Gnäll - från Sumpan till Simpan

Jag skriver inte om musik egentligen, men nu kommer ett musikinslag i alla fall. Läste i DN häromdagen om Sundbybergs klagokör och hur konceptet klagokörer (Complaints Choirs Worldwide) har spridit sig över hela världen. DN-skribenten var entusiastisk och jag blev väldigt nyfiken på hur körerna låter, vilket gnäll de framför. Har nu kikat på Sundbybergs, Birminghams, St Petersburgs och Singapors körer på videoklipp som finns på nätet. Det blir lätt underhållande med klagomål. Många klagoämnen känns som typiska så kallade i-landsproblem, men efter att ha sett några klipp från vitt skilda delar av världen framgår det att i-landsproblemen kan finnas var som helst. Liksom "riktiga" problem.

Anledningen till att jag nu är i full fart med att göra ett undantag och skriva ett inlägg om ljud i form av musik är att jag särkilt vill uppmärksamma en kör, nämligen Singapors. DN-skribenten berättade att kören förbjudits (av "the local authorities", som det står i you tube-klippet) att sjunga klagomålen ute bland folk, vilket det också informeras om i videoklippets inledning. Mot denna bakgrund får den glada stämningen i Singaporkörens sång en annan, mörkare ton, än den i Sumpan (inte för att jag underskattar sundbybergarnas bekymmer alltså, de präglar också min egen vardag). Att kören i "Simpan" inte får framföra sången inför folk på allmän plats hindrar dem i alla fall inte från att höras och synas på andra sätt: Simpans klagokör.

Mitt nya beroende

För ett par veckor sedan råkade jag på en länk till ett You Tube-klipp som blev början till en ny vana, eller kanske ska det kallas beroende. Videosekvensen innehöll en fantastiskt fin japansk katt, Maru, som ligger på lur för att sedan ta ett språng med huvudet rätt in i ett tomt ölemballage (ett sånt av tunn kartong som håller samman ett 6-pack). Det är en dum idé att försöka återberätta ett sånt här videoklipp och bättre att bara klistra in länken. Det finns mängder av klipp där hussen eller matten har följt den här katten med kameran och jag anar efter att ha sett några stycken att den här katten är lite av ett original. Titta vidare på de här klippen så förstår du hur jag tänker: påsen & lådan. De följande dagarna, efter att jag upptäckt katten, klistrade jag in länkar till klippen i msn-meddelanden och mail, det var för roligt för att skratta ensam åt.

Hur som helst. Alla klippen med Maru är inte lika underliga och slapstick-roliga som de jag länkat till här. Men jag gillar dem också, tycker om det vardagliga. Förutom katten skymtar också ett hem; man ser möblerna, det blanka golvet, att lägenhetsinnehavaren tycks gilla vitt. Och det är ingen överraskning att jag också tycker om ljuden, de är kanske det allra bästa! Det finns några klipp utan ljud och när jag såg dem saknade jag något, det var inte samma vardagligt trevliga stämning. Susandet, brummandet, svag musik, ljuden från personen bakom kameran som rör sig i närheten av stjärnan Maru. Jag började titta på några klipp varje dag, först för att katten beter sig som den gör, men sedan insåg jag att jag lika mycket tittade för den där stämningens skull, jag ville ha en liten dos då och då. Det var inte action jag var ute efter, utan de där små ljuden, miljön, ingenting särskilt-stämningen. Är svag för filmer som präglas av en sådan, där jag får se vanlig grå vardag, och hur den låter. Minns en scen i Michael Hanekes Kod Okänd (2000), där Juliette Binoche länge står vid strykbrädan och stryker, där kunde hon ha stått kvar, så fint var det. Föreställ dig ljuden när man stryker; strykbrädan som knakar lite, järnet som pustar och ångar, och så luktar det gott!

Tillbaka till katten. Nu har jag glömt av de där klippen lite grann, men Marus egen blogg har jag lagt till som ett bokmärke, så den finns lättåtkomligt när som helst. Kanske är det här en av världens mest väldokumenterade katter (när jag berättat om den för vänner och bekanta har det visat sig att flera av dem redan kände till just de där klippen, vi är många som råkat på dem), och jag undrar vad upphovspersonen egentligen tänker med sitt dokumentära projekt. För mig har det kommit att handla om mer än Maru.

Lägesrapport - min uppsats om ljud

Min uppsats börjar ta form, den som passar väldigt bra att berätta om här, för den handlar om ljud i vardagen. Närmare bestämt hur ljud påverkar människors relationer till platser i deras vardagsliv. Det är slutspurt för fältarbetet, sedan är det analys som tar vid. Skulle gärna dra ut på fältbiten, typ ett par månader eller år, få fråga vidare och höra alla tankar. Men då blir det ingen uppsats. Jag fältarbetar såhär:

Åkte till Visby, gjorde min första soundwalk (den första i medvetet studiesyfte, alla mina promenader är nog soundwalks, mer eller mindre...). En promenad med en vän där vi lyssnade och pratade om ljuden. Jag spelade in, hon tog bilder. En katt följde efter oss. Dagen därpå gjorde jag också en intervju med samma person som berättade så spännande saker att jag nästan glömde att åka hem.

Skickade intervjufrågor till ett par personer via mail och har fått fantastiskt intressanta och roliga svar! Frågorna handlade bland annat om vilka ljud man förknippar med hemmet, vilka platser som låter annorlunda, fult, fint, ev. ljudminnen från barndomen...

Imorgon åker jag till Sundbyberg, där finns min sista informant.

Som tur är har jag bloggen kvar när uppsatsen är klar, berätta vidare om ljud, jag vill höra! Och en soundwalk kan jag ta när som helst. Någon som vill följa med?

Den nya ljudbilden

Snön kom plötsligt, så plötsligt och i så stora mängder att de inte hunnit städa undan den som ligger i vägen. Jag blev fast i Stockholm efter helgen, för halt för bussarna, och hemma kunde de inte komma till jobbet. Idag kunde jag åka hem och under bussfärden från stan blev det vitare och vitare ju närmare jag kom. När jag klev av bussen tittade jag nyfiket efter tecken på att det varit snökaos och orkanvarning. Det som syntes mest var snön, så mycket snö! Jag gick till Ica, där hade parkeringen blivit ett landskap med små fjäll i form av upplogade drivor här och där, tre-fyra meter höga. Den intensivt trafikerade korsningen i närheten hade blivit tyst. Inte helt tyst förstås, men snön slukade ljuden, alltihop är ljuddämpat nu. Och snöplogarna dundrar förbi, de är nya på vägarna. När jag nått andra sidan av övergångsstället fanns inte min vanliga trottoar där, bara snödrivor. På motsatta sidan av gatan fanns en smal smal stig i snön på trottoaren, där gick vi vi som myror på led, vi som var på väg från Ica. Den var hal, stigen, och matkassarna blev balanstyngder, en i varje hand.

Jag hörde om ovädret på nyheterna, läste i tidningarna och om bussarna som inte gick, medan jag var i stan, och det var märkligt att komma hem. Det såg annorlunda ut, hittade ju knappt trottoaren. Och så ljudet, helt annorlunda, nya omständigheter som påverkar alla, en gemensam upplevelse som jag tänker att alla tänker på medan de halkar omkring. Den lilla staden som fick plats i de stora tidningarna, och på tv, på grund av vädret. Och nu har det lugnat sig, snöröjningen försöker hinna ikapp och det blir vanligt igen, lite tomt.

