Sedan A skaffade katten Spdif har jag observerat hur hon reagerar på olika sorters ljud. Om Spdif kunde skriva med sina trubbiga små tassar kanske det blev en lista som den här:
- prassel är spännande, man måste skynda sig och kolla, kanske fånga. - knäckebröd, blir som förstenad av förundran när nån äter det. - mysigt under badkaret när nån duschar, sitter kvar tills det slutar. - sopskåpet under diskbänken, jag kan ljudet av skåpdörren som öppnas och hinner smita in innan den stängs, fastän jag var långt borta! - dammsugaren är det värsta, käften va! - ibland ramlar saker ner, krukor med växter och jord i, utan nån särskild anledning. Låter läskigt och man får gömma sig ett tag. - persiennen på balkongdörren sitter löst och skramlar mot dörren när dom öppnar, hörs på långt håll så jag vet när jag ska gå in igen. Det och att dom ropar, då vet jag. - när dom slutat sova börjar dom prata och jag hjälper till att väcka dom, man kan sitta precis framför ansiktet på dom och kolla. Det är tråkigt innan dom är vakna, då är det bara tyst. - bokblädder, jag kunde slå vad om att det var fåglar som flaxade! Men det var böcker.
Idag promenerade vi (efter två långa inomhusdagar höll vi på att helt sega ihop, man blir trött av att ta det lugnt). Jag gillar att det är kallt och snö, att det biter i kinderna, att man plågas lite, lite så det blir en skillnad. Vi var tre och det blev mycket prat under promenaden, men så stannade vi upp för att se på nåt och det blev tyst på ett särskilt sätt. Ett sånt sätt som när jag har legat i overall i snön och bara tittat upp i mörkret och jag tror att jag har gjort det många gånger. Först byggde vi till exempel små gångar i snön där vi ställde in värmeljus så att mössen skulle trivas. Sen kunde man vid något tillfälle bli liggandes i snön med den där speciella tystnaden. När jag hörde den på promenaden tänkte jag att jag nog hörde den oftare när jag var liten. Nuförtiden är jag utomhus i olika ärenden, det blir inte av att ligga ner.
Det blir så högt ljud på julafton, det märktes efteråt. Alla som ska höra och höras samtidigt, en stunds intensivt paketpappersprassel (finns det tystare papper tro?) och vid midnatt när vi som bor i huset var ensamma i huset igen blev det tyst. Först då fattade jag hur mycket det hade låtit.
Varsågod, här kommer en ljudklapp! Att knäckebröd låter vet man ju. Men att det kan låta så här vet man inte. Titta gärna vidare på Yoshi Akais sida med hans fina hembyggda instrument av bland annat Lego.
Jag önskar alla en god jul fylld med fina ljud! (kanske kan avbrottet från den vanliga vardagen skapa möjligheter att omge sig av andra ljud, på en annan plats, med andra sysslor...)
Plogbilen som dundrade omkring utanför mitt hus igår kväll hade ett särskilt läte. Lite som en raggarbil, modell halvgammal. Fast jag visste att det var plogning i görningen fick jag en känsla av buskörning. Lite irriterad märkte jag att jag blev. Det är nåt med varvande, sladdande och rivstartande bilar som stör. Sist nån buskörde tittade jag lite argt. Jag tror att jag blir negativt överraskad av plötsliga, arga ljud och så blir jag arg själv.
Valarnas tonläge blir allt lägre, berättar dom på radio. Man får höra dom sjunga och hade jag inte fått veta att det var en val hade jag gissat på ett framträdande på Fylkingen. Mycket vackert. Men varför har sången blivit mörkare? En förklaring som läggs fram i radioinslaget är att valhanarna, för det är visst bara dom som sjunger, har sänkt sitt tonläge (trots att det är lättare att sjunga ljusare) för att den mörkare sången helt enkelt är sexigare. Man kan undra: kom alla på att göra den här justeringen samtidigt, eller en efter en när dom såg hur bra val-Hasses bassång gick hem hos valbrudarna? Kanske kommer det här att påverka valsångs-cd-industrin (man måste börja marknadsföra skivorna för den nyfunna och kanske smalare Fylkingpubliken), men för valarna går det tydligen bättre.
Upptäckte härom dagen att P1:s Mitt i musiken har en ljudjulkalender. Ett ljud om dagen, efter önskemål från lyssnarna. Eftersom jag inte hade hängt med från början kollade jag på hemsidan vilka ljudluckor som öppnats under månadens första dagar och fann bland annat islossning. Islossning som jag ju har skrivit om, förra vintern tror jag det var. Det är spännande. Och jag insåg alldeles nyligen att jag kan få uppleva såna ljud här i min nya bostad. Har nämligen en fin liten sjö i närheten. Inte inom synhåll men inte heller längre bort än att smällarna och dundret borde nå hem till mig. Jag hoppas på det.
Jag har också tagit reda på att den här fina sjön brukar plogas av kommunen så att det går att åka skridskor och det var en glad nyhet! Jag är uppvuxen med tillgång till en liten skridskodamm och åkte och åkte. Katten Kattis följde med. Det var en damm som morfar gjorde för att ha kräftor i, men som mest kom att uppskattas som skridskoarena. Det kom ingen kommun och plogade dammen eftersom det var morfars egen damm, utan pappa plogade bort snön för hand och sen åkte vi, i timmar! Någon gång också i mörkret med marschaller runt omkring och blinkande stjärnor och flygplan ovanför. Den här skridskouppväxten har gjort att jag tycker om ljuden av skridskoskär mot isen. Och blir det kallt nu, som de pratar om, kan jag få uppleva både det och dundret och smällarna. Det vore nåt.
Denna gång rör det sig om en artikel till en antologi med temat Stockholmsliv. Liksom under uppsatsarbetet tänker jag utnyttja bloggen i mitt sökande efter personer som skulle vilja delta i studien. Det gick så bra sist.
Vem kan vara med då? Jag söker varken efter experter inom ljud- eller Stockholmskunskap, utan personer som helt enkelt har lust att berätta. Det är också bra om de blivande informanterna befinner sig i Stockholm, åtminstone en stund. Behöver alltså inte vara permanent bosatta i stan. Säg till om du är en sån person, så berättar jag mer om hur det hela ska gå till. Tänker mig att det ska genomföras så snart som möjligt.
En ljudutställning på Fylkingen. Låter som en bra andra advents-aktivitet. Det verkar populärt (och kanske mer tacksamt?) att åka iväg, gärna rätt så långt, och samla ljud än att försöka fånga den egna vardagens ljud, som om den fjärran ljudidentiteten lättare låter sig fångas. Det är väl det där med vanligheten, att den inte riktigt hörs.
-
Typiskt, artikeln var lite gammal och utställningen över. Det var förhoppningsvis en bra första advents-aktivitet.
Det är så tyst där jag bor. Det beror nog på betongen. Betong på alla håll och kanter. Hela det här bostadsområdet består av tjock betong, med fina träd emellan och det gillar jag. Betong och natur om vartannat.
Minns ni mopparna? De som jag skrev skulle kunna bli till en sorts ljudterror i min nya bostad. Det blev inget med dem. Lite åkande i slutet av sommaren men det verkar som om mopederna parkerades ungefär samtidigt som höstlöven började singla ner och slippra till det. Utifrån hör jag dov trafik, bussarna känner jag igen, de kommer ofta och stannar vid hållplatsen i närheten.
Inuti huset låter det nästan ingenting. Hissen som jag tycker borde höras gör det inte. Inga dörrar som smäller, inga grannar som ligger. Eller, alltihop händer nog men censureras av betongen. Ett trevligt litet ljud som jag faktiskt hör är garderobsdörrarna i min grannes hall. När hon stänger dem låter det på ett litet och fint klicksätt på andra sidan väggen, i mitt sovalkov.
Ganska ofta bullrar det till om mitt kylskåp, det riktigt ruskar på sig. Det är en termostatsak tror jag. Men så våldsamt. Det är det högsta ljudet som min lägenhet kan göra utan min hjälp.
En enda fest har jag hört i huset, inget att skriva insändare om.
Tack vare betongkonstruktionen hoppas jag att grannen under inte har behövt lida medan jag har flyttat alla tunga möbler runt i rummet eller haft kattbesökare som jagat varandra och olika små föremål och utan framgång försökt bromsa farten med klorna mot parketten.
Jag har ju flyttat rätt nyligen. Innan jag flyttade in målade jag och A om i vardagsrummet, ett ganska stort rum som tog två dagar för oss att ge en ny nyans som redan i burken såg lite mer lila ut än jag hade tänkt mig. Under två månader försökte jag acceptera nyansen men det gnagde liksom, på ett i högsta grad i-landigt sätt förstås, att väggarna vid vissa tidpunkter och dagsljus såg på tok för lila ut. I helgen har jag målat om, den här gången utan assistans och det fattar man ju. Det är tråkigt att måla så mycket så ofta (och lite i onödan också skulle man kunna säga). Nu är det vitt i rummet, blåsorna i händerna och träningsvärken i axlarna börjar försvinna. Det jag vill komma till är att jag på grund av den här nyansproblematiken avvaktat med att sätta upp nåt på väggarna och därför ser det inte bara tomt ut, man hör det också. Dags att dämpa, frågan är bara med vad. Jag har så små saker. Små små teckningar och saker...
