkligen gå vägen? Det var i alla fall vad vi skulle göra, Johan Jacobsson och jag, under namnet Ljuden omkring oss på Strands Bar Brooklyn i Hornstull. Vi konstaterade att det kom folk, till att börja med. Efter en stund rätt mycket, med tanke på att det var en torsdag och ja, annonserat att det skulle bli field recordings i högtalarna från början till slut. Men hur ljuden vi spelade togs emot var mer ovisst. Åtminstone till en början, sedan fick vi många besök vid skivspelarna.

Några var tvungna att gå hem ganska tidigt:

"Hej! Vi ville bara säga innan vi går att det har varit en fantastisk kväll! Vi har suttit här borta och bara blundat och lyssnat. Vi tänkte köpa öl men lät bli för att verkligen kunna koncentrera oss på ljuden."

Någon annan hade tänkt sig en helkväll men valde att avvika ganska snart:

"Alltså, jag älskar musik men det här var fan dåligt!"

Vi spelade glatt vidare. Dunkande tåg, ylande vargar, ruttnande tång, karaoke ackompanjerat av regn. Nästa person som kommer fram ger ett referat av vad han tidigare tjuvlyssnat till i baren, där vår missnöjde gäst uppehöll sig innan han lämnade lokalen. Missnöjet grundades visst i hans starka önskan om att få "gå ut, höra musik, bli kåt". Och ändå ge ljudklubben en chans, man tackar!

Inte alla som kom till Bar Brooklyn tycktes känna till kvällens tillställning:

"Vad spelar ni i kväll?"

"Vi spelar ljud."

"Jaha... kan ni inte spela musik?"

"Nej, det är bara ljud här i kväll."

"Men det är min kompis födelsedag..."

Och någon kom med mer specifika önskemål:

"Vad spelar ni för nåt?"

"Ljud."

"Har ni nåt med The Smiths?"

Men också:

"Har ni tåg?"

"Vilken sort?"

Det välbekanta ljudet av ett stockholmskt tunnelbanetåg och stationsutrop vid Liljeholmen möttes med förtjusta vrål. Andra ljudspår var av det mer exotiska slaget, från de flesta håll i världen. Vi kunde inte tillfredsställa alla öron men ganska många, sammantaget. Strax innan de sex ljudtimmarna skulle avrundas blev vi tillfrågade om att spela våra ljud på ett bröllop. Vi packade ihop, överraskade och nöjda. Och det ser ut att bli fler av dessa kvällar framöver. Håll utkik!

19 januari: Helafton med field recordings på Strand!

Foto: Elin Franzén

Den som är förtjust i ljud bör boka upp torsdagskvällen. I timme efter timme kommer jag och Johan Jacobsson att fylla Bar Brooklyn med ljud från alla möjliga håll i världen, från Göteborgs spårväg via franska isspänningar till silkesframställning i Burma. Det kommer att låta illa, mystiskt, musikaliskt, fantastiskt. Den som inte bryr sig särskilt mycket om ljud bör verkligen boka upp kvällen, och hädanefter uppleva världen med nya öron.

Välkommen!

Ljuden omkring oss >>

Tystare tolvslag

Strax före tolvslaget korkade vi upp bubbelflaskor, tog på skorna och anslöt oss till folksamlingen på torget intill vattnet. Samma plats som jag stod på vid det förra årsskiftet. Flera i vårt sällskap mindes fortfarande med skräck vilda västern-stämningen från den gången, raketerna som avfyrades mot befolkade balkonger. Men vi gick dit igen ändå, trots att vi kunde ha beskådat alltihop från värdparets vardagsrumsfönster.

Fullt så osäkert kändes det inte den här gången, kanske för att vi höll oss på avstånd från avfyrningsställena. I år syntes också ännu fler rispapperslyktor än sist stillsamt sväva uppåt medan det smällde och vi funderade hur tolvslaget skulle låta om alla bytte smällare mot lykta. Den lilla ilskna hunden i sällskapet intill oss på torget som inte lät en raket smälla oskälld skulle nog uppskatta bytet. När vi promenerade hemåt några timmar senare låg fyrverkeriröken fortfarande kvar över torget, mitt hår luktade - åtminstone i pojkvännens näsa - aska när vi vaknade i morse. Lyktorna är välkomna av flera skäl.

Åttio procent har röstat på lykta framför fyrverkeri på dn.se. Kanske blir kommande tolvslag stillsammare. Men än hörs enstaka smällar ute i mörkret, överblivna sedan igår.

Om lyktorna på dn.se >>