Ljudmeditation #2

När jag i ett tidigare inlägg frågade vilka ljud som förknippades med "hemma" fick jag ett svar om diskmaskinen: "diskmaskinens slosh-ljud". Varje gång jag föreställer mig det ljudet låter det väldigt behagligt; rytmiskt och mjukt utan att överrösta. Kanske hemmets trevligaste ljudkuliss? Det kvalificerar också bra som ett ljud att meditera till. Har inte försökt, liksom jag inte heller har provat boule-meditationen som jag skrev om förut, men det krävs inte mycket eftertanke för att jag ska kunna höra hur det låter, utan att ha någon diskmaskin i närheten.

Angående pip och tut

Den del på exempelvis en kanna som kallas pip heter på norska språket tut. Hur kommer det sig att man i (minst) två länder har valt att kalla delen för ord som också är läten? Fast det sällan varken piper eller tutar om den... När jag tänker närmare på ordet pip, som jag gör nu, kan jag inte ens komma på var en sådan skulle finnas nånstans. Det är ett ord jag sällan använder, men när jag gör det är det säkert det bästa just då.

Vad heter pip på andra språk? Om det heter bang på tyska eller pling på kroatiska smäller jag av, typ.

Vill du bli min informant?

Den etnologiska kandidatuppsatsen som jag nu har börjat arbeta med handlar inte alldeles otippat om ljud. Ljud i människors vardag.

En kort lägesrapport: försöker formulera mig, vad det hela handlar om (även om det kanske blir något annat till slut, så kan och är det tillåtet att gå). Letar efter informanter, personer att intervjua. Kriterierna för val av informanter är 1. personer som har hörsel och 2. personer som vill bli intervjuade.

Hör av dig om du passar in!

"Att läsa högt är som att hänga ut sina kalsonger på ett klädstreck"

Krister Henriksson om att läsa in ljudböcker. Det pratas och skrivs inte mycket om ljudböcker tycker jag. Men de är bra, om det är rätt röst. Jag är rätt kinkig med röster, så jag antar att det finns en del ljudböcker jag skulle välja bort av den anledningen.

En röst jag gärna skulle vilja slippa är telefonbankkvinnans. Hon skriker nästan, lite barskt med "rökröstvarning". TILLGÄNGLIGT BELOPP PÅ KONTOT ÄR HUNDRATJUGOTRE KRONOR OCH SJUTTIOÅTTA ÖRE. Jag önskar att de bytte ut rökröstkvinnan med en mer sympatisk röst. Ta någon som är populär bland ljudböckerna, ta Krister till exempel. Måste saldot förresten läsas upp av en "neutral" röst, och anses rökkvinnans röst representativ på något sätt? Dags att uppdatera, banken!

Ett par ljudböcker som jag tyckte om att lyssna på:

1. Barbro Lindgrens Loranga, Masarin och Dartanjang i uppläsning av Toivo Pawlo.
2. Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri, uppläst av Hamadi Khemiri.
3. Priset på vatten i Finistère, skriven och uppläst av Bodil Malmsten.

Det finns nog många röster jag gillar, om jag tänker efter. Jag ska göra det...

Födelsedag!

Bloggen
fyller
1
år
!


Jag har inte kommit på något sätt att fira än, men klockan är bara halv ett. Dagen började bra med ljudet av ordentligt regn mot fönstren. Mysigt.

Ett påstående + tillägg

Hittade en anteckning i min mobiltelefon. Medan jag lyssnade på Björn Ranelids sommarprat en eftermiddag i somras skrev jag in den i telefonen, värt att minnas eller tänka lite på, måste jag ha tänkt. Såhär var det:

"Allting är den kortaste resan mellan ögat och hjärtat."

Så sa han, Björn. Om det är på det sättet vill jag tillägga örat. Mellan örat och hjärtat, också.

Kitchen Sink Sounds fyller 1 år!

Det slog mig just att det borde vara ungefär ett år sedan Kitchen Sink Sounds tog form. Kollade första inlägget och japp, ganska exakt ett år sedan! På torsdag den 16 oktober närmare bestämt. Vad ska hända då? Ska något hända alls? Tårta? Något slags jubileumsinlägg? Sovmorgon för bloggen hela dagen? Vem vet...

Ytan

De pratar om förpackningar och ljud på radio. I Vetandets värld, p1. Lyxig plast som inte låter plastig, prasslet som hör till på bio, förpackningar som man kan ringa till... Intressant!

Ett material som jag gillar, bland senare materialupptäckter, är plasten som Icas eco-påsar är gjorda av. Mjuk, tunn, ganska matt, fin transparens ihop med den oblekta bruna färgen. Och ljudet? Jag måste gå och kolla i sopskåpet... Prassligt! Men porösare, fluffigare än de vanliga glossy-påsarna.

Skorna

Idag började min ena sko att låta. Flopp...flopp... Har ingen aning om varför. Lyfte på foten och kollade om det var något som syntes på sulan, men ingenting, förutom att jag såg hur sliten sulan har blivit. Det kan vara jobbigt med skor som låter tycker jag. Jag har nästan inga skor som väsnas, inga klackar till exempel. Kinaskorna låter, men det är ett fint ljud, lätt klapprande hård plast. Annars är det jobbigt.

En gång på högstadiet hade en sten fastnat i sulan. Jag skulle gå från mitt skåp i en nästan tom korridor, det var bara jag och en person till där. Stenen klickade högt varje gång jag satte ner den foten och det var så jobbigt! Pinsamt. Jag minns inte varför jag inte bara kunde pilla bort den, istället löste jag ljudproblemet genom att fejka att jag hade ont i den foten och därför haltade. Som om det drog mindre uppmärksamhet... Och då var det en enda person jag gjorde detta för. Folk var så läskigt. Sedan haltade jag inte mer den dagen, foten läkte fort.

Jag tror ljudet kan vara en anledning, om än mer omedveten, till att jag inte går i klackskor. Skulle plågas så av att behöva ta mig från ena till andra änden av en tunnelbaneperrong en stillsam kväll. Sedan är det inte jag, det är väl framförallt det.

Nyligen gick jag en bit bakom en vars ena sko lät. Det var tyst på gatan och skon knarrade jättehögt. Då undrade jag om han i skon tänkte på det, och i så fall skulle det väl vara på grund av att jag gick där bakom? Idag var det min skos tur att låta, men jag hade tur och var ute i folktomma naturen.

Tisdagens bästa

Först vaknade jag av en hemsk väckningssignal. Inte min egen, jag tror på att vakna på ett mest möjligt behagligt sätt.

Utanför lägenheten plaskade två kråkor i en vattenpöl. Deras fötter mot asfalten var det finaste ljudet idag. Efter det kommer rulltrappan upp från tunnelbanan och gatukorsningen vid Ica ikväll. Rulltrappor och trafikljus har rytmen i blodet.

Vad som händer bland växterna på Ica

Jag handlar på ett gigantiskt Ica. De har allt (nästan, de hade inte en särskild sorts tekanna, eller någon annan tekanna, såg jag nyss.) och det är lätt att handla mycket mer än det som står på lappen. Jag gillar att gå omkring där, vet inte riktigt varför... Trevligast är det på kvällen, det är rätt lugnt då. Inte så mycket folk, inte så många kassor som piper. Eftersom de har nästan allt har de såklart en växtavdelning, och dit dras jag så gott som varje gång. Avdelningen är inte bara några hyllor mitt bland allt annat, utan ett eget rum med växter från golv till tak, porlande (riktigt, inte bara ljud av) vatten och ingen musik. Att jag dras dit handlar nog mer om stämningen än att jag vill ha växter (fast det också). Det är som en paus från resten av butiken.