... vid den här tiden hade min dåvarande hemort alldeles bäddats in i snö. Sjukt mycket och plötsligt och det kom med på tv. Det blev kaos på många vis, men innebar också ett välkommet skifte av ljudbild. Jag kunde gott tänka mig en sån förändring ganska snart, det är ju snudd på december. Det plaskiga, duggiga och leriga är lite av gårdagens nyheter. Ungefär vid den här tiden för ett år sedan höll jag också på att intervjua för min uppsats om vardagsljud. Vi kom in på temat vinter och snö i en intervju. Någon avskydde ljudet av att gå på snö (och snö över huvud taget) medan en annan var riktigt förtjust i det; "Det är lite festligt att gå på nåt vitt, det är inte var dag man knarrar omkring i snö!". Jag håller med, det är nåt nytt med snö, år efter år.
Jag var på väg hemifrån till matbutiken, hade promenerat en stund och var på väg att passera sporthallen. Möter några få längs vägen då och då. En liten kille i, gissar jag, typ 12-årsåldern med stor väska eller ryggsäck kommer gåendes åt motsatt håll. Jag tittar nog bara så pass kort åt hans håll att jag hinner uppfatta att det ser ut att vara just en pojke i den gissade åldern. Precis när han passerar mig säger han hej. Jag blir mycket förvånad och hejar tillbaka samtidigt som jag skrattar. Skrattet kom nog pga osäkerheten, kanske hade jag hört fel? Sa han verkligen hej? Men bäst att heja tillbaka.
Nästa vecka är jag på väg åt andra hållet. Två vuxna och en pojke i samma storlek som den första kommer gåendes. De passerar mig och pojken låter "Mjau!". Jag lyssnar om de två vuxna säger nåt till honom, reagerar på nåt vis. Ingenting, som om lätet inte hörts, eller helt enkelt var alldeles på sin plats i deras öron.
Jag berättade om de två tillfällena för en vän idag och får höra om en gång då hon passerats av en kille som helt i förbifarten väser "Gräset!" åt henne.
Alltihop är ganska mystiskt. Jag kommer att minnas att jag tidigare har skrivit om när ett träd sa hej. Det var otippat, men på nåt sätt tar de här märkliga mötena hem priset. Jag blir rätt nyfiken, vad tänkte de?
Jag måste berätta att det verkar som om jag har en flöjtgranne också nu, efter flytten! Hörde det en helg för ett tag sedan. Det lustiga (som i märkligt sammanträffande, inte direkt som i roligt) är att den här flöjtisten tycks ha nischat sig inom samma genre som den förra. Den smäktande Disney-genren, kan vi kalla den. Har bara hört grannen spela vid ett tillfälle hittills och melodin som nådde mig genom köksfläkten var långt i från så påträngande som det kunde vara i min gamla bostad.
Bloggen har fyllt två år och jag missade det. Jag som skulle ställa till med nånting för att fira. Vad hade jag inte kommit på, men nu gick det bara obemärkt förbi. Ja ja, grattis i alla fall. För den som hittar bloggen nu efter de två åren finns det rätt så mycket att läsa. För den som hängt med ett tag blir det fortsatt väntan på nya dröjande inlägg. Det är inte världens fart och fläkt här, jag vet det. Men ibland rasslar det till. Ofta mitt i natten eller när jag har nåt viktigt som måste göras.
Hur som helst. Hjärtligt välkomna, gamla och nya läsare!
Jag vill förresten påminna om min uppmaning att skriva om ljud & bostad (se inlägget den 24 september). Det ska bli en lista, ju!
Hur sent kan man dammsuga i en lägenhet? Jag är osäker. Beror förstås på vilka grannar man är omgiven av, men jag har en överdriven rädsla för att störa. Ser framför mig hur en känslig granne ska ringa på och vara sur och sedan måste jag vara nervös för att röra mig i trapphuset (och dammsuga, inte minst) resten av min boendetid här. Själv skulle jag inte störa mig på dammsugning förrän framåt midnatt tänker jag mig. Men i min ängsliga fantasi är folk hur lättstörda som helst.
Jag har också telefonen på ljudlös/vibration när jag är ute och åker så att medresenärer inte ska behöva höra ringsignaler och sms-ljud i onödan (det är ju rätt mycket), fastän jag har en fin ringsignal, Karin och James "Ebert". De missar faktiskt ett fint ljud, när jag tänker efter...
(Kan förresten rekommendera hela skivan Barnlåtar av Karin och James!)
Det är hemtenta och jag isolerar mig i lägenheten fram till fredag eftermiddag då alltihop ska vara färdigt, välformulerat och ivägmailat. Det blir ganska tyst här när jag måste koncentrera mig så många timmar i sträck. Ingen musik eller radio som ofta annars. Men så insåg jag att jag faktiskt har pratat en del under dagen, lite i telefon då och då men framförallt med katterna. Det går automatiskt; "Har du tråkigt?", "Vad vill du ha för mat då?", "Nej! Om du biter i växterna ställer jag dem ända här uppe". Själva bjuder de på Chewbacca-liknande knorrljud och hasande steg på parketten pga av all päls under tassarna. De liknar inte riktigt katter.
På morgonen låter det fint här omkring. Jag har hunnit höra två morgnar, kanske är det förhastat att lämna omdöme redan nu, men jag tror det fortsätter i samma stil. Lugna morgnar när saker börjar komma i gång, på håll.
Värre blir det senare på dagen. Två dagar är tillräckligt för att med säkerhet kunna konstatera att det kommer att fortgå så här. Det är mopederna alltså. De är otroligt många. Varenda femtonåring i det här området verkar ha en trimmad moppe. Har aldrig upplevt en sån mopedtäthet tidigare. Jag vet att jag skrev alldeles nyligen hur de visst kan låta fint och det handlar mer om min egen attityd och sånt där, men jag vet inte. De låter så högt att de tar över. De kunde hålla sig lite mer i bakgrunden.
Från vattenkranen ovanför badkaret hörs pluppljud som får mig att tänka på den här låten. En fin låt, så det är ett bra pluppljud.
Och från köket har det kommit ett skrammelljud, som om en stekpanna välter mot andra grejer i diskstället. Men ganska snart, igår - första hela dagen i lägenheten - kom jag fram till att det inte är stekpannan som välter om och om igen, utan ett ljud från grannlägenheten som tränger genom väggen i skåpet under diskbänken. Nåt med rören. Det luriga är att det låter så himla nära, precis som att det är på min sida om väggen. Nu kom det igen! Har kanske aldrig hört nåt som låter så mycket som nåt som det inte är...
De två birmakatterna som jag vaktar spetsar sina ludna öron när skator raspar med klorna mot balkongräcket. För min del känns det hemtrevligt att höra nån knapra torrfoder i köket.
Det kom några fina berättelser om ljud med koppling till boende i samband med ett tidigare inlägg om min kommande flytt. Det här är ett tema som rymmer oändligt många historier - roliga, jobbiga, mystiska! Jag vill höra mer! Det blir nästa lista: Ljuden kring bostaden.
... raggarbilarna, de fulla människorna på väg ut och hem på helgerna, bussen som brummar förbi varje halvtimme, de oförklarliga stegen på våningen ovanför, den nya flöjtgrannen, de vinande ventilerna, klackskorna i trapphuset, skvalandet i källarrören, ugglan i skogen, kyrkklockan vid elva. Nu blir det andra ljud.
Jag har målat i min nya bostad, med assistans av A. Under arbetet med att måla som tog två dagar, inklusive tidskrävande tvivel om nyanser på högsta i-landsnivå, hann jag med en viss förhandslyssning på ljudmiljön kring huset.
Sopnedkastet som jag tidigare noterat sitter alldeles bredvid min dörr visade sig vara ur bruk, luckan låst, och kan därmed strykas från listan "Potentiella akustiska störningsmoment".
Däremot la jag märke till något annat som jag med stor sannolikhet kommer att få höra framöver, och mycket. Mopedister. Ungdomar på mopeder, fram och tillbaka precis utanför huset. Ett gällt och liksom ilsket läte. Jag som för första gången ska ha en balkong kommer kanske inte stå ut med att ha dörren öppen på grund av allt körande. Men, som vanligt när det gäller jobbiga ljud vill jag inte gärna gnälla utan i stället göra ett (eller många) försök bemöta ljudfenomenet på ett mer konstruktivt sätt. Och medan vi målade vardagsrummet hände en grej som jag ska lägga på minnet, kanske till och med ha nytta av i hanteringen av mopedljuden.
Vi lyssnade på musik, en låt av Kama Aina, och en ilsken moped for förbi. Exakt samma tanke slog oss båda där vi stod och rollade var sin vägg: mopeden och musiken stämde ihop. De flöt samman, som om de var meningen att höras tillsammans. Det var otroligt fint. Mopedljudet fick plötsligt en ny och uppskattad roll, den tillförde något som låten faktiskt är lite tråkigare utan. Det här är något som jag särskilt fascineras av med ljud, när det uppstår musik, eller bara vackra/häftiga ljud, ur något som aldrig var tänkt att vara musik eller vackra/häftiga ljud. Utan att det är meningen blir det finare än någon annan musik som komponerats. Just sådana fenomen gjorde att jag måste starta en blogg om ljud.
När jag bor där i lägenheten och hör mopederna utanför ska jag tänka på det här. De kan låta fint. Kanske spelar jag in dem och kanske gör jag till och med något musikaliskt med mopedinslag så småningom. Kanske kommer jag att vara glad att jag har dem åkandes där utanför, ständigt redo att fångas med Zoomen.
Har fått en ny bostad och flyttar in om ett tag. Undrar hur det låter där. Om det låter mycket eller lite, på dagen eller natten. Gick dit och tittade härom dagen, första gången efter visningen. Redan innan jag låste upp dörren la jag märke till en sak som kan ha inverkan på min framtida akustiska tillvaro. Ett sopnedkast. De är inte så vanliga nuförtiden, vad jag har uppfattat. De rimmar dåligt med källsortering. I nedkastet blandas det hejvilt. I mitt nya hus finns de fortfarande kvar, tydligen. Och precis intill min dörr sitter det. Själva nedkastet inkräktar lite i min hall där man snott nån kvadrat till det ändamålet.
När jag såg nedkastet sa jag genast till A att kolla, nu kommer jag få höra sopnedkastning, hela tiden. Om det blir så hänger på flera saker. Först och främst om mina grannar använder nedkastet, det är inte säkert, om det finns ett sopsorteringshus på gården. Sedan handlar det om det materiella, om sopnedkastsluckan smäller högt när man stänger den och om väggen mellan nedkastet och min hall är välisolerad. Det här kan bli en nitlott, ett ständigt smällande, eller inget jag kommer att reflektera över alls. Det kan bli helt andra ljud som kommer att fånga min uppmärksamhet. När jag senast packade upp flyttkartonger kunde jag inte ana vad jag skulle få höra. Mystiska regelbundna steg dygnet runt, vibrerande basgångar och nu senast en flöjtrepertoar som återupplivade musikminnen jag hade lyckats glömma tills nu. Det kan bli spännande.
Förresten, vore roligt att ta del av andras ljuderfarenheter med koppling till bostad. Jag tror att det finns gott om roliga och märkliga historier i den kategorin. Berätta!
Jag har fått en ny granne, en flöjtist. Jag tror det är subwooferkillen som har flyttat ut och ersatts av flöjtisten. Har också hört elpiano/synt ett par gånger, men osäker på om det är en och samma granne eller om det är en musikerflyttvåg det rör sig om. Flöjtisten verkar flitig. Idag har jag inte varit hemma så mycket men igår, söndag, hann jag höra stora delar av repertoaren (eller, det är ju svårt att veta på förhand hur stor repertoaren är, men det blev en ganska lång radda låtar under dagen). Det var många kända melodier av det smäktande slaget. Titanic-ledmotivet My heart will go on, Can you feel the love tonight (som jag fick spela altsaxofonens andrastämma på under allför många år i mitt tidigare musikskoleliv, lärarna tröttnade aldrig på den låten), Julen är här (i god tid måste man säga, och den här låten finns inte med på min julhitslista). Med flera.
Det spännande med den här nya grannen är att jag först på söndagsmorgonen tänkte att det här är någon som alldeles nyligen bestämt sig för att börja spela tvärflöjt. Det lät så. Några tveksamma toner, som om personen liksom försökte få ljud i instrumentet över huvud taget. Men sedan kom låt efter låt, hit efter hit. Varför spela så stapplande om man egentligen är rätt bra? Alternativt: Hur kan man lära sig i en sådan fart, om man knappt hittade tonerna vid frukost? Mystiskt var det.
När jag tänker på låtvalet är nog faktiskt flöjtisten och pianisten samma granne. Hörde Sol, vind och vatten på tangenter häromdagen, och kanske att Julen är här var det också... Alla de här hitsen har grumlat till mitt minne. Hur som helst. Efter ett par av gårdagens låtar gick jag iväg och sopsorterade och funderade på om grannskiftet är ett upp- eller nerbyte för mig. Med just de där låtarna klingande i huvudet mindes jag de vibrerande basrytmerna som inte alls så tokiga. Vi får se, hur det blir mot jul och så.
Möblerade alldeles nyss om på mitt lilla klaffbord till mediacenter för att skapa bättre ergonomiska förutsättningar. Känns som en särskilt vettig sak att göra med tanke på att höstterminen börjar i morgon och jag kommer sitta här och skriva ännu mer. Mot slutet av uppsatsskrivandet i vintras var inte ryggen glad. Och jag får verkligen skylla mig själv som har en pinnstol som datorstol.
Nu har jag kopplat in ett externt tangentbord och mus för att kunna ha datorn högre upp, skärmen i ögonhöjd. Det funkar bra, men en oväntad effekt som jag inte hade tänkt på är att det nygamla tangentbordet låter annorlunda. Laptopens tangenter var så mycket tystare. Det här nya har mer bas i smattret och låter som när folk på tv sitter vid datorn och skriver. Det är ett ljud jag alltid har stört mig lite på, att det måste låta så mycket när de skriver mail på tv. Det är orealistiskt och övertydligt. Att de ska göra en så stor grej av det liksom. Och så klickar det ashögt när de trycker på "Send" (fast de tvekade inför att skicka, nästan jämt tvekar de) i det påhittade mailprogrammet. Och nu låter mitt tangentbord exakt så där. Tar jag dessutom en tankepaus mellan meningarna och blickar ut genom fönstret (vilket sker, det gör det) är det typ exakt som i Sex and the city. Måste alla ljud vara oljud? Finns det några bra ljud kvar nuförtiden? Typ. Förutom att jag inte skulle skriva just så.
Det klickar ganska fint, både om tangenterna och musen. Men det är det där med att ändra sig. Jag har ju stört mig så mycket på tv-smattret. Får jag tycka att samma ljud är ok hemma hos mig...
Förra fredagen var det begravning för morfar. När vi gick ut ur kyrkan och klockorna ringde i klockstapeln möttes vi av kor, massor av kor. Alla korna i hagen mitt emot kyrkan skyndade sig åt klockornas håll så snart de började ringa. Det var fint, mormor och morfar hade själva kor en gång, och nu stod alla de här korna uppställda framför kyrkan. De rörde sig knappt ur fläcken medan vi var kvar där utanför. Om de också ville säga hejdå till morfar eller helt enkelt bara dras till ljudet av klockorna har jag ingen aning om, men det var fint.
Nu har jag dammsugit. Det var länge sedan sist. Att dammsuga är ett asigt jobb och därför dröjer det mellan tillfällena. Jag blir så irriterad. Av sladden som trasslar så dammsugaren kör fast, av att kliva över slangen som snor sig kring benen, av att det är svettigt att krypa omkring och nå in på olika ställen. Jag har nog alltid tyckt illa om att dammsuga. Försöker tänka positivt och uppskatta att en sådan behändig maskin finns, till skillnad från innan den gjorde det. Så jävla jobbigt är det ju inte om man tänker på allt som inte var uppfunnet förut. För ett par år sedan bodde jag i ett hushåll som saknade dammsugare (eller själva maskinen fanns men inte röret). Vi fick sopa ihop dammet så gott det gick med sopkvast, det blev inte särskilt rent. Jag vill inte tänka på vad en bacillanalys av den begagnade plyschsoffan skulle få för resultat. Då saknade jag faktiskt att dammsuga. Men annars är det jobbigt.
Jag har försökt förstå mig på exakt vad med dammsugandet som väcker min irritation och kommit fram till att ljuden som sysslan ger upphov till kan vara en trolig orsak. Dels är det det konstanta höga dånet som liksom förstärker känslan av att nu dammsuger jag, som om jag inte skulle känna av det ändå. Och sedan är det de enstaka ljuden som uppstår när dammsugaren krockar mot olika föremål. Ljud som bidrar till en upplevelse att städningen inte går så smidigt, utan mer bökigt. En händelse som alltid tycks inträffa, och detta ljud är nog det allra mest störande just för att det är så typiskt, är att dammsugarröret välter. Gärna om och om igen. Jag hör ljudet av metall på glid och så smäller det till. Det här ljudet är bökigt och osmidigt personifierat, om det går att säga så. Du fattar.
Nu är det gjort i alla fall och det känns alltid fantastiskt. Men om jag hade möjligheten att dela städningen med någon och fick välja mellan dammsugning och golvtorkning väljer jag utan att blinka det sista. Det kan nästan vara roligt att torka, och så är ju grovjobbet med dammet redan gjort när jag kommer med moppen. Det finns lite utrymme för slarv.
För att det här inlägget inte ska sluta som ett okonstruktivt gnällinlägg avslutar jag med ett par tips till dem som jobbar med konstruktion av dammsugare.