Av någon anledning är det i det där rummet folk börjar prata med mig, okända människor. Det hände igen ikväll, en liten tant som berättade om ett fuskblomarrangemang som såg äkta ut på något sätt och som hon ville försöka härma. Några andra frågade om jag kunde översätta de engelska vattningsinstruktionerna för en växt, men det kunde jag inte, och så var det någon mer tant... Är det den behagliga stämningen som orsakar detta? Slappnar folk av, eller är det de mest pratsugna som hänger där inne? För vissa är nog det här en sorts möteslokal, en chans att småprata. Det känns inte lika stressigt som där ute bland hyllorna, alltså är det tillåtet att ta sig mer tid, och ta av andras tid, för det går liksom långsammare där. Men så finns det ju de som måste ha en blomma, i sista sekunden, på väg på besök. Då blir det mer stressigt förstås.

När jag gick ut från butiken såg jag en man på väg bort mot sin bil på parkeringen, med en orkidé i den ena handen och en flaska med något drickbart i den andra. Jag blir så nyfiken.

Måndagens små effekter

Jag bad om osthyveln vid frukostbordet, det är en chansning när båda måste gå ungefär lika många steg för att hämta den, och nej, den kunde jag väl hämta själv. Det fick jag göra, och då kom ett fint läte, metalliskt med lång klang som vi försökte härma. En liten men uppiggande frukosteffekt.

Hemma i mitt hus skulle jag kolla tvättiderna i källaren och det är mörkt i trapphuset om kvällarna numera, så först behövde jag en lampknapp. Den var inte helt uppenbar men desto mer värd att leta efter. När jag vippade över knappen vaknade lysrören ett efter ett som om elektriciteten vandrade fram lampa för lampa från min entré och nerför i trappan. Fint! Men det fanns ingen tvätttid därnere.

Om jag får fråga

Vilka ljud associerar du med "hemma"?

Hösten #2

Hur man hör att det håller på att bli höst? Häromdagen hörde jag det medan jag väntade på bussen. Solig, blåsig söndagseftermiddag och ett torrt lönnlöv hasade i maklig men målmedveten hastighet förbi trottoaren med skrapande flikar mot asfalten.

På andra ställen har löven redan lagt sig i drivor och då blir det ännu mer höstprassel såklart. Jag vet att jag inte driver en doftblogg men å! vad det doftar gott om hösten. Efter det påpekandet, och det om komockorna, får jag allt behärska mig, ljud var det här.

Hos korna

Oj, vad kor suckar mycket. Det hörde jag för en stund sen när jag promenerade till deras hage. Spelade in dem, och kanske var det det de suckade åt förstås. Andra ljud i hagen var ett råm här och där, svansar som daskades mot rumpor och flugor, kokiss som forsade. Det doftade också mysigt, inte bara komocka som man kanske tänker då, utan mysigt, och däribland komocka. Jag kom också till insikten om att kor är varelser som jag utan tvekan kan säga att jag älskar, utan att vara personligt bekant med en enda. Och utan att behöva veta om det är besvarat.

Hösten

Hur hör man att det håller på att bli höst?

Genom ventilerna

Jag sitter i en lägenhet som släpper in ljud från alla håll och kanter. Genom ytterdörren, från rören som löper genom husets lägenheter och kanske mest fascinerande, ur köksventilen. Ur den hörs röster när man står vid spisen nedanför. Vad som sägs är svårt att urskilja, men det är roligt ändå.

Ur en annan ventil, på en av universitetets toaletter, strömmar ständigt toner, som avlägsen musik från en annan våning, bakom suset från luftdraget. Men det är en hörselvilla. Efter många besök på samma toalett har jag kommit fram till att de inte är sannolikt att de alltid spelar musik på nästa våning, de måste ju arbeta också. Men det betyder inte att jag bara inbillat mig de där ljuden, det låter faktiskt som musik. Kan man kalla ljud för musik för att de låter som sådan? Måste det finnas en kompositör bakom verket? När jag plötsligt upptäcker ett spännande, vackert eller roligt ljud som ingen medvetet skapat kan upplevelsen bli desto häftigare, att det uppstått och att jag råkade höra.

I svampskogen...

hittade jag en enda svamp. Är jag en dålig svampletare? Var det en dålig svamptidpunkt? Var det för att svampar är så tysta? Blåbär är också tysta men de försöker inte hålla sig undan. Älgarna däremot knakar omkring, och se hur det går för dem...

Ljud i maten

I tobakshandeln hade de små platta påsar med en rymdvarelse på. Inuti fanns det smuliga tuggummigodiset som knastrade och poppade när det hamnade i munnen, det var lördag det! Det var också länge sedan. Googlade "Candy 'pops in your mouth'", men ingen rymdvarelse kom fram, bara ett annat godis med samma effekt, Pop Rocks, och snusk.


Andra ätbara ting vars ljud är avgörande för känslan när man äter dem:

1. chips (vilket gör dem till dåligt biosnacks, men bra i alla andra lägen)
2. halloumi - sällsynt med mat som gnisslar!
3. långa smala kokkorvar med hårt skinn så det liksom "knäpper" när man tar en tugga. Vegetarisk motsvarighet efterlyses! Sojakorvarna låter knappt alls.
4. knäckebröd, såklart. Tänk dig ett tyst knäckebröd. Det går inte ens.
5. kolsyra. Ett glas läsk som det inte fräser och brusar om går bort.
   

Kom med fler förslag på temat Ätbart!

På Ikea

Idag var jag på Ikea, och där var allt som vanligt, liksom ljuden. Barn som gråter, har ledsnat och ropar att de är bajsnödiga, klirr i lunchrusningen och alltihop. På köksavdelningen letade jag efter tallrikar. Intill vid en trave porslin stod ett par och funderade, de var inte helt säkra. Eller inte alls säkra. Tjejen kilade iväg och hämtade ett stycke bestick som hon sedan skrapade mot en av tallrikarna i traven, för att höra hur det lät. Och så funderade de lite till. Jag blev glad när jag iakttog dem, att några mitt i varuhusets okritiska impulskonsumerande tänkte ett steg längre. Hur kommer det kännas att äta på de här egentligen? Men jag vet inte vad de bestämde sig för sen. Själv köpte jag utan att testa.

Ljudmeditation

Föreställ dig ett parti boule

Näst sista juli

När man ligger med örat mot stranden hörs stegen runt omkring en på ett annat sätt, och på ganska långt håll!

Sedan på väg genom grinden till brevlådan kom en liten svärm cyklister förbi på asfalten i rasande fart. Det påminde om när jag såg ett mörkt moln av bin på himlen, stängde in mig och ringde morfar som fick komma och fånga in dem. Fast de här cyklade vidare.

Rätt och fel - observationer

Jag satt i solstolen, en sån randig vit och blå, och lyssnade på radio i små snäckor. Vet inte varför men det gick så upp och ner med mottagningen; brus, bra, brus, perfekt, bara brus... Då slog det mig att det susade minst lika mycket från träden omkring mig, inte olikt störningen på radion, men bekymrade det mig? Har någon människa någonsin utbrustit "Å, vad irriterande, jag blir galen, håll käften!" åt en dunge av aspar som står och susar? Nej, för det handlar ju inte om själva ljudet, utan rätt och fel.

Igår när jag åt frukost upptäckte jag att musiken som spelades blev finare när jag skrapade lite med foten mot ett av bordsbenen. Det var fel, men fint.

Oroliga ljud

Jag tycker om att lyssna på radio, och det är perfekt när jag åker buss en längre stund. Om det finns mottagning, det är ofta problematiskt mitt ute i skogen. Under en nylig bussresa lyssnade jag på första delen av en ny programserie på P1, Tre små ord med skådespelerskan Sissela Kyle och psykologen Per Naroskin. I tre avsnitt samtalar de utifrån orden oro, ambivalens och lust. En intressant och rolig serie! Under min bussresa behandlades ordet oro; den onödiga oron, oron som gör att det inte blir tråkigt, och - ett inslag som jag gladde mig åt - ljud som framkallar oro.

Programmen finns att lyssna på i efterhand här >>

Dags för ny älsklingslista!

Det har trillat in fler favoritljud, dags att sammanställa en ny lista snart! Fortsätt att skriva om favoritljuden, Älsklingsljud: läsarlista #2 kommer snart! Jag känner mig pressad att själv ange ett älsklingsljud, jag ber ju andra att göra det. Men oj så svårt! Kanske skulle listor i olika ljudkategorier underlätta; favoriten bland fordonsljud, skogsljud, matljud... Något att ta itu med i bloggens framtid.

Utflykt med tåg

Det var nog flera år sedan jag åkte tåg, bortsett från tunnelbana och pendeltåg, de räknas inte som riktiga tåg. I helgen åkte jag tåg och när man åker tåg mellan Stockholm och Eskilstuna nuförtiden får man åka i de nya gigantiska tvåvåningstågen, grå framtidsvisionmonster. På biljetten stod det inget platsnummer, så fritt fram för att ta plats på andra våningen!

Jag tror mina förväntningar höjdes en del just för att det såg så modernt ut utanpå, jag förväntade mig lite häftiga funktioner. Det enda jag stötte på var dörrarna inne i vagnarna som jag inte kunde öppna, jag var för omodern. Jag tog i handtaget, fast man inte skulle göra något alls, bara stå där. En besvikelse var radion som finns inbyggd mellan stolarna, fungerade inte alls, bara brus. Inte heller mobiltelefonen hittade någon mottagning. Men det var svalt, så svalt att jag plockade upp en extra tröja mitt i värmeböljan.

Det som jag framförallt ville berätta från den här tågresan observerade jag strax före avresan tillbaka till Stockholm. När det var dags för grå monstret att börja rulla måste konduktören kolla att allt var ok, och när det var det blåste hon i en visselpipa. Använder man visselpipa nuförtiden?? Det var trevligt tycker jag, och överraskande. En liten visselpipa bland allt automatiskt. Den som åker tåg oftare än jag kan få berätta om visselpipan är standard eller om det var min konduktör som skiljer sig från konduktörsmängden.

Största möjliga tyssstnad!

Jag såg just en dokumentär om en skola i Kina på Kunskapskanalen. Under två dagar skriver alla elever i Kina fyra viktiga prov och de proven har betydelse för resten av livet, om man blir fattig eller rik, sa de. Nationella proven - släng er i väggen, kan man känna när man får höra sådant. Eftersom proven är så viktiga måste förutsättningarna vara de allra bästa, och de begränsar sig inte till elevernas kunskaper. Flygtrafiken dirigeras om och utanför varje skola står en polis med uppgiften att minska bullret i omgivningen under provdagarna. Frågan är om eleverna presterar bättre tack vare mindre buller, eller om vetskapen om provens allvar och planen som flyger omvägar för att de ska få bra betyg tar knäcken på dem?

Nära örat

Upptäckte att en glödlampa inte lyste, skruvade loss och skakade den intill örat. Det är fint med ljud som är så tysta att de bara hörs på riktigt nära håll, som bara den med örat intill kan höra.

Sommarlov, men inte för ljuden!

Idag blev det sommarlov, plötsligt, och det kliar alltmer i fingrarna efter att sätta igång och spela in ljud. En blygsam start med upptagningar från balkongen har det blivit. Nu lyssnar jag på den senaste och det dånar så fint. Trafik på långt håll om natten och fåglar i träden kring huset.

En flytt närmar sig, vart är inte klart än, men oavsett blir det spännande att höra hur det låter där. Det är mest troligt att det blir nya förortsljud, från någon sida av Stockholm.

Fortsätt att skriva favoritljud! Eller hatljud, det går lika bra.

Lugna gatan

Gör om mig - Hornsgatan: Läs >>

Ljudnöt

"What is the sound of one hand clapping?"
ur kvällens Kobra på SVT

Ungdomstanke

När jag blev stor skulle jag ha ett jobb där jag kunde lyssna på radio medan jag arbetade.

Signalförvirring

Det låter som att det bara strömmar in sms till min telefon, hela dagarna nästan. Men det är bara som det låter. Orsaken är att den vackra fågelsången som jag spelade in från köksfönstret tidigare i våras och som jag började använda som sms-ljud numera smälter samman med all annan fågelsång. Åtminstone när rätt fågel sjunger. Blir jag tvungen att byta nu? Det är ett trivsamt kvitter som kommer från jackfickan, när jag hör det.

Hörsalen

Skrev tenta i veckan, salstenta. Det är en jobbig grej, känner mig ofta övervakad av alla andra på den lutande läktaren. Och tystnaden, jag är så obekväm med att störa. Därför hade jag som vanligt banan med mig, den tysta frukten. Det högljudda lätet av att äta äpple hade generat mig. Därför blir det alltid bananer. En gång omogna gröna som lämnade en strävhet i gommen, och den här gången på gränsen till övermogna. Men jag åt dem inte, jag var så inne i mina svar. När jag emellanåt lyfte blicken blev jag påmind om situationen, isolerad i tankarna hade jag nästan glömt bort alla andra där inne. Ingenting hörde jag heller. Blev förskräckt när jag för några sekunder tänkte att jag kanske hade kunnat prata lite eller sjunga för mig själv, utan att märka det. Men jag var nog tyst, och efteråt väldigt hungrig.

Skrämselteknik

Lite i efterskott klistrar jag in länken till en intressant artikel. Den handlar om att hålla stökig ungdom undan med hjälp av ljud. Kreativt att tänka in ljud som problemlösare, men om det är en hållbar metod kan man undra. Den förutsätter till exempel att alla äldre (dvs icke-ungdomar) har fått lite nedsatt hörsel. Och som artikelförfattaren påpekar; de ungdomar som inte stökar måste också höra det plågsamma ljudet. Läs! >>

Det är ändå en intressant sak att tänka på. Går tekniken att utveckla för (eller mot, som syftet är i det här fallet) andra målgrupper? Kan man tvärtom locka med vissa ljud? Det finns det ju mängder av kommersiella exempel på, som att spela musik i butiker. På mig biter det ibland, medan det andra gånger fungerar som en effektiv skrämselteknik och jag skyndar förbi. Ett icke-kommersiellt exempel är det med den klassiska musiken som genom att ljuda över förortstorget (minns inte vilket) skulle göra platsen säkrare. Resultatet är jag nyfiken på! Vilket ljud skulle locka fler att nyttja kollektivtrafiken eller sopsortera?