Att tänka på hos dammsugartillverkarna:
Ljuddämpare, kom ihåg att sätta in nån sorts ljuddämpare, eller gör helt tysta maskiner. Det finns redan, har jag hört. Gör fler.
Använd material när ni tillverkar dammsugarna som inte låter så mycket när de krockar med andra material.
Ordna så att dammsugarröret kan stå upp utan att glida iväg och orsaka hemska smällar när det faller mot hårda golv och annat. En liten gummikant, inte svårare än så.
Sedan en grej som inte har med ljud att göra, utan lukt. Måste luften blåsa rakt upp från dammsugaren? Råkar man böja sig lite över maskinen så kommer den där ljumna och förmodligen genom gammalt damm filtrerade luften rätt i ansiktet. Det måste finnas ett bättre sätt.
Som jag har berättat flera gånger om lyssnar jag mycket på radio. Både hemma och när jag är ute och åker. Det är perfekt med radio när jag åker buss en längre bit. Radion är en svart liten fickvariant som mamma köpte under tidigt 90-tal och som bara håller och håller. Nu vill jag som ivrig radiolyssnare beklaga mig lite. Klagomålet faller ganska tveklöst under kategorin i-landsproblem, men bör likväl framföras, tycker jag.
Det gäller området kring Forum Nacka (som jag hellre kallar Nacka Forum, men det är visst ett jazzband, har jag hört). När jag närmar mig detta område med buss börjar det brusa och spraka i lurarna. Den dåliga täckningen (eller vad man kallar det på radiospråk) håller i sig ett par minuter. Det är inte länge kan man tycka, en tid man bör stå ut med, men jag kan inte låta bli att undra vad som orsakar det här sprakandet. Och går det att rätta till? Jag vet andra ställen där det råder både radio- och mobilskugga. Jag tänker se upp noggrant för att bosätta mig på en sådan plats.
När jag googlar Nacka Forum, som i bandet, kommer denna fram. Rolig.
Plötsligt har nästan hela sommaren passerat och Oljud Sthlm som vi har planerat sedan vintern finns på riktigt, på museum och på internet. Från och med i morgon, tisdag, kan du njuta av oljuden på Musikmuseet eller oljudsthlm.se!
Nu har A haft sin katt ett litet tag. Den har ett mycket ynkligt läte. Det liknar en rovfågels, och vilken rovfågels har jag just tagit reda på. Sökte på olika rovfågelnamn på Freesound och fann att det är en vråk han låter som. Ganska exakt faktiskt. Detta läte gör han så fort skon klämmer, natt och dag. Det är svårt att veta vad han menar, vi tror det kan vara ett uttryck för rastlöshet, de korta stunder då ingen leker med honom eller han glömmer bort att jaga tygråttan.
Jag har försökt hjälpa till att hitta på ett namn till katten. Det har tagit lång tid, men nu heter han visst S/pdif. Nåt datorrelaterat, minns inte vad det var. Det tog lång tid att välja namn eftersom det måste uppfylla flera kriterier; det ska helst innehålla bokstaven s så katten reagerar, det ska kännas bra att ropa ute på gatan inför grannarna, det ska passa själva katten, men kanske främst passa ägaren. Vad folks husdjur och barn heter speglar väl mer deras egen självbild än djurets/barnets. A är en person som gillar datorer. Men mest tror jag att han gillar själva ordet, Spdif!
Jag har varit borta ett tag och när jag kom hem häromdagen hade det börjat vina om köksventilen igen. Ventilen som jag hittills haft ett pappersark fastsuget mot för att stå ut. (Nej, ventiler ska inte täppas igen, men med det generösa luftinsläpp som mina fönster ger blir det knappast syrebrist, men ett ännu kraftigare vinande däremot). Ett nytt papper måste upp, jag kommer inte kunna sova.
Idag flyttar en liten randig katt in hos A. Och alldeles lägligt kommer en intressant artikel om hur katter med hjälp av ljud får människorna att göra som de vill. Vi tror att vi kan tolka katters beteenden - typ: svansen upp = glad katt, spinnande katt = nöjd - men det handlar om något långt mer avancerat än vad vi med våra dumma människogissningar kan genomskåda.
Precis en månad kvar till utställningen öppnar! Vi har jagat oljud och människor att intervjua om oljuden och nu klipper vi filmerna. Är själv riktigt nyfiken på att se dem färdiga.
Undrar om det är den tiden då det knäpper om busken bakom pappas hus... Vad busken heter vet jag inte, men humlorna gillar den och det knäpper om de ärtskidsliknande frökapslarna. Blommorna är gula.
Jag brukar handla på kvällen. Det gjorde jag i kväll, en stund innan de stängde. När jag närmade mig mitt hus hörde jag en dialekt - just det, det var främst en dialekt. Från ett öppet fönster på översta våningen i grannhuset hördes norrländska. Det var den mesta norrländska jag har hört tror jag. Vad killen med telefonen i fönstret sa hörde jag inte, men tonfallet. Tyngre betoningar får man leta efter, jag lyssnade extra noga för att avgöra om han härmade eller faktiskt lät så. Jag tror han lät så. Som man hör en fågels melodi på långt håll hördes norrländskan från fönstret som skymdes bakom björken. Det var fint, och roligt.
I huset där jag växte upp fick vi vatten från vår egen brunn. Ibland blev den tom och den brutalt dånande pumpen under trappan ville aldrig tystna. Vanligtvis dånade den bara emellanåt, i samband med att man spolade i toaletten, duschade, diskade eller på annat sätt förbrukade vatten.
Det var en häftig upplevelse att ibland komma till ställen där det alltid fanns varmvatten, när som helst. Där man kunde spontanduscha. Hos oss fick man planera, titta på klockan när varmvattnet slogs på och sedan vänta en halvtimme, i bästa fall. I många fall blev väntan längre. Någon gång ledsnade jag, tog handduken och knallade upp för backen till mormor och morfar och deras dusch. Efter en dusch hemma måste man komma ihåg att ställa tillbaka spaken* under diskbänken från varmvatten till elementen. Jag tyckte aldrig om att sträcka in handen till spaken där bakom, i råttfälleskåpet. För att sedan veta att omställningen lyckats fick man lyssna, efter några sekunder började det knäppa, klucka och slamra i elementen.
De här ljuden var en självklar del i vardagen; dånandet under trappan, det fräsande värmeaggregatet under diskbänken och elementens klonkande som verifierade att systemet var i ordning. Jag kunde ljuden, vad de betydde och när det lät fel. Sedan jag flyttade hemifrån har jag inte haft någon användning av de där kunskaperna, vad jag kan minnas. Lägenheter tycks oftast sakna de där inre organen som var så närvarande hemma i huset, och varmvattnet tar nästan aldrig slut.
*Som vi kallade shunten, utan att någonsin ifrågasätta det märkliga ordet. Det var shunten bara, shunten hit och shunten dit.
Det knäpper om grannhuset. När jag kom gåendes och hörde knäppljuden föll den första spontana misstanken på gatulamporna. Men eftersom det här var långt före tändningstid fanns det ju ingen anledning för dem att knäppa. Ljuden kom i stället från fasaden på huset som jag höll på att passera. Solen hade just tittat fram och då börjar de tydligen röra på sig, de röda plåtplattorna som man valt att klä hela huset med. Jag kan föreställa mig att de var blanka och röda på riktigt en gång, men det har jag inte sett med egna ögon. De är solblekta med fingerklotter i dammet. Och knappast hade man väl tänkt, när ritningen låg på bordet och man speglade sig nöjt i den röda plåtprovbiten, att det skulle knäppa om huset så fort det träffades av solen.
Om det finns någon mer än jag som uppskattar roliga rytmer i gatukorsningar (från trafiksignalerna alltså) kommer här ett tips till denne. På väg till stadshuset i Nacka korsade jag ett övergångsställe som tickade högre och klarare än alla övergångsställen jag någonsin har korsat. Det var inte bara högt och klart, utan fantasifulla rytmkombinationer som genast gav detta övergångsställe - det från Forum Nacka till stadshussidan av vägen - en hög placering på gatukorsningsljudlistan. Kanske inte nummer ett, men snudd på.
OLJUD STHLM börjar ta form. Hemsida på gång, håll utkik och planera ett besök på Musikmuseet i augusti!
I staden finns ljud och oljud, önskade och oönskade. Ljud som hör till, som ska vara där, och oljud att stå ut med. Men måste oljuden alltid låta illa? Kan oljud bli tillljudattuppskatta? I den här utställningen blir de musik.
Andreas Tilliander och Sophie Rimheden är några av de artister som fått i uppdrag att omvandla Stockholms oljud till musik. I fem korta filmer får vi följa med under arbetet, från insamling av ljudtill färdiga musikstycken.
Oljud Stockholm är ett projekt av Håkan Lidbo (musikproducent) och Elin Franzén (etnolog) som visas på Musikmuseet 11-16 augusti.