Den kultiverade människan

"Att rapa var enligt en av 1930-talets mer generösa etikettboksförfattare tillåtet för sängliggande som var bundna till sitt läger på grund av sjukdom. Andra naturljud tigs helt ihjäl eftersom de per definition och genom tyst överenskommelse inte existerade."

ur Den kultiverade människan, Frykman & Löfgren

Vecka femton sammanfattad med plus och minus

Vecka 15 är inte helt förbi, en och en halv dag kvar, på en höft. Men jag tycker det har passerat tillräckligt många dygn för en kort sammanfattning, bra och dåligt:

+ åkte Tvärbanan för första gången (två dagar i rad dessutom!) och upptäckte det söta plingljudet som kommer när någon trycker på stoppknappen. Tåget rörde sig långsamt och lite knaggligt, vilket också var trevligt.

+ den nya vårjackan som jag tyckte prasslade förfärligt vid första provningen har visat sig vara helt ok att använda utomhus. Prasslet lyckas inte överrösta omgivningen. Dessutom tål den regn, dropparna lägger sig utanpå och absorberas inte så att jag blir prickig. Visste väl att nåt skulle vara bra för att den var dyr.

- matro!! En fredagskväll som kunde bli så trevlig med roligt sällskap dränktes av oväsen. Den värsta ljudmiljön jag kan minnas, för ett ställe som uppenbarligen vill vara restaurang. Hopplöst. Men ät på ett bibliotek om du vill ha det så tyst, kanske nån tänker då. Men de serverar ju en massa mat, som de vill att man ska tycka om att äta, gissar jag också. Ska man tugga i sig den medan man bara sitter och glor på varandra i sällskapet, det går ju inte att prata?! Så nu toppas listan av svåra ljudmiljöer av Tiffanys på Götgatan. Kvarnen och Pelikan halkade ner ett snäpp. Jag vill försvara de senare två med att den första inte utger sig för att vara annat än stimmig ölhall ( = motsvarar förväntningarna) och den andra är en stilig lokal som tyvärr medför en taskig akustik ( = man sväljer ljudet för stilen).

- vår kökskran som kan droppa så skickligt är en riktig bov, läste jag. Det spelar ingen roll hur imponerande rytmer den kommer med, en droppe per sekund blir tio tusen liter på ett år. Hu.

Två nyheter

Jag är alldeles för trött för att orka skriva allt jag skulle kunna skriva angående följande ämnen, jag nöjer mig med att bara nämna dem.

Nyhet 1 i DN: Sopbilar som inte bara är snälla mot miljön utan även öronen!
Artikeln >>

Nyhet 2 i DN: Den som blir akut trött ska kunna ta sig en lur mitt i stimmiga Gallerian.
Artikeln >>

Nygammalt ljud

A drömde att jag hade uppdaterat bloggen med hela fem nya inlägg. I verkligheten har det ju inte hänt någonting, nästan. Men fältrapporten kan arkiveras nu och bloggen vakna igen! Så här kommer något nytt, och mycket gammalt:

Det man trodde var den allra första ljudinspelningen var inte det. Läste om upptäckten i dagens DN. Man tror att den nyfunna inspelningen är gjord 1860. Det jag tycker är mest fascinerande med det hela är att man faktiskt lyckats spela upp detta ljud idag. Idag som vi ängslas över alla olika lagringsformat och hur vi ska bevara våra dokument till framtiden. Med sot från en oljelampa såklart.

Artikeln i Dagens Nyheter >>

Eko och buller

Mitt i arbetet med fältrapporten, om ett hus, strategier och taktiker, dyker en intressant artikel upp, om ett annat hus, strategier och taktiker. Den handlar om ett ekohus som en dansk vill bygga, på Kungsholmen. Där han vill bygga huset bullrar det visst förfärligt, och därför tänker han stänga ute ljuden med en gigantisk glasvägg. Läs här! >>

Ekohus är bra och spännande. Det är lite som en sport att ta till vara på, utnyttja, och återvinna så mycket som möjligt. På samma sätt som jag kan tycka det är roligt att försöka köra bil på ett energisnålt sätt, en utmaning. Det här med att bygga i bullret tycker jag är fascinerande, att finna taktikerna för att tillgodose de motsägelsefulla intressen som det innebär att vilja leva i en stor stad. Det ska vara mitt i smeten, men tyst. Det blir spännande att se om hus som danskens kommer att slå i framtiden, eller stannar vid ett radikalt förslag på skissbordet. Kommer inte den där glasväggen att se ganska risig ut under gråslaskiga årstider, kan man också undra...

Så, åter till mitt eget arbete och frågor som "Vad är en plats?". Hade jag ställt den frågan till ett barn skulle jag nog ha fått en Är-du-dum, eller-blick tillbaka, följt av frågan "Vet inte du det???" Men på universitetet kan man inte riktigt veta någonting.

Inköp

Jag kommer nog att lägga nästan två tusen kronor på en ljudinspelningsapparat ganska snart i alla fall.

Våren

Idag skulle våren komma sa de. Sol och varmt föreställde jag mig då. Nu är det mörkt ute och jag har tittat på datorskärmen och Word-dokumentet med hemtentan hela (eftermid)dagen. Jag vet inget om temperaturen, om det var en varm dag. Tror inte att det var sol. Men nyss i middagspausen blev jag påmind om att det var idag våren skulle anlända. Plötsligt började en ensam fågel sjunga en typisk vårmelodi utanför köksfönstret. Högt, tog i från fågeltårna! Jag öppnade fönstret för att höra bättre. Hann ta upp den vackra sången med mobilen och skicka den i ett sms till A i Belgien, sen upphörde den. Nu är det tyst där ute. Men tack för påminnelsen!

Ljudminne: Islossning

Det är mörkt i rummet, jag har nog lagt mig. Kanske till och med somnat och vaknat igen, mitt i natten. Isen på dammen rör på sig och det dundrar. Sprickorna syns sen när vi åker skridskor.

Jag har varken hört isen eller skridskorna mot den på många år. Det finns ju ingen is som kan röra på sig och åkas på den här vintern, inte häromkring.

Plötsligt är det sommar

Hör! >>

Andra buller

En lapp:

Någon på byggföretaget (eller vem?) har tagit sig tid att

reflektera och nyansera om det ljud de ger ifrån sig.
Betyder rubriken att det kan dyka upp andra lappar
där bullret beskrivs på ett annat vis; "behagligt buller",
"spännande buller", "underhållande buller"...
Jag blir imponerad!

Älsklingsljud: läsarlista #1

Nu vill jag presentera de fina bidragen som kom efter min uppmaning att skriva om älsklingsljud. Jag hoppas det kommer flera! Här är del 1:

"Jag tycker om att vakna mitt i natten när det är snöstorm och höra snöplogen dundra förbi. Det känns tryggt."

"basstrumman paa roland tr-808, och lyden av en katt som sover paa mitt ansikt"

"ett älsklingsljud är ljudet av rullande cykeldäck mot torr grusväg i nedförsbacke. gärna med tallskog omkring som resonans. vill aldrig att det skall sluta."


"Jag tycker om ljudet av pappas SAAB 900 lättviktsturbo. När jag bodde hemma visste jag alltid vem som kom på banan när jag hörde det ljudet. Bästa delen av ljudet var nog just det när den stannade för att svänga från grusväg till uppfarten som består av större grus. Det lät/låter som gruset och bilen blev rasande på samma gång. Till och med nu när jag bor på fjärde våningen i lägenhetshus hör jag så väl när pappas bil saktar ner och parkerar."

"ljud jag tycker om idag:
-ljudet av dimmig vind mot min täckjacks-luva
-tystnaden när jag märker att jag faktiskt inte har något att tillägga till det du sagt, och det är ok
-ljudet min telefon gör när jag får sms och telefonen ligger på mattan eller i sängen biip-burrburrburr
-ljudet av hur jag föreställer mig att det skulle låta ifall jag skulle lägga mitt öra mot ditt skulderblad och försöka sondera Vem Du Var
-ljudet av cyklar som låses upp"

Fantastiskt fina och intressanta inlägg tycker jag! Människors förhållande till ljud skulle jag gärna vilja skriva en hel uppsats, eller bok, om någon gång. Ljud betyder mycket. Som det från snöplogen i första inlägget till exempel, ett tryggt ljud. Och alla tycks kunna plocka fram särskilda ljud ur minnet, även om de inte medvetet uppmärksammades när de först hördes. Fortsätt att skriva om älsklingsljuden!

Ljudminne: En pjäs i en vanlig lägenhet och allt som hördes efteråt

Förra hösten, 2006, gick jag på en pjäs som Riksteatern turnerade med. Önskekonsert, med Cecilia Nilsson som pjäsens enda karaktär, fröken Rasch. Scenen för uppförandet var en alldeles vanlig lägenhet, långt utanför Visbys ringmur. Dit cyklade vi i höstrusket, jag och P. I lägenhetens vardagsrum radade vi publik upp oss på stolarna längs väggarna. Sen kom fröken Rasch hem. Vi såg på när hon åt, klädde av och på sig, tittade på tv, lyssnade på radio, tänkte efter. Allt i sin ensamhet utan att säga ett ord. Jag tyckte om det väldigt mycket.

När det var över skulle jag cykla hem, ut från stan till min lilla stuga. Där inne blev det plötsligt så tydligt, allt jag gjorde. Hur jag rörde mig och trägolvet knarrade, hur jag skar brödet, hyvlade osten, diskade. Den repliklösa pjäsen hade öppnat öronen för alla andra ljud, och för hur man är och gör när man är ensam i ett rum.

Det handlade om den ensamma människan, "Vad händer med en social varelse som lever ensam?", en ganska dyster historia. Men själva effekten av pjäsen, att jag genast blev så medveten om min egen fysiska person, var en fascinerande upplevelse. Den självvalda ensamheten kan vara både behaglig och intressant, men den kan vara svår att lägga märke till när man är den själv.

Cecilia Nilsson som fröken Rasch (pressbild från pustervik.goteborg.se)

Stockholm om natten, på Färgfabriken

Färgfabriken, lördag 16 februari:

"Alla städer låter olika på natten. Vissa är nästan tysta, andra bullriga och intesiva. I natten arbetas det och folk möts.

I nästan komplett mörker presenterar musikern Scanner & författaren Shukdev Sandhu deras tolkning av Stockholms nattljud."

Färgfabriken >>

Där allt låter bra

Jag gick till kafé Valand för att plugga. Det är ett ställe där det känns bra att sitta utan sällskap. Med också för all del. Att jag är så förtjust i Valand gör att alla möjliga ljud, som i en annan miljö skulle irritera, accepteras. Idag skrek ett mycket ungt barn, inte så länge, men högt! Det gjorde inte så mycket. Att det pågick en del samtal i lokalen störde mig inte heller. Tyvärr fick jag inte höra kassaapparaten rassla den här gången.

Röster i radio

När frukosten var uppäten blev jag sittande, det pågående radioprogrammet "Vetandets värld" på P1 var alltför intressant för att lämna köket. Det handlade om röster. Mestadels hesa. Först var det Bonnie Tylers. I vuxen ålder blir jag obekväm av att höra henne, förmodligen på grund av jag sedan mellanstadiet har ändrat smak. Hur som helst så behöver hon inte förställa sin röst alls för att låta som hon gör, till skillnad från många sångare i band där idealet är ett distat skrik. En röstpedagog (eller om yrket hette något annat...) berättade om hur man kan lyckas låta som dessa sångare gör utan att alldeles paja stämbanden.

När det gäller mina egna stämband är jag rätt nöjd. Jag tycker inte om att höra mig själv, men jag behöver sällan ta i extra för att höras. Jag vet inte vad det beror på, men det är bra. I klassrum till exempel. Däremot har jag lagt märke till att högläsning gör mig hes. I annat fall kan jag prata och prata, men efter en stunds läsande högt ur en bok blir rösten trött. Jag antar att jag gör något omedvetet med stämbanden när det finns lyssnare. Skönt att jag har lämnat grundskolan.

Lyssna på "Vetandets värld" >>

Ett guldkorn från Art's birthday

Upptäckte att det går att se framträdanden från Art's birthday (Moderna museet) på SR:s web-tv. Såklart inte i närheten av att se och höra dem live, men mitt favoritnummer från den kvällen går ändå att uppskatta tycker jag. En fantastisk lek med tid och rum av Sabine Ercklentz och Andrea Neumann. Obs: det är viktigt att se hela framträdandet! (ca 17 min)

Titta! >>

A som i...audio

Under dagen på universitetet kom det fram att min miniuppsats från förra kursen, Stadsliv, fick ett bra betyg, ett betyg som jag knappt trodde fanns i verkligheten. Jag blev förvånad och glad. Jag som inte hade kommit fram till något särskilt, utan snarare mest orienterat mig inom ett område som jag tycker är spännande. Jag kallade arbetet "Ljuden och staden" och tittade på vad ljud kan spela för roller i stadsrummet. Utifrån begreppen offensivt och defensivt ljud visade jag på olika sätt att tänka om/hantera/använda ljud i planeringen av staden, främst med exempel från Stockholm.

Kort sammanfattat handlade avsnittet om det defensiva om hur ljud formar staden, t.ex. genom anpassningar efter bestämda bullervärden för "god bostadsmiljö" - ljudet som något vi ska skyddas emot. I uppsatsens andra del handlade det om ett mer offensivt förhållningssätt, hur ljud kan användas som en medveten del i en miljö. Här utgjorde nätverket Urban Sound Institute (som bl.a. ligger bakom ljudinstallationerna i Gallerian intill Sergels torg) ett av mina exempel. Att se på ljud som något relativt, vars kvalitet beror på sammanhanget, blev ett centralt tema i uppsatsen. Buller är inte alltid buller.

Effekten av det glädjande betyget blev att jag känner mig uppmuntrad att fortsätta på detta spår! Än är det inte bestämt vad den kommande fältveckan i Visby ska ägnas åt...

Mr. First Impression

Läste just i Norrtälje Tidning att en av kommunens växeltelefonister blivit utsedd till Mr. First Impression i årets SM i telefoni och kundservice. Självklart ville jag lyssna på ljudklippet som fanns i artikeln, men jag tycker inte att vinnaregenskaperna riktigt kom fram där. Jag får fundera ut ett eget ärende för att ringa till kommunen så jag får höra mer! Efter dagens telefonsamtal-med-okänd-person, som var en tråkig upplevelse (hon lät sur), behöver jag höra en bra telefonröst. Kanske ringer jag och beställer en pizza, ett samtal som alltid är kortfattat men positivt.