Fick ett mail där det stod att det blev jag som fick stipendiet, Arvidsjaur kommuns kulturstipendium. Jösses alltså! Det betyder att jag någon gång under året kommer att vistas en månad på orten och ägna mig åt ljud på olika sätt. Utforskande av ljud tillsammans med andra och på egen hand är tanken. Oj så spännande! Har aldrig varit längre norrut än Östersund tror jag, och knappt där heller.
Idag sa en tall hej till mig. Det var såklart väldigt oväntat. Jag gick på en stig och tyckte mig plötsligt höra en röst lite längre fram, bakom buskagen. Men ingen var där. Jag bestämde mig för att ha hört fel. Ibland måste man ju bestämma sig för det, när man inte förstår, vad händer annars? Men efter några sekunder hörde jag rösten igen. Nu sa den "hej". Fortfarande ingen människa i sikte, och jag kollade verkligen noggrant. Det enda tänkbara, som fick bli den slutgiltiga förklaringen, var att det var den höga tallen som jag just passerat som morsade på mig. Ja, eller hur?? Huruvida tallar kan tala eller ej tänker jag inte gå in på, men det "hej" som kom från den här tallen (mer bestämt från stammen som knarrade pga vinden) innehöll hur som helst just de ljud som ordet "hej" består av, och det var välartikulerat också. Så det här blev onsdagen som en tall sa hej.
Det är nåt konstigt på radion. Musik som rör sig långt utanför de s k ramarna kanske man kunde kalla den (beroende på vad som finns innanför ens egna ramar såklart). Den låter som de misstag som skulle kunna uppstå bland en samling musikinstrument, små rytminstrument som faller, skrapar mot nåt annat. Men det är inte misstag för det fortsätter så där, länge. Pianisten är galen och borde kunna känna sig ordentligt avreagerad på vägen hem från studion.
Jag har glömt laddaren till min dator i en annan stad och bloggar det här med papper och penna. I datorn har jag internet, musik, radio och tv. Allt som brukar låta i mitt hem om kvällarna finns i den. Så snart det slog mig att laddaren inte följt med mig hem kom tanken "vad tyst det kommer bli!". Batteriet är definitivt tomt och jag sitter i fåtöljen med min julklappsbok, Bodil Malmstens Sista boken från Finistère, och har den här märkliga misstagsliknande musiken på i min lilla batteridrivna fickradio. Den enda apparaten som kan låta just nu.
Det blev inte så tokigt att vara utan datorn för en kväll. Jag gör och hör nåt annat. Vanligtvis fungerar internet som en magnet; jag dras ut på det oavsett om jag har nåt där att göra. Och ljuden, har alltid ljud igång. Musik, radio eller tv, fast jag inte alltid riktigt lyssnar. För att fylla ut tystnaden. Det gör jag ju nu med, med den märkliga musiken på P2, men det är nåt annat än vad som hade varit om datorladdaren följt med. Men det finns ju fler radiokanaler? kanske man undrar. Måste jag lyssna på det där bara för det här med laddaren? På P1 sänds ett program som jag redan har hört och på P3 lät det jobbigt/tråkigt, så det blev det här. Har ingen aning om vad det är, för det står på internet. Nu spelar klarinettisten samma halvspruckna ton jättelänge, man hör andetagen från näsan.
Det är roligt när det blir lite fel med tekniken, i radio eller tv. Mikrofonen fungerar inte och istället för ett proffsigt nyhetsuppläsarljud hör man ljuden runt omkring i studion, uppläsarens avlägsna röst som fångas upp av någon annan mikrofon i rummet, papper som det bläddras i, röster som inte alls skulle ut i sändning utan förbli obemärkta bakom kulisserna. Det är spännande att se och höra vad som händer härnäst för det vet man inte, till skillnad från alltid annars. Det blir lite osäkert.
Förra säsongens prassliga jacka prasslade fortfarande när jag tog fram den från sin vintervila i garderoben häromdagen. Jag som tyckte att prasslet avtog efter ett tag förra sommaren. Har den prasslat till sig igen? Eller hade jag bara blivit van och döv för prasslet medan sommaren gick? Nu prasslar den igen i alla fall.
Jo, jag undrar några grejer. Måste inte de artificiella grus-, vatten- och fågelmaskeringarna låta rätt så starkt för att liksom lyckas styra över fokus från trafikbullret till dem? Och blir det inte lite rörigt då, med trafiken och gruset, vattnet och fåglarna? Eller om det bara var vatten de skulle ha. Och så det här med att ljud plågar mindre om de är begripliga (som jag har läst om och erfarit i mitt eget fältarbete); om bullermaskeringsprojektet blir klart till lucia, som planerat, blir det inte fel med porlande vatten då? Just då alltså. Jag tvivlar inte på att ljudet av vatten kan ha en rogivande effekt, men om jag hörde det runt lucia, då skulle jag liksom "Vänta lite, aha det är en installation! Spexigt." Och inget fel med det i och för sig, det vore säkert kul det också, jag gillar när det kommer något oväntat, som en porlande luciabäck. Och det skulle verkligen styra bort mitt fokus från bullret. Jag skulle nog stanna till ett slag vid den osynliga luciabäcken. Nu låter det kanske som att jag tramsar till det här, men jag brukar faktiskt stanna till när jag hör något spännande. Så mig skulle det påverka, vattnet.
Bortsett från att buller kan vara direkt skadligt för hörseln är jag själv inne på linjen om var och ens personliga inställning till ljuden. Ett särskilt bullerljud, låt säga en motorväg, har inte en inbyggd negativ klang, som är ful oavsett, för alla. Ibland när jag råkar börja lyssna på ljuden omkring mig, mitt i stan bland alla trafik, då händer det saker med ljuden, jag hör dem, på riktigt. Och det kan finnas spännande ljud där, fina till och med. Om jag känner mig stressad efter en dag i staden tror jag att det hänger mycket på om jag har attackerats av eller lyssnat till ljuden. På så sätt kan förändringen av hur vi påverkas av ljudmiljöer delvis finnas i oss själva. Det är bra att man praktiskt och fysiskt tar tag i ljuden, som i ABC-inslaget, de finns ju alltid med oss i vardagen, påverkar oss på gott och ont, fastän de är så osynliga. Om man tar tag i dem så, och dessutom gör en personlig liten utvärdering av sin egen subjektiva inställning, då kanske oljud kan bli ljud, och favoritljud. Prova det där hemma.
Pass på, imorgon är ett av de få tillfällen (kanske det enda) som man kan lyssna till en riktigt stor brasa. Vad vore väl en brasa utan knastret och dånet? Fortfarande varm men inte detsamma...
Just som jag öppnat fönstret på glänt och ställt dit inspelaren för att fånga den klara fågelsången som plötsligt dykt upp utanför så avtog den. Istället började det komma bilar och grannens basbuller dånade genom väggen. Kanske jag skulle göra ett försök att kliva upp vid den tidiga tiden om morgonen då fåglarna sjunger som allra mest, bilarna fortfarande står parkerade i sina garage och grannen snusar i sin säng.
Nu skriver jag till riktigt hög musik. Nån granne spelar så högt, det bullrar i luften, i en monoton rytm. Det brukar vara så här ibland och jag brukar försöka att inte bli irriterad, tänka att den som spelar nog inte vet hur det låter inne hos mig. En metod som jag har börjat använda är att liksom reducera basbullret genom att själv spela musik så högt att jag inte hör det där andra. Men det gör väl inte saken bättre, det blir väl bara värre, kan man tänka om det. Ja, det blir en ond cirkel. Tänk om alla skulle göra så. Hela huset skulle bullra. Men jag ser den här metoden som ett tillfälle att lära mig att ha högre volym också (se tidigare inlägg). Jag har ju oftast så lågt. Så nu hör jag nästan ingenting från grannen samtidigt som jag tränar upp min volym(o)känslighet. På en av högtalarna ligger en humla som är död, men det var den redan när jag kom hem häromdagen.
Det är ofta jobbigt när det kurrar och bullrar i magen. Och bullrar inte ens egen mage lite högre än normalmagar? Nej, så är det ju förstås inte men det kan kännas så när det bullrar som allra mest. Jag har många minnen av det här genom åren. Ett sammanhang som jag minns som ett av de mest plågsamma (inte som i värk, men i pinsamhetsväg) var under mina studier i filmvetenskap. Vi såg en massa film, det var ju kul, men under alla dessa timmar i biosalongen hann man ju bli hungrig. När filmen var som mest tyst, då bullrade min mage högst. Jag kunde knappt tänka på filmen längre, bara på magen, att den snart skulle bullra igen. Och jag hoppades att jag kunde tajma bullret med nästa högljudda scen i filmen, men det var inte så himla lätt.
Det är märkligt med magbuller, varför är det så pinsamt? Det är ju inte som att släppa sig. Att släppa sig spelar i en helt annan liga, som det heter. När man hör en mage i närheten bullra känner sig magägaren i nästan alla fall tvungen att skratta lite för att liksom markera att "ja, det där lät ju lite konstigt, tycker jag med" och "oj, jag är ganska hungrig!". Det är väl ingen som tvekar om vad magbuller betyder, men ändå måste det kommenteras (främst av den som bullrar) och nästan ursäktas. Jag har lärt mig i etnologin att det var fritt fram att spotta hur som helst förr, och sen blev det inte ok längre. Hur är det med magbuller ur ett kulturperspektiv, har det alltid varit pinigt?