Lyssna på Mr. First Impression >>
Läs artikeln >>

Älsklingsljud: en lista och en uppmaning

Jag har tagit mig för att sammanställa en lista över älsklingsljud. De är inte mina egna utan hämtade från DN På Stan:s frågekolumn "Hej konsument!". Jag bryr mig inte om att skriva vems älsklingsljud det är, kända namn är en annan historia. Varsågod!

fiskmåsar
skogsljud och bra musik
applåder
en anklever i stekpannan
mellotron
pipljudet i tramporgeln
regn på fönsterbläcket
tystnad
tjocka plastpåsars prassel
tapirer som parar sig
koltrast
radio
skratt
lou reed
min fästmö som somnar medan jag läser
när ångbåtarna hälsar på varandra
sirenen som går på redaktionen när tt flashar för en nyhet
introt till sportnytt
gamla tåg
åska

Hela "Hej Konsument!"-kolumnerna går att läsa här >>


Så till uppmaningen. Besökare på denna sida (jag har hört att de finns), berätta om ditt älsklingsljud! "Älsklingsljud" kan bli ett fint återkommande inslag här. Lämna ditt bidrag som kommentar under det här inlägget. Tack på förhand för de ljud jag hoppas på att få!

Ingen som vet - del 2

Fortfarande ingen som vet >>

Ingen som vet

Varför ser man inte såna här spännande artiklar oftare i tidningarna: Ett mystiskt ljud i en stad om natten.

Ovädret

Hemkommen från konsert. Den här torsdagen är omfångsrik, resan in till stan vid lunchtid började med sol och vårfåglar på perrongen, på kvällens resa hem lät det som en flöjt i tunnlarna. Ovädret har kommit, som de har pratat om. Jag gillar det, dels för att det trevliga i att vara inomhus blir tydligare. Effekten av att tända ljus när det viner omkring tycks bli större. Och sen är det själva vetskapen om att det blir oväder, att det ska komma, och närmar sig. Jag vet att det kan vara farligt, att det händer hemska saker, olyckor med träd och trafik. Men jag känner alltid lite förväntan när jag läser att det ska bli oväder, och när jag hör att det börjar. I förortsbetongklossen med många våningar sitter jag tryggt och lyssnar.

-

Tuva heter visst stormen.

Sleeping bag concert, Fylkingen

En händelse att se fram emot är Sleeping bag concert på Fylkingen i februari. Jag som ogärna somnar till tystnad, det är perfekt. Och så sällskap till frukost!

När jag bodde granne med duvor

När jag bodde granne med duvor var det ett himla hålligång ibland. Det var för några år sen och de höll till på andra sidan av huvudändans vägg i sovrummet. När jag upptäckte det blev jag glad, jag tyckte det var trevligt att ha dem så nära. Och nu kanske man tänker att sen blev det förstås jobbigt, att det inte alls var trevligt längre. Men det var ganska trevligt hela tiden som jag hade dem som grannar. Jag undrade ibland vad det var som hände där på andra sidan när de lät så väldigt mycket, och det fick jag inte veta.

Min gamla granne, en duva i Bergen.

Så gott som helg

Fredag alltså. Solen har skinit och jag har promenerat medan den gjorde det, mot Fruängen (och Systembolaget, bland annat). Det var svettigt och skönt, som det kan bli när man klär sig för vinter men det liknar vår. Att gå på bron över motorvägen är en svindlande upplevelse en fredageftermiddag.

När jag kom hem hade det kommit ett mail, där Musikvetenskapliga institutionen meddelade att det går bra att jag hoppar på kursen Experimentell musik och ljudkonst. Jag som tycker att jag redan har mycket plugg, men oj vad det ska bli spännande, och förhoppningsvis roligt!

Här kom ju faktiskt nåt att lyssna på, i alla fall.

...flera klockor

Jag ville säga något mer om klockor i förra inlägget, men det skulle ta så mycket plats. De får en egen lista. Klockor jag minns.

1. Hos farmor finns en snirklig väggklocka som plingar för alla hela, och även halva tror jag, slag. Likadant plingar klockan på dörren. Jag har alltid undrat om det inte är väldigt förvirrande.
2. Jag ville gärna ha ett gökur, minns jag. Jag tror faktiskt vi hade ett ett tag, åtminstone i Lilla stugan, på sommaren. Jag är ganska säker på att jag inte skulle vilja ha ett idag, blir man inte galen? Men det var väl själva göken det gällde, kan jag tänka mig.
3. Det var nog ganska praktiskt när det ringde in i skolan, att nån vuxen fick ha ansvaret för tiden medan alla vi elever kunde strunta helt i den och bara leka, tills man hörde ljudet. På så sätt kunde vi koncentrera oss på rastens aktiviteter befriade från att snegla på klockan. Till skillnad från gökuret är det här inringningssystemet något jag faktiskt kunde ha nytta av också idag. Någon måste sätta punkt för pauserna ibland.
   

Ett nytt ställe

Idag har jag besökt Riksdagens bibliotek för första gången. Jag visste inte att det fanns förrän häromdagen. Det är ett doldisbibliotek tycker jag det verkar som, annars hade jag väl vetat om det redan förut. Men så trivsamt, en spiraltrappa upp, med många rum att gå runt i, kopieringsrum, tidskriftsrum, internationella nånting-rum, och massor av böcker! Jag och R som kommit dit för att plugga slog oss ner vid två av de små läsplatserna som fanns parvis utspridda i lokalen. Jag märkte så fort jag kommit i ordning med boken och börjat läsa att det visst inte var så tyst, inte alls bibliotekstyst. En fläkt alldeles ovanför oss brummade högljutt. Till och från pratades det också, jag tror det var personalen bland annat. Det störde inte mig, tvärtemot tillät det oss att prata lite också. Efter en stund slog klockan fyra, och det hördes. Klockan plingade sådär som äldre klockor kan, fyra pling klockan fyra och ett en halvtimma senare. När klockan slog fem var vi inte kvar för då skulle stället stänga, utom för de som jobbar i riksdagen, de fick vara kvar. Meddelandet om att det snart skulle stänga var en kvinnoröst mot en lite storslagen musikbakgrund, som ett smäktande soundtrack när man lämnar lokalen. Ganska märkligt. Men jag gillar stället, där ska jag fortsätta att vara.

Tack för lånet!

Tyckte jag borde nämna nåt om den enastående bilden som har blivit bloggens nya vinjett. Eftersom jag inte har fotograferat den själv skulle jag ta reda på vems det är, jag vill inte knycka eller felaktigt få äran. Men det stod inget namn i boken. Det är i alla fall en mycket fin bild tycker jag. Jag får väl ha äran tills vidare, för att jag valt att "låna" just den.

En ny kurs och tillhörande effekt

Så har nästa termin börjat, idag. En lång dag med mycket information. Teorier, metoder. Mest sånt jag hört om förr. Men en sak som jag inte har hört förr var det klickande, eller knäppande kanske, som kom från läraren under hela föreläsningen. Jag ville gärna tro att det var glasögonbågarna som knarrade, då slipper jag tänka på mer mystiska förklaringar, men jag är faktiskt inte alls säker på att det var bågarna. Jag har aldrig haft en sån lärare förut. Ser med spänning fram emot nästa föreläsning!