Som du säkert har sett finns det inget att lyssna på i min blogg, bara text text text, gud vad tråkigt kanske du tänker emellanåt. Då kan man gå hit till Ljudbild och lyssna på fina ljud direkt från vardagen. Det är tur att det finns andra som tagit tag i att lägga upp ljud, för här blir det bara text, nu och framöver.
Nu har tiden blivit mogen för nästa lista med älsklingsljud - ljud som kommit in från bloggens besökare. Liksom förra gången är det en fantastisk blandning att känna igen sig eller att upptäcka nya ljud i.
Varsågoda, här kommer Älsklingsljud #2:
”hästar som äter hö. Det är tugg, prassel, frust och hovar som dras i sågspån. De låter så nöjda, det låter gott och man vill bara sitta där i spånet med hästhuvudet intill och lyssna, bara vara sådär nöjd själv.”
”Mitt älsklingsljud är när man råkar väcka en djupt sovande katt och den sömnigt börjar spinna direkt.”
”Mitt älsklingsljud är lastbilar på långt avstånd. Hur ska jag förklara. Jag menar ganska långt avstånd. Man ska inte alls höra hur de brummar, backar och tutar och sånt där utan mer monotont på långt håll.”
”Hårtorkar konstigt nog. Rationellt nog är det värsta jag vet ljudet av en dammsugare. Den ena suger ut luft den andra blåser ut. Måste ha något med det att göra.”
”Ett favoritljud som jag har är när man är på väg upp för backen i skidliften och fästet till linan på liften passerar genom hjulen som håller liften på plats.. Dddunk ddunk. Ett annat favoritljud är ljudet av varmt vatten som hälls upp till en kopp te.”
”Jeg elsker oppstartslyden til min gamle game boy. P-ling. Det er nok ikke bare den deilige lo-fi lowbit lyden men også forventningene til at et deilig spill skal spilles. Minner meg om at det snart er på tide med en hifi fest...”
Och så ett ljud från kategorin mat, som jag också tycker ska få vara med här...
”Jag tycker om att vispa grädde. Det låter mysigt. Ljudet ändras ju tjockare och fluffigare grädden blir.”
Tack för alla ljuden! Och fortsätt att skriva! Om det skulle vara så att du har skrivit om ett ljud men det saknas i den här listan (eller lista #1), säg till så lägger jag till det, bums!
Om min favorit, kajan, kan man läsa följande: "Ofta pratar fåglarna lågmält i munnen på varandra när de sitter på en skorsten och vänslas. Ett kacklande läte hörs från flockarna som sover tillsammans, innan de kommer till ro." (Läs vidare här.)
Jag kan lägga till ett ljud som jag gillar hos kajan. Eller, det är inte specifikt för just kajan, men för den och de andra "skurkfåglarna" (se föregående inlägg för def.). När kajan eller någon av de andra - kråka och skata till exempel - landar kan det låta fint, ett nätt ljud från de hårda fågelklorna som greppar tag om en tegelpanna eller skrapar lätt mot asfalten. Jag är lyckligt lottad med ett tegeltak i höjd med hallfönstret så jag kan se och höra dem landa och spatsera där uppe medan jag avvaktar med att lämna sängen om morgonen.
Påsken firade jag på landet. Helgen kom att präglas av fåglar på flera sätt. Utomhus - vintertystnaden är bortblåst och ersatt av konstant kvitter (jag vet, de är tysta vissa tider på dygnet, men helhetsintrycket efter helgen är konstant kvitter, liksom solskenet, gasen i botten). Påskrelaterat i form av ägg och fjädrar (men för min del får det hellre vara verkliga fåglar som kvittrar i buskarna). Och på tv i naturprogrammets fågelspecial.
Jag är rätt dålig på fåglar, känner nästan bara igen de lättaste; kråka, skata, korp och kaja (den kategori som A kallar för Skurkfåglarna), domherre, hackspett, mås och svan såklart. De där som det inte är någon tvekan om. Mesar och rovfåglar däremot, där blir det rörigare. Är det en vråk eller hök? Blåmes eller... minns inte ens namnet. Lika dålig är jag när det gäller att identifiera dem med hjälp av ljud. Men denna okunskap betyder inte att jag inte uppskattar dem, tvärtom! Jag skulle gissa att jag ligger en bra bit över medel i frågan om att uppskatta fåglar. Jag tycker mycket om att iaktta dem och att lyssna på melodierna och rytmerna, oavsett vilken art de tillhör. Jag kan påstå att jag är riktigt förtjust i fåglar, faktiskt. Favoriten är kajan, den bästa fågeln.
Vi satt i påskaftonssolen med varsitt glas öl och observerade, räknade antal utrop i vilken-det-nu-var:s entoniga sång. Fågeln i fråga var inte konsekvent, utan ropade liksom lite på måfå kunde det verka som. Men starkt och ihärdigt. (Det ihärdiga skulle eventuellt kunna jämföras med tokig farbror håller monolog i kollektivtrafiken. Om man vill jämföra). Det är fascinerande hur så starka ljud kan komma från så små kroppar. Inte den lungstarkaste operasångaren kan nog komma i närheten, om man tänker proportionellt.
På mornarna hörde jag någon picka på huset, på väggen eller om det var taket. Det fanns visst något gott där. En stupränna serverad med fågelfrukost.
Trots en pedagogisk genomgång av Våra vanligaste fåglar i naturprogrammet har jag inte lärt mig. Jag koncentrerade mig och försökte hjälpa minnet på traven - den där ser ut som en bandit och den där har haklapp. Men nä, i slutet av programmet hade jag redan rört till det igen. Jag kanske ska nöja mig med att uppskatta dem i all sin anonymitet. Det kan jag också.
Lyssnar på programmet Fråga barnen i P1, där vuxna får ringa in och fråga vad barnpanelen tänker i olika frågor. Intressant att höra hur de pratar, hur de har lärt sig att tycka. Egentligen får man inte riktigt veta vad just barn tycker, utan vad vuxna lär barn. Det hörs så tydligt. Förutom själva samtalsämnena hörs också andra saker tydligt; andning, smackande, att ingen tycks sitta riktigt stilla, det är fullt av aktivitet i studion som avslöjas genom alla små ljud. Det blir plötsligt uppenbart hur stilla alla vuxna i radio sitter, hur tyst de måste andas, svälja.
Igår träffade jag en mycket ung person, två månader gammal. Det är sällan jag umgås med så små barn, jag brukar nog inte umgås med barn alls egentligen. Känner inga. Men det börjar ändras. Det första i min bekantskapskrets mötte jag alltså igår. Det var ett väldigt snyggt barn som just denna dag var på riktigt bra humör, skrattade, sov och grät bara lite kort ett par gånger. Jag blev fascinerad över hennes läten. I vaket tillstånd gjorde hon olika små ljud, ofta utan att öppna munnen, på buktalarvis. Ska bli spännande att höra hur hon låter nästa gång. Och så småningom kommer hon att ha en personlig röst (röst har hon ju redan, men svårt att bestämma karaktär), kanske en radioröst? Eller Fröken Ur.
I mitt bostadsområde ligger antalet raggarbilar över medelsnitt. Det är inte gamla fina raggarbilar utan volvobilar som varken är gamla än eller nya längre. Några har blivit av med bakluckan, fått flak och epatriangel. Det är populärt att köra runt i mitt bostadsområde, bara ta några varv lite när som helst. Gärna i sällskap, fast var och en i sin bil, efter varandra. När jag går hemåt från bussen eller butiken och hör raggarbilsljudet närma sig bakom mig blir jag lite nervös. Inte för att jag är rädd för raggarbilar, men för att de kan få för sig att tuta när de passerar. Skit samma vem de passerar. Det är kul att tuta för folk hoppar ju till. Det är som med väckarklockan, de obehagliga sekunderna av väntan när jag vet att det gälla ljudet kommer när som helst. Fast med bilarna är det mer oförutsägbart, kanske tut kanske inte. Väntan är värst.
Nu tänker jag snart sammanställa nästa lista med älsklingsljud. Alltså brinner det i knutarna för att lämna in bidrag. Några har legat och väntat länge på att bli publicerade, så nu är det verkligen på tiden.
Det roligaste under gårdagens intervju var när journalisten själv började berätta om sina ljuderfarenheter. Kanske är det etnologistudenten i mig som inte vill släppa taget trots avlagd examen (men det är ju inte heller avsikten, utan snarare tvärtom). När någon sätter igång att berätta kan jag slås av en känsla av att liksom lyckas; "Ja! Nu kommer en intressant historia att slå de kulturanalytiska klorna i!". Som om det var jag som intervjuade. Sedan uppsatsen blev färdig har jag ingenstans att göra av mina analytiska slutsatser, de som slår mig då och då, men det är lika intressant för det.
"Vad är ljud? Och vilken roll spelar ljudet i våra liv?