Ett klirrande minne dök upp

Av en slump fick jag just syn på ett Kalaha-spel på nätet. Det var verkligen länge sen jag spelade Kalaha, på fritids tror jag. Alltså rör det sig om minst femton år sen. Jag måste ha spelat ganska mycket Kalaha på fritids för jag kan lätt som en plätt känna glaskulorna som plockas upp ur trägroparna och höra det speciella klirrande, eller kanske snarare knorrande, ljudet när de släpps ner i nya gropar, en efter en. Jag hör det som igår.

Det ser ut som lakrits på den här bilden, på fritids var kulorna genomskinliga
med en färgad strimma, som ett konstigt öga, typ.

Art's birthday

Jag vill berätta om två ställen jag har varit på, men jag orkar bara ta ett nu, det är ganska sent.

Kom just hem från Moderna museet och Art's birthday, hur mycket den fyllde vet jag inte. En helkväll (och natt om man vill) med ljud, mer och mindre melodiöst. Av det jag hörde och såg var ungefär hälften roligt och fint. Nu efteråt kan jag se att kvällen hade ett tema, fåglar. Jag fick nämligen tag på skivan Pausfågeln remixad (för en mycket rimling peng!) där olika artister har gjort tolkningar av ett antal fågelsånger, har länge velat höra. Jag tycker om den korta stunden när p1 slutar sända om natten och spelar en fågel tills långa tonen tar vid. Det andra som tyder på att det fanns ett fågeltema ikväll var fåglarna som överraskade mig med sin livliga sommarsång när jag sneddade genom mörka mitten av Kungsträdgården på vägen hem. Det verkade så osannolikt att de skulle vara där och sjunga nu, en halv vinter och en hel vår bort från sommaren. När jag tänkte att det skulle jag skriva nånting om i bloggen kunde jag inte låta bli att misstänka att det kanske var en bluff. Kanske någon har installerat ljuden för att påminna om en annan årstid, och här sitter jag och avslöjar att jag gick på det. Oavsett om jag är lurad, kvällens finaste konsert hörde jag där.

Luigi och maskinerna

Under arbetet med min uppsats har Luigi Russolo blivit en ny bekantskap.

"Six Families of Noises for the Futurist Orchestra

Russolo sees the futurist orchestra drawing it's sounds from "six families of noise":

1. Roars, Thunderings, Explosions, Hissing roars, Bangs, Booms
2. Whistling, Hissing, Puffing
3. Whispers, Murmurs, Mumbling, Muttering, Gurgling
4. Screeching, Creaking, Rustling, Humming, Crackling, Rubbing
5. Noises obtained by beating on metals, woods, skins, stones, pottery, etc.
6. Voices of animals and people, Shouts, Screams, Shrieks, Wails, Hoots, Howls, Death rattles, Sobs" (från artikel på Wikipedia, se länk nedan)
   

En artikel om manifestet The Art of Noises.

Förresten,

apropå förra rubriken så tänkte jag för några sekunder igår kväll, mitt i nån annan tanke eller om det var ett samtal, att jag tycker om åskväder. Kanske är det vädret det jag tycker bäst om, jag har bara aldrig tänkt det.

Det finns ett litet hot och spänning i det, som ett undantag från det normala. Saknar man åskledare på huset man är i måste man dra ur alla sladdar. Det är ett väder med allvar och kanske kan man inte göra annat än vänta. Sitta inne och avvakta. Nackdelen är att jag ofta får ont i huvudet före, fördelen är stämningen medan och luften efter.

Elektricitet i luften

Idag är vi arbetsmyror här hemma, jag med uppsats och A med katalog. Jag har tagit paus nu (men klarar jag att sätta undan datorn, nej...) och tänkte just Vad tyst det är, men sen hörde jag hur det surrar. Det är så elektriskt här, helt fullt i luften.

Arbetet med uppsatsen går framåt, i vilken riktning vet jag inte. Den har i alla fall blivit längre. Igår besökte jag Gallerian för att studera ljudinstallationerna som ska vara med i uppsatsen. Det var andra gången som jag var där i studiesyfte och liksom förra gången var jag nära att gå i fällan, köpfällan. Jag skulle ingenting ha men dras ändå in här och där och får syn på saker som jag inte vetat om förrän då, och sen finns de i begärets medvetande. Jag klarade mig undan igår men jag måste klart jobba på min proffesionalitet när jag ska ut och observera. Jag har inte råd med den typen av deltagande observation.

Något att lyssna på

Jag funderar på om jag ska ha lite ljud på sidan i alla fall. Det skulle ju inte vara det, bara text text text... Men jag är lite sugen på att lägga upp små inspelade observationer då och då. Vi får se.

Min vakna tid

Vår kökskran är inte tät. Det upptäckte vi ganska snart efter inflytten. Men till skillnad från andra otäta kranar fascinerar den mer än den irriterar. Den kan så många rytmer! Vi sitter vid köksbordet och måste sluta prata för att höra och häpna över de fantasifulla och avancerade dropprytmerna. Just nu rinner den så man blir kissnödig.

Jag är fortfarande vaken när tidningen kommer. Först hör man porten, sen hissen, brevinkastluckan och tidningen som faller in på golvet. Jag känner igen ljudförloppet från väntan på posten när jag bodde på landet. Postbilens motorljud som närmar sig vid rätt tidpunkt, stannar i korsningen mellan grusvägarna, brevlådornas lock, ett efter ett, och bilen som försvinner bort på vägen.

Det kom förresten snö sen, men den är borta igen. Har inte lust att gå ut över huvud taget.

Ljud på heltid

De närmaste veckorna kommer jag ägna ljuden all min arbetstid, det ska bli en liten uppsats om dem. Ljuden i staden, på olika sätt. Buller och oljud, fina ljud som gör staden spännande och vacker, påhittade ljud och verkliga diskbänksljud. Hur tänker de om ljudet, de som planerar? Det är den intressanta kursen Stadsliv som är upphovet till detta uppsatsskrivande. Jag blir alltmer fäst vid Staden.

Några som bryr sig om ljuden är Urban Sound Institute.

Ljuden är den osynliga staden, på delad plats med doften.

Privata samtal i det offentliga

När tunnelbanetåget anländer till perrongen och är av det äldre slaget tänker jag oftast "nej, ett gammalt", dom låter så mycket. Jag uppskattade när dom nya tågen kom, även om sätena är konstiga i mönstret. Dom var så tysta, som att åka bibliotek. Även folk ombord blev tysta. På dom gamla tågen måste man överrösta bullret för att prata. Men nu när jag bott här ett tag och åkt ofta börjar jag lägga märke till en negativ sida hos dom nya tysta. Det som sägs hörs, allt hörs. Under dom senaste veckorna har jag säkert fyra fem gånger råkat hamna vid sidan av människor som är mitt uppe i känslofyllda konflikter, med varandra, om någon annan, på telefon. Jag tycker det är jobbigt. Dom fattar ju att jag hör, alla runtomkring hör, men det spelar visst ingen roll. Det är obekvämt när folk är arga i närheten. Jag som ändå tycker det är svårt att veta var jag ska göra av mig på tåget, ingen gratistidning i världen kan stänga ute grälet från sätet bredvid.