Vilken roll spelar ljudet i våra liv? Frågor som analyseras är: Vad är ljud? Hur processar hörselorganen och hjärnan det tryck som ljudvågorna utövar på trumhinnan så att vi upplever ljud? Vad är decibel? Vilken roll har ljud i religionen och konsten? Vad händer i hjärnan när vi lyssnar på musik och hur arbetar man med ljudeffekter i film?" Första delen, Ljudlandskap, sänds 15 mars.
I lokaltidningen älskar jag ljud. Det står så, att ljud är min passion. När man läser det kan det verka som om jag lever för ljuden, men jag lever bara med ljuden. På gott och ont. Jag älskar dem inte, långt ifrån alla i alla fall. Det hade ju varit som att älska smaker eller dofter. Det finns många att ogilla. Fast jag fattar ju. "Hon som gillar en del ljud och en del inte" är ingen klockren rubrik.
Den större tidningen vill försäkra sig om att ha ringt till rätt person: "Är du Elin som älskar ljud?" Jag sa ja för att inte krångla till det.
Hur som helst. Det är roligt att något så vardagligt som ljud väcker intresse. Det är en stor del i de flesta människors vardag.
Farmor som länge har velat se hur jag bor kom på besök idag. Jag befarade att jag inte gick alldeles säker i och med den döda flugan som ligger mellan fönsterglasen. Lillasyster klarade sig inte, det blev anmärkning och rapport om flugan till pappa. Men det gick bra för mig idag.
Farmor har undrat ibland vad det är jag gör, om etnologin, uppsatsen och sånt. Jag visade uppsatsen idag. Den var lite svår att läsa utan rätt glasögon, men vi började prata ljud. Om ljuden från grannar som kan störa eller vara ett sällskap, om dammsugare och tvättmaskiner som låter för högt. Farmor har en granne som spelar piano ibland och då sätter sig farmor ner och lyssnar, det är så fint tycker hon, avkopplande. Hos en annan granne leker barn, det tycker hon också om. Glada ljud. Det har hon sagt till grannen. Själv spelar hon skivor ibland, "ja, inte sådär vrålhögt på kvällen då".
Folk tycks tänka ibland att jag kan en massa om ljud, men i själva verket består min kunskap framförallt av det som andra har berättat för mig, om ljuden i deras vardag. Det är bara att jag lapar i mig just de berättelserna och de finns var som helst, liksom ljudet självt. Det var roligt att prata ljud med farmor. Hon läste lite i mitt inledningskapitel; "har du sagt till henne där uppe med klackskorna nu?"
Det här är spännande, ett bibliotek i anslutning till tunnelbanan. En plats som liksom symboliserar tystnad (även om det inte alltid är så i verkligheten) och en annan som kan bullra ganska rejält. Tänk om böckerna skakas närmare och närmare hyllkanterna och till slut faller ner i slutet av varje vecka. Ja ja, det får de hålla lite extra koll på. Jag skulle uppskatta att ha bibliotek i närheten som alternativa väntsalar när jag är ute och åker.
Vid fortsatt läsning av bullertexter på Nacka kommuns hemsida fann jag en passande benämning på det fenomen jag har upplevt sedan jag flyttade in i min bostad - "momentana ljud nattetid". I och för sig rör det sig om momentana ljud när som helst, men det var en tjusig beskrivning.
För en närmare förklaring av hur fenomenet tar sig uttryck, läs inlägget från den 29 januari.
Ett så kallat ”tyst område” är ett naturområde som är i stort sett fritt från samhällsbuller. Särskilda ansträngningar bör ske för att bibehålla sådana områden, då det anses vara en viktig faktor i samband med vistelse i naturen att man inte utsätts för samhällsbuller som helt eller delvis kan förstöra upplevelsens positiva karaktär.
Med hjälp av bullerkartläggningen kommer de så kallade tysta områdena i kommunen att definieras. Dessa kommer sedan att redovisas i kommunens översiktsplan." "... upplevelsens positiva karaktär", det var lite roligt skrivet. Kanske man skulle åka dit någon gång. Jag brukar bara vistas i Nackas bullriga områden.
Sedan igår har de hållit på att spränga. Det är rätt spännande, det har jag nog alltid tyckt. Först varningssignalen som bygger upp förväntningarna inför den kommande smällen under några sekunder och sedan ett buller som kan kännas både under fötterna och i luften. Den där väntan ger ungefär samma känsla som när jag vet att väckarklockan kommer att börja ringa vilken sekund som helst. Fast när det gäller väckarklockan är det inte samma positiva spänning utan en mer obehaglig, att tystnaden kommer att brytas av det där gälla ljudet på ett så plötsligt vis. I den situationen blir de där förväntansfulla sekunderna inte desamma som när de spränger. Sprängningar kan kanske placeras i samma spänningskategori som islossningarna (se tidigare inlägg, 5 februari). Nyss skakade det ordentligt, det kan behövas ibland.
Läste häromdagen i lokaltidningen att de ska bygga fler hus i mitt bostadsområde och nyss såg jag det med egna ögon när jag klev av bussen; grävskopor, jord huller om buller och träd som jag tyckte saknades. Jag blickade genast bort mot mitt hus för att uppskatta avståndet, det är inte särskilt långt. I lokaltidningen stod det att de nya husen ska vara färdiga till hösten. Det betyder resten av vintern, en vår och en sommar av byggarbetsplatsljud för min del. Det behöver inte bli dåligt, det beror på hur intensiva ljuden blir och hur byggarbetarnas dagliga schema ser ut. Blir det lite lagom slammer med en avlägsen karaktär kan det bli fint, något att spela in. Men man vet inte. Jag har varit hemifrån en vecka, så jag har inte hunnit höra.
Jag brukar som sagt lyssna mycket på radio. Varje dag, hemma och i lurar när jag är på väg någonstans. När det gäller radio blir ju just ljudet, inte otippat, en mycket viktig del av helhetsintrycket. Man kan säga att det är hela intrycket. Jag lyssnar nästan uteslutande på kanalen P1 och där är det mest prat, så rösterna tar stor plats. Några har jag reagerat särskilt på.
På en del eftermiddagar kan man höra Thomas Nordegren prata i programmet Nordegren i P1. Nordegren pratar så starkt, några snäpp starkare än övriga radiopratare, enligt min egen uppfattning. Eller kanske pratar han inte starkt utan för nära mikrofonen. Starkt blir det hur som helst och det är jobbigt att lyssna till. Det blir för intensivt och liksom påträngande. Det här är synd eftersom programmet kan innehålla intressanta saker som jag missar när jag blir tvungen att stänga av på grund av den här röstfaktorn. Om detta beror på att Nordegren talar för nära mikrofonen är det märkligt att ingen, till exempel en ljudtekniker, rättar till det. Han kunde få en markering i form av ett litet föremål som hänger en bit framför mikrofonen, som han på inga villkor får luta sig förbi. En simpel hjälp på traven.
Lagom till söndagsfrukosten (de måste ha tänkt på det vid programplaneringen) sänds det fina musikprogrammet Klingan, också i P1. I det spelar Lennart Wretlind sina favoritlåtar från här och där i världen. Det verkar vara ett lyxjobb tycker jag. Lennart har nog gått i en annan radioskola än Thomas Nordegren, för han tar i så lite det bara går när han pratar. Eller så är han sån bara, lågljudd. Han ligger några snäpp under medelrösterna på radio när det kommer till styrka och viskar nästan fram presentationerna av musiken som han har valt att spela. Kanske tänker han taktiskt att den som verkligen är angelägen om att lyssna kommer att vara villig att anstränga sig lite extra och vässa öronen utöver det normala. Mig stör det inte, det är behagligt och alldeles lagom till frukost.
Fredagens Spanarna i P1 innehöll en del spaningar relaterade till ljud. Tyvärr kunde jag inte lyssna färdigt på programmet eftersom jag var på väg och radiotäckningen försvann när jag gick in till t-banan. Men som tur är har de ett arkiv där detta program och andra spaningar man missat går att finna.
I kväll såg jag en scen i en tv-serie där en folkhop applåderade med handskar/vantar på (eftersom de applåderade utomhus och det var vinter). Det var riktigt fint, finare än vanliga barhänta applåder. De blir ju rätt vassa. De här var dämpade och "klopprade" trevligt. Det är synd att det sällan ges tillfälle att applådera i minusgrader.
Den föregående helgen var jag på landet och det blev bara kallare och kallare medan jag var där. Minns att minus tio nämndes någon gång under lördagen eller söndagen. Det blev två promenader, båda i närheten av sjön. Då och då, ganska ofta faktiskt, kom det mullrande ljud från den. Dämpade som om de var långt borta, men de var nära, under isen. Det kurrade och bullrade i sjöns mage. Trots att ljuden var så dämpade hade de stor effekt, det blev mer spännande att promenera med dem intill. Stämningsfullt och lite dramatiskt vill jag påstå. Jag behöver läsa på om vad exakt det är som låter; är det själva isen? Spänningar som gör att den spricker? Eller gigantiska luftbubblor? Det är svårt att säga. Jag vet inte vad det är som händer när det kurrar och mullrar i min mage heller.
Jag har bott i min lägenhet sedan slutet av sommaren. Ganska snart kunde jag konstatera att det bor en tjej ovanför, en som går i klackskor. Ganska snart uppfattade jag också att hon ägnade sig åt någon särskild aktivitet. Den lät så här: fyra steg åt ena hållet, en liten paus, och så fyra exakt lika steg tillbaka, paus, fyra steg, paus, fyra steg... Det enda jag kunde tänka mig var att det rörde sig om någon form av träning. Men nu flera månader senare pågår det där fortfarande, och vid vitt skilda tidpunkter, ibland mitt i natten.
Teorin om träningen håller inte längre. Det är för konstigt. Och jag blir irriterad. Inte för att det låter högt och därför stör, utan just för att det är så konstigt, jag förstår inte! Vad håller hon på med?? Många gånger har jag haft lust att hitta ett lämpligt föremål som jag kan dunka mot taket i samma takt som stegen, så hon förstår att jag hör dem. Men jag är emot att dunka i taket, det är lite kärring över det, så jag har låtit bli. Just nu är min teori att de fyra stegen fram och tillbaka är någon sorts tvångsbeteende. Jag är så nyfiken på hur den verkliga förklaringen skulle lyda, men jag får nog nöja mig med den som jag själv fantiserat ihop.
Alla fönster - håller man handen nära fönsterskarven blåser det för fullt, och kommer in en massa ljud såklart. Det är till exempel många som tycker om att åka raggarbil förbi här, sådana ljud kommer in mer än de skulle behöva. Busåkarljud. Särskilt när väglaget blir lite osäkert, då måste de ju passa på, ut och åka. Jag klagar inte på raggarbilarna, det är otäta fönster bara, slarvigt gjort. Raggarbilarna känns lite speciella. En har tillhört Televerket men har sprayad text på sig nu.
Dörren - när jag släcker lampan i hallen lyser trapphusljuset in genom dörrspringan och jag hör allt de säger där ute. Håller jag in dörren lite blir det tyst. Det vore kanske tråkigt i och för sig att inte kunna höra något, ibland tjuvlyssnar jag, till exempel när de säger godnatt och de kanske har varit på fest ihop och kanske ska ses igen och så. Det är knappt att tjuvlyssna, ljudet bara kommer in och jag är där.
Ventilerna - det visslar oavbrutet. Håller jag ett papper framför ventilen sugs det fast och sitter där sedan. Ska det vara så med ventiler?
Jag ska försöka börja lyssna på högre volym. Jag har alltid låg volym när jag lyssnar på musik, vet inte riktigt varför. Dels kan det ha att göra med att jag ogärna vill störa folk runt omkring mig, men mest verkar mina öron ha ett visst inbyggt motstånd mot högre volym.
Jag skruvade upp volymen en del för en stund sedan, och det blev ju roligare när alla små detaljer kom fram, men det är lite jobbigt också. Fast det fortfarande är lägre än en medelkänslig person skulle lyssna på. Jag tror jag ofta säger åt medelkänsliga att det är lite högt.
När jag ser på tv kan jag ha jättelåg volym, utan att ha reflekterat över det. Så kommer någon annan in i rummet, sätter sig och börjar titta och hör ingenting. Den kan säga till exempel "HÖR du det där??" och då hör jag att det är så lågt, jättelågt. Men öronen vänjer sig ju, som ögonen börjar se efter en stund i mörkret.
På konsert är det inte jobbigt - på en Norberg-konsert lossnade det färg från taket - men här framför mina högtalare hemma, lite högt. Jag ska träna på att inte sänka.
-
Ett tillägg: Jag har skaffat bra högtalare nyligen, så det är inte det.
Läste just om en ny serie forumkvällar, Cocktail, som ska börja på Färgfabriken (Stockholm) i februari. Låter väldigt bra utifrån beskrivningen, och kanske intresserar det också den som, bortsett från mig själv, hamnar på Kitchen Sink Sounds då och då...
"Färgfabriken bjuder in till en enkel och lekfull mötesplats för er som är intresserade av arkitektur, design, form, och våra offentliga rum.
Cocktail är ett öppet kvällsforum där inbjudna gäster presenterar idéer, projekt eller kanske en performance, under högst femton minuter var. Kvällarna blir på så sätt en cocktail av idéer, presentationer, förslag och tankeväckande frågeställningar." (Från programsidan på fargfabriken.se)
6:e februari är datumet för den första Cocktail-kvällen.
Min etnologiska kandidatuppsats om ljud i vardagen har blivit färdig och finns att ladda ner här till höger på sidan under "Besök också". I den kan man läsa om hur lövhögar kan vara exotiska, nysningar framkalla ilska och om en granne som sjunger speciella texter vid särskilda tidpunkter. Det står mycket annat också, ovan nämnda saker får fungera som så kallade teasers. Jag har intervjuat sju personer som befinner sig på olika platser, i och utanför Sverige, om hur de tänker om ljuden som omger dem i vardagen. Det blev en rolig uppsats att skriva. Och ur berättelserna om ljuden kommer också andra saker fram, om livet kan man säga. En etnologisk uppsats om ljud i vardagen >>
Ett intressant inslag på SR om nya bilar som är designade att stänga ute ljuden runtomkring och hur det inte bara blir tyst och skönt utan också farligt:
"Med dagens tysta bilar hänger alldeles för mycket på vad vi ser, medan hörselintrycken tappats bort säger Fang Chen som leder forskningen.
- Vi använder våra öron och lyssnar och förstår omvärlden. Men i dagens bilar använder vi nästa bara ögonen för att förstå omvärlden. Det är för tyst i bilarna, samtidigt som ögonen belastas för mycket, säger hon."
Men jag blir lite konfunderad. Forskarna tar fram en teknik som ska återge ljuden utifrån inne i bilarna för att förhindra att olyckor sker. Om jag förstår det här rätt kommer det alltså in en mängd olika ljud i bilen via det här systemet. Samma ljud som man "designat bort" vid biltillverkningen, fast via en omväg liksom. Det är möjligt att dessa konstruerade ljud är behagligare än deras verkliga motsvarigheter, men blir det inte mycket ljud där inne? Intressant, hur som helst.
En dag i höstas kom det ett konstigt ljud utifrån. Det gick inte att placera, hade aldrig tidigare hört det under de månader jag bott i lägenheten. Det lät som när en luftballong fyller på med varmluft, fast jättehögt och alldeles för nära mitt hus. Eller en drake som sprutar eld, det vet man ju hur det låter. Automatiskt gick jag fram till fönstret och spanade efter den eventuella luftballongen (draken var mer en liknelse än en trolig orsak), men det fanns inget spektakulärt där ute. Min syster som bor i samma del av staden, och också nära det här som lät, hade svaret. Jag skickade ett meddelande på msn och frågade om hon hade hört det där konstiga alldeles nyss. Det hade hon, många gånger. Det var värmeverket. Inte vet jag vad de gör där nere när det låter, de kanske behöver lätta på trycket. Nu har jag också hört det ganska många gånger, senast idag för en liten stund sedan, men mystiken är borta. Det är bara värmeverket. Det hade nog varit roligare om jag inte fått veta, och fortsatt att bo nära ett ljudfenomen som ingen lyckats förklara. Som Loch Ness-odjuret, fast i ljudform.
Varje gång jag tagit det kloka beslutet att klä på mig ordentligt för att det är kallt ute uppskattar jag det otroligt mycket så snart jag kommit ut. Regnkläderna som jag köpte till ett så rimligt pris för ett par år sedan gör regn, snöfall och snålblåst till väder att trivas i. Det är en fascinerande känsla att cykla genom hällregn och fortfarande vara torr och varm under kläderna. Det kan vräka ner, mig rår det inte på och dessutom ska det visst vara ett material som andas! En bieffekt med regnstället är att det låter, för varje steg sch:ar det om byxbenen. Och det går inte att tysta ner, inte med en normal gångstil. Men det är lite roligt, det har jag märkt de senaste dagarna, närmare bestämt igår kväll när jag promenerade till Ica. Längs den glest trafikerade gatan hördes jag väl, eller byxbenen alltså. Efter en stunds promenad hör jag samma ljud från trottoaren på andra sidan gatan. En till som tagit det vuxna beslutet att slippa frysa. Inne på Ica hörs jag lika väl, alla andra har tysta byxor. Men så, på mejeriavdelningen, hör jag det igen. Ännu en med högljutt regnställ. Nu börjar det bli komiskt, särskilt när jag tänker på oss som en tyst överenskommen klubb, vi som vägrar plågas av väderleken. Sedan hörde jag det inte mer, utom under min egen promenad hem.
Jag har inte glömt bort ljuden eller tagit jullov för alltid. Tvärtom, jag tänker på ljud så det knakar. Om några få dagar ska min etnologiska uppsats om vardagsljud vara färdig.
Tills vidare får katten Maru stå för ljuden här i bloggen.
Spdif firar jul på landet.
